Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Album: BABY BIRD – The Happiest Man Alive

BABY BIRD

The Happiest Man Alive

Baby Bird/import

Att recensera en ny artist brukar vara en smal sak. Man lirar plattan, plöjer pressmaterialet, läser fanzine-intervjuer och arbetar fram sin tes om skivan.

Att recensera Baby Bird är något helt annat.

Det började med att killens första album möttes av helsidesovationer i engelsk press i höstas. Det fortsatte med ett album till bara en månad senare. Och innan jul hade det kommit en tredje CD.

Nu sitter jag och ska recensera Baby Birds fjärde CD-album sedan debuten i oktober, och förvirringen är total. Jag läser en hög intervjuer från den brittiska musikpressen och det är tillräckligt krångligt att hålla reda på vilka album det egentligen är som diskuteras. Men när han dessutom snackar om alla plattorna han ska släppa innan sommaren, då börjar det ryka i hjärnan.

»The Happiest Man Alive« är tydligen fjärde CD:n i en serie om fem, varav den sista kommer om ett par veckor och är Birds första på ny etikett [Echo]. Enligt vissa uppgifter är den också den första där Baby Bird är ett helt band; enligt andra uppgifter ska även album nummer fem vara enmans- och heminspelat, som de tidigare fyra, medan däremot en EP om en månad blir Baby Birds gruppdebut. Samtidigt ska det komma två samlingsplattor med låtar från serien-om-fem-CD, i ett urval som fans röstat fram.

Det sjukaste är att allt detta, som tagit mig mer än en dag att lyssna och läsa igenom, är verket av en artist som fortfarande inte debuterat »på riktigt«. Det han hittills släppt ifrån sig är några högar hemkörda demos.

Steven Jones besynnerliga strategi (»jag har skrivit 400 sånger och spelat in allihop hemma«) skvallrar om en hämmad musikmaniker med Weetabixsmulor i den obäddade sängen och sovrummet belamrat av rullbandare; omgiven av en ovädrad ungkarlsodör av svett, damm och elektricitet; som hoppar över både middag och tandborstning för att fästa en ny låt varje natt på sin kära Fostex.

Med en snygg röst mycket nära Ian McCulloch och bitvis briljanta oneliners grubblar Jones över sin sexualitet och könsidentitet; trots att han hunnit fylla 30 är han fortfarande fixerad i steget mellan barn- och vuxenvärlden.

Men även om låtarna kan påminna om Go-Betweens eller Julian Cope så håller kvaliteten sällan högre klass än andra bedroom wackos som Eugene Chadbourne eller R Stevie Moore. Merparten av sångerna saknar refränger, i stället sväller de över av verser och outron som pågår i evighet bakom Stevens stängda sovrumsdörr.

Bästa albumet i serien är »Bad Shave«. Men lyssnar man någorlunda nyktert på en i förstone favoritmässig låt som »Shop Girls så inser man att om den varit professionellt inspelad i riktig studio så hade den — rent musikaliskt — inte haft en chans mot, låt säga, Elton Johns snyggare soul-schlagrar.

Men med facit i hand framstår Baby Birds fixa idé att själv bekosta CD-utgivning av sina hemstudiodemos som ett bakvänt idiotiskt PR-trick som lyckats. Trots att Steven själv betraktar den ännu outgivna sommarsingeln som sin egentliga debut, har de engelska tidningarna redan etablerat Baby Bird som det senaste årets viktigaste nykomling.

Och nu har också jag ägnat honom ett par spaltdecimeter, utan att veta vad han verkligen går för; utan att ha en aning om vad jag kommer att tycka när han äntligen släpper en riktig skiva.

Kjell Häglund

Filed under: Album #18, Betyg 04, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: