Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Mauro Scocco

En eftermiddag ganska tidigt i september bjöd POPs Andres Lokko hem Mauro Scocco på kaffe, havreflarn och lite plattor. Bandet rullar:

JAY-Z FEATURING FOXXY BROWN

Ain’t No Nigga

— Det här har jag hört. Det är från östkusten i alla fall… ge mig en ledtråd.

Den är med på soundtracket till Eddie Murphys »The Nutty Professor«.

— Det har jag inte skaffat mig. Men jag känner igen refrängen.

Den är snodd från en Four Tops-låt, »Ain’t No Woman (Like the One I Got)«.

— Det förklarar saken. Sångerskan låter bekant.

Foxxy Brown.

— Just det. Det är ju hon som gör den där långsamma duetten med… vad heter han?… Case. Den snurrar på MTV hela tiden.

Men du gillar hip hop, så mycket har jag förstått.

— Javisst, en del är ju fantastiskt, men precis som med modern R&B så köper man tio plattor och sedan visar det sig oftast att det bara var en av dem som var bra. Det är ett erbarmligt sållningsjobb. Craig Macks album var nog den senaste hip hop-plattan jag verkligen gillade. Och så tillhör jag en av de få som gillar Too Short. Jag tycker faktiskt att han är ganska cool. Texterna är väl knappast politiskt korrekta, det är en massa blowjobs och så. Men musiken, precis som den här låten du spelade just nu, bygger ofta på någon discogroove från sjuttiotalet och då blir det ett schyst sväng. Jag är inte någon konnässör, men jag har alltid gillat R&B och genom det har jag halkat in på hip hop. Jag brukar gå ner på Pitch på Gamla Brogatan och där vet de ungefär vad jag gillar så de lägger undan en hög. Men det är ju mest sångare, sångerskor och grupper jag är ute efter, inte så mycket renodlad hip hop.

Är det melodier eller sångröster du saknar i hip hopen?

— Nja. Någon typ av originalitet vill jag höra, även om den bara sitter i attityden. Och den svarta hip hopkulturen är ju intressant i sig. Hur Helly Hansen och snobbiga seglarkläder plötsligt kan bli det hippaste någonsin.

D’ANGELO

Brown Sugar

— D’Angelo. Ja, jag har lyssnat på hans platta. Men det jag gör är ju ett försök att låta det här amerikanska krocka med svensk pop. Det är kanske lite våghalsigt, men det är det jag vill uppnå. D’Angelo har fått till en fantastisk produktion… kaxigt. Lyssna bara på den där minimalistiska trummisen. Fast ändå råder det aldrig någon tvekan om att de vet precis var de vill att skåpet ska stå.

Soul på svenska blir så ofta bakåtsträvande.

— Ja, det blir ju sällan modernare än sjuttiotalets philly-sound, så mycket är sant. Jag tycker att »Godmorgon, Sverige« låter väldigt 1996.

Melodin får sällan ha en central roll i modern R&B. Du har ju alltid varit inne på just melodier.

— Man får offra lite av det ena för att få det andra. Vill du ha en text som verkligen ska höras, kan du inte gömma den bakom för mycket beats. Då blir det bara jobbigt och ofokuserat. Ofta blir det som, »okej, här ska vi ha beats, då får textprioriteringen backa lite« eller vice versa. Sedan var det någon som tyckte att mina texter alltid har varit så subjektiva, att de alltid har handlat om längtan eller saknad eller övergivenhet. Men att »Om det är okej med dig« är fullkomligt iskall. Det är bara två frustrerade människor som träffas och genast tänker »let’s fuck«. Vi är otrogna med varann men vi säger inget till någon annan. Om det är okej med dig så är det okej med mig, helt enkelt. Och den personen som påpekade det tyckte att det var en helt ny vinkling. I min värld alltså. Och det stämmer nog.

SUEDE

Saturday Night

— Är det Suede? Jahaja. Är det nästa singel?

Nej, det är ett spår från albumet.

— Jag tycker faktiskt att den där singeln, »Trash«, är riktigt bra. Det är ju väldigt mycket Bowie. Fast det är schyst, men lite snällare än förr.

Lyssnar du på sånt här?

— Nej, jag ger mig inte tid att lyssna på det hemma. Pop av det här slaget får jag mest i mig via MTV, som jag tittar ganska mycket på. Det är bara därför jag har hört »Trash«. Den sista rockplatta jag gick ut och köpte var Metallicas och så »Pin Cushion« med ZZ Top som, tro det eller ej, är kanon.

Har du växt ifrån band som Suede?

— Jag har tänkt på det där ibland. Jag vet inte om det är en åldersgrej eller om det bara beror på ens livssituation. Musik fyller, i alla för mig, olika funktioner. Antingen ska den få mig att överleva vissa jobbiga perioder i mitt liv. Eller så är musiken ett soundtrack till ens liv. Har man en sommar då man festar mer än vanligt blir ju vissa skivor sådana som man automatiskt sätter på innan man går ut eller när man kommer hem vid femtiden på morgonen. Och jag kan inte se den situationen framför mig där Suede skulle passa in just nu. Men det är inte dåligt.

Man får ju köpa hela paketet med band som Suede. Det handlar ofta om mycket mer än bara en låt.

— Det är ju så extremt engelskt det där. Det handlar så mycket om identifikaton. Och om det behovet inte längre finns så försvinner musiken man lyssnade på också. Jag känner folk som har pissiga jobb och kommer hem och bara måste spela metal av den grövsta sorten för att det känns som om de ger fingret åt förmannen. Men när de själva blir förmän — kommer de att ha metal-behovet kvar?

WILLIE NELSON

Always on My Mind

— Det är en ganska tillrättalagd version. Jag lånade en platta med den här av en polare och då lät den mycket ruffigare. Det är en otrolig komposition. Till och med Pet Shop Boys lyckades ju ta den och stöta någon slags feeling i den. Och Neil Tennants röst ligger ju inte så långt som man kan tro från Willies. Båda har ju sådana där nasala icke-röster.

Gillar du country?

— Är det här country? Jag tänker inte så. Det här skulle ju Randy Newman eller Elton John också kunna göra. Det här är bara en storslagen ballad. Jag hörde Willies »Always on My Mind« på radio för något år sedan. En riktigt vemodig sak, den gick rakt in.

Hade du hört den med Elvis innan?

— Jag tror det. Men Elvis storhet ligger för min del i de minnen jag har av honom när jag var jätteliten och såg den där comebackshowen från 1968 när han hade svart läder. Då var han ju farlig och verkade komma från yttre rymden. Och den storheten måste ha varit ännu större när han dök upp första gången. Då framstod han väl som ett helt rymdskepp. Men rent sångmässigt, som tolkare av andras låtar, har jag aldrig sett Elvis som något geni. Jag vet att jag är ganska ensam om att tycka det. Men jag hör mycket hellre »Always on My Mind« med Willie Nelson än med Presley. Presley får alltid in någon liten pose, det finns alltid ett litet leende i mungipan.

Det har väl att göra med att han har 1900-talets mest kända röst?

— Jo, det är klart. Det är som med »When a Man Loves a Woman« med Percy Sledge. Man stänger av den utan att lyssna på den. Jaha, det här är Elvis är en tanke som slår en så hårt och när den gjort det står det i vägen för att man ska kunna ta in hur han faktiskt tolkar själva låten.

Jag hade ett liknande problem med Bob Dylan.

— Mmm… jag har haft väldigt många diskussioner med Plura om Dylan. Han och många i hans generation anser att Dylan är något slags gud. Och jag tror ju att Dylan är en artist man måste ha upplevt på plats. Här kommer den här märkliga lilla judiska typen med konstig frisyr och sjunger som ingen annan har gjort, skriver texter som ingen annan har gjort och med en kaxighet som ingen annan haft tidigare. Men jag tycker Dylan är så tråkig att jag somnar. Helt obegriplig. En del folk som jag annars tycker har totalkoll ser ju på Dylan som ett vandrande mirakel så med viss musik — eller vissa artister — är det nog så att man måste ha varit där under den första chockvågen för att kunna ta in det.

Kommer unga människor att reagera likadant när Scocco-boxen kommer?

— Heh-heh… ja, jag har väl aldrig direkt sänt ut någon chockvåg till att börja med. Men det kan vara intressant att spekulera i om någon som jag kan få nya fans. Det finns ju en trupp som har följt med ända från början av Ratata. Det mest uppenbara som händer i mitt fall är ju att när jag får en hit som hamnar på »Absolute Music« så upptäcker en och annan att man existerar. När jag inte får någon brottarhit så säljer jag ju bara till folk som redan känner till mig. Det underliga är att mina—och Ratatas—äldre skivor aldrig verkar sluta att sälja. Till skillnad från många andra artister går de sakta, sakta uppåt hela tiden.

RATATA

Säg att du vill

— Åh, gud, det här var inte i går. Är det från »Paradis«? Det är tolv år sedan. Här var det fortfarande riktiga musiker med i bilden. Men det låter ganska bra för att vara från 1984. Det här kan jag faktiskt lyssna på utan att skämmas alltför mycket. Men »Paradis« måste vara en av de mest schizofrena plattor som har gjorts i det här landet.

Hurså?

— Det var bara en så total lekstuga. Jag tror att vi ofta försökte få in för många av våra influenser på en och samma platta. Och på »Paradis« gick vi väl längst. Jag lyssnade på väldigt mycket olika grejer, mycker mer än vad jag gör nu. Och allt skulle fan vara med. En rocklåt, en bossanova och så vidare. Samtidigt led vi av en oerhörd perfektionism och då lät det som det gjorde. Det är därför mycket av musiken på mina senaste skivor, framför allt den nya, är ett steg bort från den där duktigheten. För runt 1984 lekte jag ibland nästan Mauro Van Halen och när Ratata lät som mest bombastiska — som på »Någonting« från just »Paradis«, så var det mest andra musiker som kom fram och tyckte att det var ett mästerverk och undrade hur fan vi hade gjort.

Men den här låten påminner om E Street Band.

— Ja, det är ju en lite bortglömd Ratatatrip, när vi likt Little Steven och Springsteen… och vad hette den där tredje göken som alla gillade… Southside Johnny… när de försökte planka Motown och spela soul. Och när vi försökte göra samma sak på svenska… tja, då lät det så här.

KENT

Frank

— Ja… det är samma sak som med Suede. En åldersgrej igen, tror jag. När Johan Kinde åkte runt med Lustans Lakejer 1983 eller 1982 var det exakt samma slags personer i publiken som när Kent spelar i Motala 1996. Det här är riktig ID-musik. Det är nog inte så många trettioåringar som springer ut och köper det här.

Men känns det inte som om Sverige faktiskt har saknat ett band som Kent ganska länge?

— Jovisst. Fast man vet exakt hur tjejerna ser ut som kommer in i logen efter en spelning för att få autografer. Jag såg den där videon när de springer omkring i ett bårhus och tyckte bara att det kändes väldigt åttiotal. Det finns lite Lustans i Kent, men kanske ännu mer Reeperbahn. Jag tycker inte att musiken i sig är så mycket Reeperbahn, det handlar nog mer om framtoningen och vilka de tilltalar. Kent är deras mentala efterföljare, det är samma psykologiska konstitution som inbjuder till sådan här musik. Kent ger mig över huvud taget väldigt starka åttiotalsvibbar. De får en att undra när unga band ska börja försöka se ut som Japan igen? Kent verkar ju sakta men säkert vara på väg ditåt.

ORUP

Du är i himmelen

— Det är svenskt i alla fall. Är det Orup? Jag kände igen den där wailingen i början. Vi var på turné ihop när hans första platta kom ut och jag förordade den här som singel i stället för »Jag blir hellre jagad av vargar«. Så det var kanske rätt av honom att inte lyssna på mig.

Rent kommersiellt i alla fall.

— Men »I himmelen« var ändå den bästa låten på plattan. Den har en ganska skamlös R&B-text och så går det väldigt bra att sjunga Marvin Gayes »What’s Going On« till melodin.

Fanns det någon konkurrens mellan er?

— Jodå. När Orup kom var det ju inte enbart med glädje jag följde hans framfart. Framför allt eftersom det var så jävla bra material på den där första plattan. Det var faktiskt lite svettigt. Även om en del av låtarna enkelt kan härledas till diverse engelska duos och vissa svarta korpulenta sångare. Men det var första gången jag och Johan Ekelund kände oss hotade. För att Orup gjorde pop med någon slags smarthet och vid den tiden var svensk pop oftast skitlustig i ordets allra sämsta bemärkelse.

— Jag träffade faktiskt Orup för ett tag sedan och jag har aldrig ens nämnt för honom att jag kände mig lite hotad. Men det gjorde jag nu. »Men inte nu längre?« svarade han ganska kallt. Fast nu gör vi så olika grejer. Nu har vi mutat in olika områden. Men just då fanns det ganska många likheter. Trots allt.

Unga stockholmare som gillade soulpop.

— Javisst, men Orup hade ju en så imponerande visuell framtoning. Och inte bara Orup själv utan hela hans band. Ratata hade redan gett upp alla försök att få de där studiorävarna att bry sig om vad de tog på sig på scen. Men Orup gick stenhårt in för att se till att alla såg bra ut på scen.

Har du lekt med tanken på några GES-liknande projekt?

— Jo, det har jag väl. Fast jag har ju erbjudits att vara med i alla de här rocktågen de senaste åren. Och dels är jag lite nojig för att spela live, men en annan aspekt är att jag inte gillar när musik blir något slags hela-familjen-har jättetrevlig-picknick-och-alla-gillar-Tomas-Ledin-spektakel.

— Jag har fortfarande en lite enfaldig idé om att musik ska ha någon liten touch av farlighet över sig. Jag säger inte att man måste vara Oasis. Det behöver inte ens vara uttalat, men jag gillar inte när det är så jävla familjetillvänt.

Det finns lite punk kvar?

— Ja, någonstans. Jag har nog en väldigt romantiserad uppfattning om artisten som outsider. Jag tycker inte att en artist ska påminna om bussiga Benke som man bor granne med. Den tanken är oattraktiv och stentrist. Det måste finnas något kvar, något som man inte riktigt kan eller ens vill kunna ta på. Men när det gäller många nya svenska artister kan det ibland räcka med att se hur de ser ut för att tycka att de går bort.

THE SMITHS

There Is a Light That Never Goes Out

— Mårran. Jag gillar verkligen Morrissey. Jag tror att jag faktiskt äger varenda Smithsplatta. Förmodligen alla hans sologrejer också. Men jag kan inte påstå att jag lyssnar så mycket på dem. Det finns bara tre melodier som passar in i hans röstregister. Det blir lite tjatigt, lite för gnälligt trots allt.

Men du tycker att det är ett tilltalande gnäll.

— Ja, han är skön. Han är ju så hämningslöst hängiven sin grej. Mr. Melancholy. Mr. Outsider. Samtidigt verkar han så trött på den där bilden av sig själv som en vekling och försöker framställa sig som »en av grabbarna« och går in för boxning och sånt. Och jag kan förstå att han tröttnar. Men genom år av genomskinliga nylonskjortor, påskliljor och rosor i munnen anar man ju att det gömmer sig en homosexuell man där inne som inte vågar kliva ut ur garderoben. Åtminstone får jag för mig att Morrissey ständigt brottas med något väldigt jobbigt. Och det gör honom än mer sympatisk i mina ögon. Han krigar med resten av världen, han är alltid i strid. Han ger ju inte precis intrycket av att någonsin coola ner, ta en fika och lyssna på fågelsången genom köksfönstret. Michael Stipe och han fann ju varandra där ett tag.

Vad tycker du om R.E.M.?

— De är horribla, så fruktansvärt pretentiösa. Jag undrar om det inte är så enkelt att om man kommer från en liten håla som Athens i Georgia och vill vara alternativ så överdriver man precis allt åt andra hållet, det kan nog inte ha varit så lätt att vara Michael Stipe alltid. Så det finns ju kulturella anledningar till att det är enklare som Stockholmare att förstå Morrisseys glåmiga pretentioner än Stipes kamp mot alla rednecks i Georgia.

Du kallade Morrissey »Mr. Melancholy« och det är väl den stämpel du dras med här hemma?

— Ja, det är möjligt. Han har ju precis som jag varit sångare i ett framgångsrikt åttiotalsband och nu följs han av en hängiven liten skara lyssnare. Det finns uppenbarligen en marknad för melankoli. Och många har ju undrat om det är något speciellt svenskt eller skandinaviskt med melankoli och svårmod. Är det så?

JODECI

Feenin’ [LTJ Bukem mix]

— Är det engelskt?

Ja. Det är faktiskt en remix av Jodeci.

— Wow. Vad är det för låt de har förstört?

»Feenin’«.

— Okej. Det här luktar ju fish’n’chips lång väg. Det här är väl svaret till att jag lyssnar väldigt lite på ny engelsk musik. Jag har oerhört svårt för jungle och drum’n’bass. Det är heljobbigt. Jag tror att jag är för gammal bara, för jag tycker inte att det svänger. I vissa grejer som jag har hört i den här genren kan man ana att det finns reggae i botten. Jag har gjort sådana där grova missar och gått ut och köpt en ny tolva med just Jodeci och så kommer man hem med en sån här jungle-historia. Fast det kanske inte du ser som en miss?

Nej.

— Men Jodeci är annars mina stora favoriter. Jag älskar Jodeci. Och K-Cee i Jodeci är en riktigt stor gammaldags svart machosångare. De är bara så jävla bra.

I Sverige är det nästan ingen som bryr sig.

— Nej. Och jag kan inte för mitt liv begripa varför. Men det är ju möjligt att jag just därför känner ett visst välbefinnanade i att gilla dem. Skillnaden mellan pop och R&B, i alla fall i Sverige, är ju att pop alltid ska ha allsångsrefränger, medan jag försöker göra pop i moderna R&B-kläder. Och min mission är ju att på något vis förena de här två. Det är klart att någon som Robyn borde åka till USA och jobba med R.Kelly, men sett från min mer filosofiska synvinkel är det så kul att göra det på svenska för att det inte finns några direkta förebilder. Jag gillar ju faktiskt tanken på att vara ganska ensam om det jag gör. Skulle jag göra det på engelska skulle jag aldrig kunna bli mer än näst bäst. Svenska språket är ganska yxigt att ha att göra med, det är svårt att få ett flyt i det.

THIN LIZZY

Do Anything You Wanna Do

— Tvillinggitarrer! Jag har aldrig riktigt lyssnat på Thin Lizzy, men »Boys Are Back in Town« gillar jag ju förstås. Jag har mest hört fascinerande stories om deras riders på turnéerna. Det var ju inte bara gurkmackor de ville ha precis.

Blev du inspirerad av historierna du hörde?

— Nja, jag blev tillfrågad om att spela en låt i något program där Pekka Heino var programledare. Och då tänkte jag, bara för att se vad som händer, att jag skulle kräva en riktig sådan där rock’n’roll-rider. Två flaskor Jack Daniels, en imponerande mängd schysta viner, två skivade färska papayor, toast med creamcheese och lax, vindruvor, en yuckapalm och sedan bara fortsatte jag skriva ner grejer över några A4. Och när jag kom dit hade jag glömt det här och fick en chock. Hela omklädningsrummet var fyllt med grejer och de hade fixat precis allt jag skrev ner. Stones har ju en snubbe som åker runt för att bara inreda Keith Richards hotellrum i varenda stad. Det är tufft. Fast Ratatas turnéer var mer bara som lätt utflippade skolresor, närmare den internationella glamouren än ridern hos Pekka Heino har jag nog inte kommit.


MAURO SCOCCO är aktuell med sitt sjätte soloalbum, »Godmorgon Sverige«.


Andres Lokko

Filed under: Andres Lokko, POP #20, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: