Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Beck

Beck Hansen lever musik. Han äter musik till frukost och musik är det sista han hör när han somnar på kvällen. Ända sedan han började musicera har han brutit bröd med såväl gamla blues-farbröder som med arga ghettorappare; från första singeln »MTV Makes Me Want to Smoke Crack« till nya albumet »O-delay«. På senaste singeln »Where It’s At« sjunger han att han har en mikrofon och två skivspelare. Sebastian Stebe har två bandspelare och de tog han med sig när han träffade Beck i Lyon. På den ena bandspelaren spelade han upp bebop, trumbreaks, dub, hip hop, robotmusik och skitig rock’n’roll. På den andra spelade han in vad Beck sa när han lyssnade på musiken.

BOB DYLAN

Stacka Lee

— Det här måste vara en version av »Stagger Lee«. Och det kan inte vara någon annan än Bob Dylan, den störste moderne förmedlaren av den amerikanska sångtraditionen.

— »Stagger Lee« var en av de första blueslåtar jag lärde mig spela. Den version jag lärde mig var Mississippi John Hurts, så den skiljde sig ganska mycket från den här. Men den första låten på mitt nya album är faktiskt en nytolkning av »Stagger Lee«. Det är en sång jag alltid återkommer till på ett eller annat sätt, en av de bästa »bad ass«-låtarna någonsin. I låten på mitt album, »Electric Music and Summer People«, är scenariet att Stagger Lee gör en biroll i »Easy Rider«. Han tar den där frihetsturen över Amerika, hans vita Stetson-hatt blåser av och ramlar ner i ett dike och så fortsätter det så där…

[Beck tystnar och lyssnar uppmärksamt efter Dylans textrader]

— Vad fan säger han? [skratt] Jag har ingen aning… Och jag har ingen aning om hur han kom så djupt in i saker att han kunde låta så där. Det är som om han varit på någon väldigt avlägsen plats och sedan kommit tillbaka för att berätta.

Har du själv spelat in någon mer renodlad version av »Stagger Lee«?

— Jag spelade in en version för ett och ett halvt år sedan med Jon Spencer Blues Explosion. Vi skrev ett tiominuters revisionistiskt Stagger Lee-epos som bryts ned till ett rap-parti i mitten och har bakgrundssångerskor och sådant. Ganska överdrivet och bombastiskt, fullständigt löjligt om jag ska vara ärlig. Jag tror aldrig att jag kommer att vilja stå för den inspelningen. Förra veckan träffade jag för övrigt Jon i Paris och vi pratade just om den där låten, om att den nog bör förbli vår lilla hemlighet.

Men du tror att berättelsen kommer att fortsätta dyka upp i din musik på ett eller annat sätt?

— Absolut. Jag planerar att ge ut en skiva med inspelningar av traditionella sånger som jag har gjort genom åren, ganska raka tolkningar av den sortens gamla låtar. Och där är »Stagger Lee« med. Det är ett album som redan är helt färdiginspelat. Jag vet inte när det kommer att släppas, kanske någon gång nästa år.

DIZZY GILLESPIE

Swing Low, Sweet Cadillac

— Det här är den typ av jazz som jag alltid varit mest attraherad av, den här sortens fritt uttryck där mycket av spelandet är av samtalskaraktär. De pratar med varandra, öppet och väldigt uttrycksfullt. Jag har alltid gillat sådant. Det är som när Roland Kirk kommer ut på scenen och bara går loss, bara börjar skrika. Det är en sorts fri spiritualitet, ett väldigt okonstlat uttryck. Jag tycker att mycket av den rap jag verkligen gillar har drag av det här. Som Wu-Tangs grejer. Det här med att bara gripa tag i mikrofonen och släppa loss. Det handlar om en naturlighet i musiken som jag verkligen eftersträvar men som jag fortfarande har långt kvar till. Ibland kan jag uppnå det under korta stunder, när jag knappt tänker på att jag spelar in utan bara är väldigt öppen och kör på. Men det är svårt.

Tycker du att det finns ett element av galenskap i den här sortens uttryck?

— Ja, men det är en hälsosam galenskap. En positiv, befriande galenskap. Det har mer att göra med spirituell frigörelse än någonting annat. Det är som med kyrkomusik. Den sortens musik kan vara väldigt viktig för de människor som går i kyrkan. Det handlar om att släppa sitt medvetande och ge upp sig själv till någonting större — en större makt, en större ande eller vad det nu kan vara. Att för en stund låta någonting annat ta över ens medvetna och bara acceptera det som kommer. Det är förmodligen det största man kan uppnå med musik, och… tja, det är väl vad jag försöker göra. Ibland. Det beror på vilken veckodag det är.

Det här är Dizzy Gillespie, »Swing Low, Sweet Cadillac«.

— Jag har aldrig hört just den här förut, men jag älskar det. Gillespie är en av de gamla jazzmän som jag fortfarande inte har utforskat tillräckligt.

SONIC YOUTH

100%

— Den här har jag hört hundratals gånger den senaste månaden, det är »100%«. Sonic Youth har betytt en hel del för mig. På åttiotalet var de en av de få grupper som över huvud taget gick att lyssna på. Jag tyckte om deras musik och de fungerade också som en länk till andra saker. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på albumet som den här är med på [»Dirty«], men just den här låten har jag alltid gillat. Mest imponerande är förstås Steve Shelleys trumbreak. Jag har tjatat på honom om det där, att han borde spela fler breaks. Folk skulle börja sampla honom i massor och han skulle leva vidare över hela världen i form av samplingar. Men… vänta, här är det… [Beck förvandlas till en funky drummer med luftset]… wow, it totally rocks!

Nu har du turnerat en hel del med Sonic Youth. Hur är det?

— Det kändes underligt i början. Det var inte direkt någonting jag hade drömt om, men när det plötsligt hände var det väldigt spännande. Jag har stor respekt för Sonic Youth. De är helt oumbärliga för allt det som under åttiotalet döptes till alternativ musik. Deras experiment med att stämma gitarrer på olika sätt har betytt mycket och deras anti-rock-attityd har gett näring till hela den anti-åttiotalsrörelse som kallades för grunge. Så de är oumbärliga för mycket av det senaste decenniets rockmusik, det är åtskilliga grupper som inte skulle finnas eller låta som de gör om det inte vore för Sonic Youth.

SLY & THE FAMILY STONE

Brave & Strong

— Sly Stones »Brave & Strong« från »There’s a Riot Goin’ On«! För mig är Sly Stone en gospel-sångare, på samma sätt som det där vi hörde med Dizzy Gillespie är gospel. Det är den där friheten igen, som tycks hämta sin näring från religionen snarare än någonting annat. Visst, han tog mängder av droger, jag vet, men jag upplever den här musiken först och främst som väldigt spirituell.

Har Sly Stone betytt någonting för dig rent musikaliskt, saker som den lösa organisationen av instrumenten och den slappa produktionen?

— Absolut. Framför allt den där bristen på intresse för »korrekt« inspelningsteknik. Jag försöker spela in en sång nästan som en eftertanke. Jag griper tag i mikrofonen och börjar sjunga och jag vet knappt om bandspelaren är på eller inte. Jag bara följer med i ögonblicket. Jag tycker om att tänka på inspelning som en eftertanke. Någonting som man bara gjorde. Och det finns en speciell sorts löshet i det här, det är nästan som om de inte visste att det de gjorde blev dokumenterat. Det känns som en rad speciella ögonblick, ett speciellt tillfälle. Och musiken verkligen lever. Det är väldigt svårt att spela in en sång och få den att fortsätta leva, att vara levande. Men de här grejerna är så fulla av liv att det till och med kan förmedlas på en fånig liten Sony-bandspelare tjugofem år efter att det spelades in. Det är så oerhört mänskligt och levande, man kan känna hur musiken andas.

MONEY MARK

Cry

— Det här är Money Mark, som är en kompis till mig. Jag tycker om orgeln i den här låten. Min farfar var präst och jag har varit förälskad i orgelns ljud ända sedan jag gick i kyrkan när jag var liten. Jag hade inte heller råd att gå till affären och köpa nya skivor, så jag gick till olika antikaffärer och marknader och köpte begagnade skivor med gammal jazz, easy listening och klassiska popfavoriter framförda på orgel — sådant som jag ändå var mer intresserad av än de nya skivorna.

— Mark fanns han i närheten nästan hela tiden under inspelningen av mitt nya album, så vi fick åtskilliga tillfällen att prata om vår gemensamma orgelkärlek. Det är en av de saker jag tycker är lite tråkigt med mitt förra album, »Mellow Gold«, att det inte fanns tillgång till några klaviaturinstrument när den spelades in. Det fanns lite Moog någonstans, och ett orgelsolo på »Beercan« tror jag, men det var inte mycket. På »O-de-lay« har jag använt mycket mer orglar, och jag tycker i största allmänhet att det är dags för de gamla klaviaturinstrumenten att göra comeback. De kan utgöra en så rik del av ljudbilden. Gitarrmusiken är fullständigt gjord och omgjord och omarbetad och omtolkad, och det finns ett helt territorium med ljud som går att utforska mycket mer. På sextiotalet var orgeln och pianot närvarande i mycket av popmusiken, men sedan blev de plötsligt omoderna, på åttiotalet eftersom de ersattes med syntar och nu senast med grungevågen.

— Så jag tycker absolut att det är dags för ett återinförande. De här ljuden kan tillföra musiken en ny dimension. A ena sidan är de bekanta, eftersom orglar användes så mycket på sextiotalet. Samtidigt är de helt nya, eftersom de aldrig har använts i samband med det som händer inom musiken nu. Så fram för mer orgel, säger jag.

LED ZEPPELIN

Hats of to (Roy) Harper

— Det här är Zeppelin, men jag har ingen aning om vilken låt det är. Min mamma lät mig aldrig ha Led Zeppelin- eller Black Sabbath-skivor i huset, så innan jag flyttade hemifrån när jag var sjutton eller arton kände jag inte till något alls av den här musiken. Jag gick inte på high school heller, så jag fick aldrig höra något den vägen. När jag hörde Led Zeppelin första gången hade jag redan varit bluesfantast under många år och var välbekant med det mesta av det de influerats av. Jag kommer ihåg när jag spelade på ett kafé en gång, jag körde en gammal Robert Brown-låt och hade ingen aning om att Led Zeppelin hade spelat in en version av den. Alla i publiken började sjunga med, de kunde hela texten utantill. Och jag blev alldeles knäckt. Hur var det möjligt att alla de där människorna kunde en gammal Robert Brown-låt utantill? För mig var det ett overkligt ögonblick, ett vackert ögonblick. Men så kom någon fram och sa att det var en suverän Zeppelin-cover jag hade gjort… Jag blev otroligt besviken.

Hur uppfattar du Led Zeppelin nu när du hör dem?

— Jag har inget emot att de försökte sig på den här sortens musik och de har säkert betytt mycket för allmänhetens intresse för gammal blues. I början klarade jag inte av sången, men efter hand har jag börjat känna en viss uppskattning för den där skrikiga och totalt överdrivna rösten, den tilltalar mig på något sätt.

— Men Zeppelin tillhör absolut inte mina favoriter. Jag gillar en del och tycker en del är tråkigt. Sedan har jag fortfarande inte hört särskilt mycket av deras musik. Alla mina vänner tjatade ihjäl sig på Zeppelin när de var i tonåren, så varje gång jag försöker sätta på någonting skriker alla att jag ska stänga av. En hopplös situation.

PRINCE FAR I

Commandment of Drugs

— Jag har egentligen aldrig tagit mig in i reggae-musiken på allvar. Det är en helt annan kultur och jag har aldrig riktigt kunnat ta den till mig. Jag gillar Lee Perry, hans mest experimentella saker, och jag tycker om Skatalites och Desmond Dekkers mer sångbaserade saker.

Det här är Prince Far I, »Commandment of Drugs«.

— Jag har hört en del av honom, men inte särskilt mycket. En sak som är intressant med reggae är att musiken nästan alltid har en så politisk karaktär. Det är i grunden protestmusik, eller hur? Jag tror att det är den enda musikgenre som lyckats vara svängig och samtidigt kunnat predika och agitera. Till och med själva groovet i sig är politiskt, samtidigt som det är varmt och fysiskt.

Reggae har ju också betytt oerhört mycket för annan musik, inte minst genom dubtekniken. Om man följer influenser tillbaka i tiden känns det som att även din musik skulle låta annorlunda om reggae aldrig funnits.

— Visst. Reggae har haft ett stort inflytande på många sorters popmusik, och på ett indirekt sätt är säkert även min musik beroende av reggaens idéer och upptäckter. Men mycket mer än så kan jag inte säga. Jag tror att en stor anledning till att jag aldrig riktigt gått in för den här musiken är att de människor som lyssnade på reggae i min omgivning när jag växte upp var ganska motbjudande. Jag tror att många unga människor känner samma sak inför country. De har fullt med vidriga människor runtomkring sig som fullständigt älskar countrymusik, och därför kommer de själva aldrig att kunna lyssna på det. Lyckligtvis var det ingen som lyssnade på country där jag växte upp så där har jag kunnat göra mina upptäckter själv.

HOWLIN’ WOLF

I Asked For Water

— [efter bara någon sekund] Howlin’ Wolf! När jag hörde hans röst första gången blev jag fullständigt överväldigad, helt knäckt. Han är en av de få bluesmän från Chicago som jag verkligen uppskattar. Många av dem blev lite plastiga, lite ytliga, men Howlin’ Wolf höll verkligen fast vid deltagrejen och dess styrka, traditionen från Blind Willie Johnson.

— Jag tror att det här var den första Howlin’ Wolf-låt jag verkligen gillade. »I asked her for water, but she gave me Gasoline«, en av de bästa bluestexter som någonsin skrivits. Utan Howlin’ Wolf skulle vi inte heller ha vare sig Tom Waits eller Captain Beefheart.

— Jag tror förresten att det fanns en annan Howlin’ Wolf, en Popa Howlin’ Wolf eller något sådant, på trettiotalet. Det är också mycket möjligt att jag pratar skit…

[Beck koncentrerar sig på musiken igen]

— Gitarren är alldeles fantastisk. Makalös. Den håller verkligen på att ramla ihop. Jag älskar musik där allt håller på att ramla ihop, men där alla som spelar ändå är synkroniserade i sitt sönderfall, där alla går under tillsammans.

JON SPENCER BLUES EXPLOSION

Flavor Part 2

— Jag gjorde originalrappen på den här för nästan två år sedan, per telefon. Ett år senare fick jag möjlighet att gottgöra mitt misstag och göra en bättre rap i studio. Det var kul, det tog en natt.

[Beck pekar på bandspelaren i ett break]

— Där hade du några sekunders Biz Markie. Och där är en hyllning till »mouthrock«. Beat-box. Titeln är i princip en hyllning till Flavor Flav i Public Enemy. Där ringer vi upp Russel Simmons, som spelar trummor i The Blues Explosion. Och den här rappen är en ren hyllning till bluesen och bluesens bildspråk. En rolig låt, tycker jag.

Den har också en rätt irriterande karaktär. En sorts arrogant störighet…

— Jag håller med, den är ganska störig och väldigt skitig. Men den svänger också. Den är ett anfall, men den är inte direkt fientlig. Den har en ganska bra balans mellan smuts och humor.

KRAFTWERK

Pocket Calculator

— Yeah… Under en period i min ungdom var jag helt inne på Kraftwerk och Devo och den sortens musik. Det här är »Pocket Calculator«. Jag tror att det var alla de små digitala manicker som började komma som gjorde att jag uppskattade det här så mycket. Kraftwerks musik lät som min digitala Casio-klocka med miniräknare, och det var någonting jag verkligen kunde groova loss på. Under samma period kom de där små digitala spelen. Jag tyckte den här musiken var oerhört cool, den här känslan av fullständig alienation, den här fullständigt omänskliga känslan. Det var väl också en sorts reaktion mot sjuttiotalets väldigt jordnära musik. Det kändes väldigt nytt och spännande. Många missade humorn i Kraftwerks musik och sa att det var robotmusik eller att det inte var musik alls. Men jag gillade det.

Vad tycker du när du hör den här musiken nu?

— Jag älskar det. Jag älskar alla Kraftwerks gamla låtar. De är alldeles unika och fortfarande väldigt spännande. Det är också fantastiskt hur stort inflytande Kraftwerk hade på hip hoppens utveckling, med Afrika Bambaataas »Planet Rock« och allt det där. Alla de där old school-hip hop-homiesarna gillade verkligen det här [Beck lutar sig tillbaka och ler], »they were really rockin’ this shit«.

— Jag tycker också att det finns ett samband mellan Kraftwerks musik och bluesen. Det är väldigt minimalistisk och på något sätt ihålig musik, som ändå har någonting starkt att förmedla. Blues handlar om ensamhet, och Kraftwerks musik är egentligen ännu ensammare; all mänsklig närvaro är för länge sedan borta och maskinerna bara blippar på. Deras musik är ännu mer sorgsen, för det finns inget riktigt liv i den. Men det är bara ett sätt att se den på, det finns många vinklar.

— För mig är Kraftwerks musik också ett sällsynt exempel på elektronisk musik som har soul. Mycket techno och mer nutida dansmusik har väldigt lite liv, väldigt lite soul Åtminstone i mina öron.

Skulle du kunna tänka dig att göra en cover på en Kraftwerk-låt?

— Förmodligen inte. Jag tror inte att jag skulle kunna göra om någon av deras låtar på ett särskilt lyckat sätt. Men det finns definitivt aspekter av deras musik som kryper in i min. Om man tänker på det så tror jag att det hörs ganska tydligt.

JONATHAN RICHMAN

Velvet Underground

— Det här måste vara The Modern Lovers. Jonathan Richman And The Modern Lovers. Jag har inte hört den här låten, men jag antar att den heter »Velvet Underground«. Jag är inget stort fan, men jag har alltid uppskattat Jonathan Richman för hans enkelhet, hans ärlighet och hans anspråkslöshet. Det är definitivt uppfriskande…

[Beck skrattar åt texten]

— Det är väldigt roligt när han beskriver hur Velvet Underground lät, väldigt hippt. Det finns en barnslighet i det här som jag tycker finns i all musik som är riktigt bra. Här finns också en känsla av oskuld, som inte minst reflekteras i hans femtiotals-rock’n’roll-sound. Han håller sig fast vid rockmusikens mest oskyldiga period. Samtidigt visar han uppskattning för någonting så punk som Velvet Underground. På något sätt är det väldigt tilltalande.

Hur mycket har Velvet Underground betytt för dig?

— Väldigt mycket. De var ett av de första rockband jag lyssnade på och verkligen gillade. Min mamma hade alla deras skivor eftersom hon var inblandad i den där scenen på sextiotalet. Så jag hörde Velvet Underground när jag var väldigt liten. De var mitt första steg in i rockmusiken, och det var väl också deras musik som fick mig att senare kunna uppskatta Sonic Youth. Men jag har alltid gillat deras countryrockiga sida mer än avantgarde-noise-sidan. Det är inte särskilt punk, men jag kan inte hjälpa det.

TORTOISE

Djed

— Jag kan inte riktigt relatera till det här. Jag kan tänka mig att det är nytt eftersom det kommer en del sådan här musik nu, men det låter samtidigt rätt gammalt. Jag gör rätt mycket sådan här musik hemma, experimenterar med ljud och flummar ut i långa instrumentala sjok. Men på skiva föredrar jag oftast låtar med enklare strukturer och sång.

[spolar fram tills en rytm kommer in]

— Nu låter det lite som Neu. Är det Stereolab?

Nej, Tortoise från Chicago.

— Aha… Jag har hört deras namn ofta på sista tiden, men det här är första gången jag hör deras musik. Just det här påminner ganska mycket om Stereolab, den där keyboardslingan och krautrock-rytmen.

— Det har lite disco-känsla över sig också. Jag är definitivt intresserad av den här sortens musik, men för egen del behöver jag en röst också. Jag kan uppskatta den här sortens musik, men jag skulle aldrig själv kunna syssla med det på allvar.

— Jag ser mig själv mycket mer som låtskrivare än som bara musiker, och den här musiken har ett helt annat syfte än min. Den handlar inte om en person eller ett framförande, utan kräver att lyssnaren själv skapar sig en bild av någonting. Det är intressant.

— Jag spelar alltid in instrumentala versioner av mina egna låtar. Ibland lyssnar jag efteråt och tycker att den instrumentala versionen är starkare. Musiken kan bli starkare när den personliga närvaron, rösten, är borta. Musiken får mer utrymme att andas, det finns mer utrymme för olika tolkningar.

Men du föredrar ändå musik med sång?

— Ja, i slutändan gör jag det. För då måste man lyssna på sången, man måste ta del av något slags meddelande, åtminstone upplever jag det så. Den här musiken kan man ha på i bakgrunden medan man gör andra saker, utan att direkt missa något. Det är ingenting negativt, det är bara inte riktigt vad jag vill göra.

PUBLIC ENEMY

B Side Wins Again

— [så fort rappen kommer in] Det där är Chuck D så det här måste vara en Public Enemy-låt. En remix. Den här musiken låter väldigt, väldigt »nu«, den är oerhört hipp just nu. Det här låter som en ny mix av en gammal Public Enemy-låt, ett lo-fi-Public Enemy.

Det är faktiskt Public Enemy själva, från 1990 års »Fear of a Black Planets.

— Wow, jag var övertygad om att det var en nyare mix. Annars tycker jag att många gamla Public Enemy-grejer visserligen är fantastiska— jag menar, »they’re really kickin’ the shit« — men att de ändå låter lite gamla, lite passé. Men det här låter verkligen hypermodernt. Otroligt bra! Chuck D är min absoluta favoritrappare och det här är fantastiskt. Det finns inte mycket hip hop i dag som är lika rå och kraftfull som Public Enemy var när de var som bäst.

JUAN GARCIA ESQUIVEL

Mini-Skirt

— Det här är precis den typ av musik som jag växte upp med, det var precis sånt här jag hittade i hörnen av Frälsningsarméns second hand-butiker. Nu har det plötsligt blivit otroligt trendigt, vilket är lite tråkigt.

— Innan kunde man köpa de gamla vinylalbumen för tio-tjugo cent, nu kostar de trettio—fyrtio dollar. Så yuppie-kulturens — eller vad man nu ska kalla den… dess beslagtagande av den här musiken är någonting som jag tycker är väldigt irriterande. De fokuserar helt på den lätta, löjliga sidan av det och missar helt de mörkare aspekterna.

— På ytan är det här väldigt lättsinnig musik, men det är den hemsökta ytan av ett nationellt medvetande som är fullt av gift och frätande rörelser. Under ytan mullrar hela sextiotalets amerikanska motkultur. Den här musiken var ett slags falskt »allt är som vanligt«-ansikte. Den utgjorde också slutändan av den amerikanska femtiotalsdrömmen om en solig, futuristisk, prefabricerad livsstil. Den var det sista uttrycket för en sorts perfekt livsstil som aldrig blev förverkligad eftersom den till slut visade sig vara ihålig.

[Beck tystnar och koncentrerar sig på musiken]

— Jag skulle gissa att det är Esquivel, från mitten av sextiotalet.

Det är det. »Mini-Skirt« från 1967.

— Jag gillar hans musik rätt mycket. Jag menar, i slutändan är även musiken ganska ihålig, men den är ändå väldigt intressant. Den har en speciell laddning, och för mig kommer den alltid att betyda något.

LEADBELLY

Bourgeois Blues

— [omedelbart] Det här är Leadbelly. En stor man. På alla sätt en stor man. Ingen kan spela hans musik så som han spelade den, för ingen har händer som är lika stora och starka som hans. Det är svårt för mig att säga någonting vettigt om det här.

— Den här musiken befinner sig på en så svindlande hög nivå att jag knappt kan säga någonting alls om den. Den måste höras. Jag skulle kunna upprepa allt positivt jag har sagt om allt annat vi har lyssnat på och det skulle ändå inte räcka särskilt långt. Jag lever för den här sortens musik.


BECK är aktuell med albumet »O-de-lay« som släpps i början av juni och med en spelning på Lollipopfestivalen.


Sebastian Stebe

Filed under: POP #18, Sebastian Stebe, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: