Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Herb Alpert & The Tijuana ledarartikel

Drinkarna står på bordet, förrätten är uppdukad och en hipp fusion av Sibelius och Brubeck snurrar i CD-spelaren. Det är den gamle easy listening-agitatorn Kjell Häglund som bjuder på middag. Men varför blir han så förbannad när gästerna gratulerar honom för att han »äntligen fått rätt«? Och varför lyssnar de inte på musiken?

UNDER EN MIDDAG för några månader sedan försökte jag uttrycka min uppskattning över Robert Wells. Naturligtvis inte i största allmänhet. En större träbock har väl inte drabbat svensk pianounderhållning sedan Janne Lucas Persson. Men jag ville verkligen uppriktigt höja en skål för Robert Wells nära nog gudabenådade ljudspår till TV-programmet »Ingesson«.

Roberts medverkan var visserligen, åtminstone ursprungligen, tänkt som ett skämt — men det returnerade han rakt i ansiktet på publiken. Mot alla odds skapade Wells ett skarpt soundtrack till Fredrik Lindströms stabbiga stalkshow, fullständigt kongenialt med dess brunmurriga och monty pythonska känsla av diskussionsorienterad Tv-studio från 1972; dels i form av ett mollboppigt ledtema som sydde in varje avsnitt till perfekt passform i en svängigt skräddad ljudkostym; dels ett ofta uppemot fyra minuter långt pausstycke som vibrerade av samma hippa fusion av Sibelius och Brubeck, i stenhårt samstämt trioarr för flygel, virvel och ståbas.

»Ingesson« betraktades allmänt och orättvist som en misslyckad serie vars ironi blivit passé. I själva verket låg ett rejält och rörande allvar inbakat i manus, där gränserna mellan tidlös ironisk humor och gravallvarets kärlek till ämnet verkligen fick flyta — och det var inte minst Robert Wells stötiga, stumma soundtrack som fick tricket, illusionen, att fungera.

Detta försökte jag förklara. Jag argumenterade för att alla låtarna från »Ingesson« borde ges ut på CD; att jag hörde plattan framför mig som en sorts Jan Johansson-möter-Dave Brubeck. Tyvärr brast mina vänner i skratt. De tyckte jag var en »kul kille«, men det var aldrig meningen.

Att easy listening skulle bli en sån »trend« var heller aldrig meningen. Folk kommer fram till mig och säger att »nu fick du ju rätt till slut, Häglund« och syftar på att jag i åratal refererat till kompositörer som Burt Bacharach och Jimmy Webb.

Så vad har jag fått rätt i? Har jag någonsin skrivit att jag skulle vilja se idiotreportage av Växjös ungdomsredaktion från stendöda easy listening-kaféer i Göteborg där vattenkammade vandrande målbrott spinner Siwan-singlar medan förra månadens indiebrudar lär sig läppja nya äckliga jamare?

Till och med rockkritikens svar på Robert Wells, DN:s Nils Hansson, som för några år sedan skrev att jag var »oläslig«, har i dag hittat fram till exakt den japanska pop med easy listening-referenser som jag själv, för inte minst DN:s stendöva öron, slogs för 1991.

Den stora skillnaden är att jag aldrig hävdat vare sig Bacharach eller Pizzicato Five som trender. Jag har som alltid bara skrivit om sånger och sound jag råkat på och fallit för och som jag kunnit sätta in i ett känslomässigt sammanhang och intellektuellt resonemang.

Det vore alldeles för enkelt att kommentera Nils Hanssons stort uppslagna presentationer av japansk easy listening med någon snorkighet i stil med »när tåget gått åker DN med«. Vad jag vill ha sagt är ju att om du verkligen älskar pop, då behöver du inte sitta och vänta på något tåg. Det är bara till för ytliga betraktare; för recenserande replikanter som inte klarar att orientera sig känslomässigt och självständigt.

Jag har i många år grunnat på vad Nils Hansson själv gillar, och varför han döljer det så maniskt. Högst oväntat och drastiskt gav han själv svaret, i DN:s nollställda notisserie »Long play«, där han medgav att han inte tycker det finns någon musik över huvud taget som kan mäta sig med omslaget till »In the Court of the Crimson King«. Jesus, det är ju som hämtat ur en rutin med Reeves & Mortimer: »killen var så opassionerat ointresserad av rock att det bästa han visste var ett King Crimson-konvolut«. Nog skulle Nisse platsa i en »Ingesson«-debatt om huruvida King Crimson funkar bäst som enkel- eller dubbelutvik?

Men skälet till att jag uppehåller mig vid Hansson är att just han, i några månader nu, skrivit mer om easy listening än jag nånsin gjort (bara det är anmärkningsvärt), efter att i åratal inte haft ett enda ord till övers för musiken. Nu finner han, över helsidor, plötslig anledning att förklara »stilen« som en trend av tropiskt konvolutkitsch och »omvänd revolt« — utan att inse att det är han själv, i sin egen självsvådliga trenddefiniering, som begränsar begreppets musikaliska betydelser.

* * * * *

Easy listening har varit en flytande men ändå tydlig populärkulturell term i snart 40 år, främst utnyttjad av skivhandlare som sorterat in allt från Mantovani till Enya under »lättlyssnat«. Men när nu termen för första gången tillämpas för att precisera en trend blir spännvidden löjlig. Somliga hävdar att Phil Spector var denna »genres« störste medan andra gräver i reabackar efter provskivor för HiFi-utrustning som påstås vara »genrens« sanna klassiker. Själv kan jag både gå ner mig en natt i Spectors gamla hjärntvätt till orkesterdike, och tycka det är skoj att fika bort en timma hos nån besatt kompis till det absurda soundet från en stenseriös teststereostenkaka—men inte fan är det för att jag är nån sorts trendig »easy listening»-diggare.

När en »genre« definierats som »trend« vill så många som möjligt haka på, så med marknadsmässig automatik vidgas och urholkas begreppet tills allt från Bottle-Ups till Schubert klassificeras som »easy listening«. Därför har termen upphört att fungera. Det är bara klubbentreprenörer som har praktisk nytta av den, och snart är den körd på cocktailnivå också.

I en fredagsbilageintervju nyligen sade sig DJ-duon bakom en av Stockholms easy listening-barer endast gilla plattor som är tillräckligt sterila; de menade att så fort nån musiker spelar för bra och inspirerat på en skiva så är det inte easy listening och inte intressant.

Detta var inte bara något av det dummaste jag hört någon påstå om sin »favoritmusik«, det var tyvärr typiskt för svenska popjournalisters syn på popmusik, som aldrig får vara för hantverksskicklig och aldrig bara får vara »musik«.

Det går emellertid aldrig att komma ifrån att all musiks innersta substans är musiken i sig själv. Den allra första kicken som fick i gång musikintresset i oss alla var ljudet av periodiska klatschar i ett notsystem. Litteraturkritiker och fotbollskommentatorer som inte begriper språk- eller bollkänsla är otänkbart, men rockkritiker som inte fattar ett skvatt kompositionsteknik är standard. Och ju okunnigare man är, desto mindre betydelse vill man förstås tillskriva musikens lagar.

Detta är det solkiga skälet till varför så många rockjournalister intagit sin föraktfulla attityd gentemot musik-som-bara-är-musik — och varför de i förlängningen är oförmögna att behandla »easy listening« som annat än en tillfällig trend. Ty mer musik-som-bara-är-musik än Burt Bacharach eller Jimmy Webb finns inte. Och kan man varken skriva om musikens finsmakarfinesser (som den sinnrika rörelsen i cirklande septimaackord) eller om kärlek och känslor som är allt Jimmy och Burt nånsin handlat om, ja, då återstår bara att dra på sig trendbevakarens täckmantel och skriva om agentseriesignaturer och hotellobbydrinkar i stället.

Därför irriterade det mig att den marginella easy listening-strömningen svullnade till trend: inte för att jag inte längre fick ha min exklusiva musiksmak ifred, utan för att så många så snabbt missförstod musiken och »hoppade på tåget« med en outhärdlig medial ångvissla som följd: skivbolag som pumpade perrongen full med pressreleaser där Burt Bacharach nämndes i samma mening som James Last, andra klass-sätena upptagna av förra månadens indiebrudar som lärt sig läppja nya äckliga jamare — och så den gravallvarlige Nils Hansson nånstans där mitt inne i restaurangvagnsvimlet.

* * * * *

Trenden är en röta som angriper musiken tills passionen (såväl skapandekraften som snobbismen) slagits ut och scenen ödelagts, med kvardröjande, molokna mainstreamekon i form av vilsna »Penny Lane«-valthorn eller Burt Bacharach-trumpeter.

Jag tycker självfallet inte det är fel att kommentera popens trender, men jag tycker det är två mycket allvarliga brott mot kritikeretiketten att dels aldrig våga låta kommentarerna mogna till slutsatser eller teser, och dels distansera sig själv från den konstnärliga passionen.

Kritikerns nyfikenhet får inte bara vara den ytliga nyfikenheten på nyheter, utan måste också vara en parallell inre nyfikenhet på musikens väsen; på musiken som klassiskt konstbegrepp.

Det är denna inre nyfikenhet som är varje kritikers kall, och det är denna inre nyfikenhet — om än i perverterad form — som gjorde mig uppriktigt intresserad av Robert Wells nya CD »Nordisk rapsodi«. Tyvärr visade den sig inte vara lika med det minimalistiska soundtracket till »Ingesson«, utan just den smetiga shoppingcentrumsmörja man i och för sig kunnat förvänta sig. Blott ett enda spår från TV-serien fanns med i sitt ursprungliga, vassa trioformat: Charlie Normans kraftigt Dave Brubeck-inspirerade arr av Griegs »Anitras dans«.

När jag nyligen hade merparten av de tidigare nämnda middagsgästerna hemma på ett litet party gömde jag just den låten i min CD-växlare och programmerade in den mitt i en udda samling Chess-jazz. Låt efter låt dök upp i rummet, ofta med frågan »vad är det här?« i släptåg. När frågan gällde »Astruds dans« ljög jag till svar: »Brubeck 1983«. Den jazzintresserade frågeställaren nickade både som svar och bifall, innan han förde den tidigare middagen på tal:

»Du kanske har rätt…« funderade han. »Ingesson-musiken lät faktiskt lite så här… men det var ju mycket mer Charlie Norman, ingen stilkänsla liksom. Det här har en helt annan…« ja, nånting, »tyngd« tror jag faktiskt var ordet han använde.

Sedan frågade han efter omslaget. Jag gav honom »Nordisk rapsodi« med Robert Wells och sa »spår 13«.

Han skrattade osäkert, lade ifrån sig skivan och talade inte mer om saken.


Kjell Häglund

Filed under: Kjell Häglund, POP #18,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: