Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #18] Northern Soul

northern_soul_306_448_2

1970 uppmärksammade tidningen Blues & Soul några klubbar i norra England som spelade obskyra soulsinglar för en fanatisk publik. I dag har Northern Soul-scenen flyttat ännu längre ned underjorden, men med sin exklusivitet, sina konsekventa klädkoder och snabba droger har den scenen lagt grunden till all modern klubbkultur. Andres Lokko tar en klunk apelsinjuice och gör en piruett ute på golvet.

EN MEDELÅLDERS MAN i mustasch, skjorta och slips står på en liten scen bakom två skivspelare. Det är inga Technics SL 1200, utan två äldre skivspelare och en usel mixer, sådana där otympliga schabrak resten av västvärlden inte sett sedan skolfester i mitten av sjuttiotalet.

DJ:n heter Ian Clark, och i sin lilla värld är han en legend. Utanför The 100 Club, utanför Northern Soul-scenen, är det ingen som vet vem han är. Men här är han kung. Det har han varit i uppemot tjugo år.

Han spelar bara singlar, sjutumssinglar. Ibland pratar han mellan låtarna, ibland stannar publiken upp och applåderar efter en låt, ibland berättar DJ:n vad det var han just spelade. Han förklarar vilket skivbolag den ligger på, hur många exemplar det finns av den, vilken DJ som upptäckte den och hur mycket den är värd.

I Northern Soul-världen är den där sistnämnda prislappen viktigare än vad man kan tro, framför allt är den mycket viktigare än vad som är hälsosamt.

Singlar som kostar tusentals kronor, underjordiska medlemsklubbar, konsekventa klädkoder, piratpressade nyutgåvor och uråldriga nätverk av små fanzines är några av skälen till att det som kallas Northern Soul aldrig nått utanför Storbritanniens gränser.

Men det är i Northern Soul-scenen man hittar rötterna till all modern klubbkultur.

Allt — fanatismen, snobbismen, exklusiviteten, drogerna, acid jazz, trip hop, klubbar som har öppet till klockan elva nästa förmiddag, att vägra släppa in någon som inte till fullo redan förstår vad det handlar om och technoartisters konsekventa ovilja att figurera i media — har gått i arv från det tidiga sjuttiotalets Northern Soul.

Northern Soul har alltid funnits där, i skuggan av allt annat som hänt i brittisk popmusik de senaste tjugofem åren.

Kulturen frodas än i dag. Och den har krupit längre ner i underjorden än någonsin tidigare.

Northern Soul är å ena sidan fullkomligt obegripligt för en åskådare, men likt reggaevärlden så finns den bara där. Och den kommer aldrig att försvinna. Den lever sitt eget liv.

Myten om Northern Soul bygger från början på en enda artikel som publicerades i den brittiska tidningen Blues & Soul 1970. Tidningens redaktör hade hört talas om några klubbar i trakten kring Manchester som bara spelade utgångna soulsinglar för en fanatisk publik. Så han bad journalisten Dave Godin besöka en all-nighter på klubben The Twisted Wheel. Han kom tillbaka och skrev en artikel om fenomenet, som han döpte till Northern Soul.

För det fanns inget liknande i Södra England. I London hade de fullt upp med psykedelia och funk. De klubbar dit folk vallfärdade varenda helg för att få höra den här musiken låg långt norr om London. De låg alla i tråkiga industristäder, publiken och de som drev klubbarna hade utvecklat en nästan sjuklig fascination för Tamla Motown. Allt som släppts på Motown, ju rarare och obskyrare desto bättre, allt som lät som Motown och all soul som på något vis kunde förknippas med Detroit. Artister som bara spelat in enstaka singlar för små etiketter som Ric Tic, Golden World, Ashford och Wingate behandlades som legender.

Discjockeys började tävla om att hitta ovanligare och ovanligare singlar. Promotionsinglar som aldrig släppts kommersiellt och svindyra acetat och provpressningar blev vardagsmat.

I den ständiga strävan efter att vara herre-på-täppan blev det allt vanligare att täcka över etiketterna på singlar om man hittat något som ingen annan visste vad det var. Det kallades cover-ups.

Det som började som en skygglappsförsedd kärleksaffär med stompig Detroit-soul utvecklades sakta men säkert till att innefatta soul från hela USA. Att försöka sätta fingret på vad Northern Soul egentligen är, hur det låter och varifrån musiken kommer är omöjligt.

Men det började med Michigan, den saken är klar.

* * * * *

Några av skivorna växte sig så stora i den här världen att varje skivbolag med självaktning höll sig med heltidsanställda som spenderade varenda helg på Northern-klubbarna för att ta reda på vilka låtar som spelades mest. Sedan skaffade de sig rättigheterna och gav ut dem igen.

Plötsligt började den engelska försäljningslistan se allt mer udda ut. Fem till tio år gamla soulsinglar placerade sig bland de mest sålda. The Reflections obskyra »(Just Like) Adam & Eve« från mitten av sextiotalet licensierades från minimala Detroit-bolaget Golden World och hamnade genast högt på försäljningslistan. En nyutgåva av Tami Lynns »I’m Gonna Run Away From You« sålde på bara några veckor 1971 i drygt 250.000 exemplar.

Under sjuttiotalets första halva var Northern Soul något som ingen som växte upp i norra England kunde undvika. Varje stad hade åtminstone en Northern Soul-klubb. Och det var helt enkelt dit man gick på lördagskvällen, det var inte konstigare än att gå på ett vanligt disco i vilken svensk småstad som helst.

Med den skillnaden att ingen av de här klubbarna spelade hits eller ens ny musik. De spelade gamla soulsinglar.

Men det blev så självklart att det skulle vara så att unga engelsmän startade egna band som försökte spela Northern Soul. Wigan’s Chosen Few var de som nådde längst. Deras vansinniga — och urusla — singel »Footsee« tog dem till Top Of The Pops, där de i linnen täckta med Wigan Casino-märken mimade och snurrade medan hela nationen tittade på. De spelade in fler singlar, bland annat en version av den vita sångaren Bobby Paris »Night Owl« — en låt som i Paris original besitter ett Motown-beat och en text som perfekt sammanfattade vad Northern Soul-scenen handlade om och som än i dag, tillsammans med Dobie Grays »Out on the Floor«, är scenens kanske mest odödliga interna »nationalsång« — men det enda Wigan’s Chosen Few lyckades åstadkomma var att ge scenen ett väldigt tramsigt ansikte. Förmodligen hjälpte deras framgångar med »Footsee« också till att etablera alltmer udda musik på klubbarna. Musik som inte hade något annat gemensamt med den ursprungliga amerikanska soul som alltid utgjort drivkraften än ett stompigt beat.

Paul Anka — vars »I Can’t Help Loving You« fortfarande spelas på Northern-klubbar — och Gary Glitter (hans »Rock’n’Roll [Part I]« spelades förmodligen bara en enda gång på Wigan Casino men det är ett bra exempel) och bisarra ledmotiv från amerikanska TV-serier började spelas bland all soulmusik.

Det kanske mest absurda exemplet var »Afternoon of the Rhino« med Mike Post — mannen som också skrivit ledmotivet till bland annat »Spanarna på Hill Street« — från en dokumentärfilm om noshörningar.

Ju snabbare desto bättre, Northern Soul-scenen höll på att gå samma öde till mötes som all klubbmusik förr eller senare verkar göra. När discjockeys lär sig mixa och glömmer bort vad de själva egentligen vill uppleva när de går ut, när discjockeys sätter perfekta mixar i första rummet och låter lyckoruset — glädjen över att höra sina favoritlåtar på högsta volym och känna den där rösten och den där basen och tamburinen vibrera genom hela kroppen — ta allt fler steg tillbaka.

* * * * *

Klockan är omkring fyra på morgonen. Nere i The 100 Clubs källare fortsätter det dyka upp ensamma människor med väskor över axeln som sätter sig på stolarna längs väggarna för att byta om till sina dansskor. Alla lämnar sina väskor och kläder lite var som helst i lokalen, ingen skulle ju komma på tanken att stjäla något. Alla är ju här av samma anledningar.

Keep On Burning. Keep The Faith. Keep On Keeping On.

Dansarna väljer en plats på golvet och där stannar de flesta av dem resten av natten. De mutar in en egen kvadratmeter och där rör de sig runt, runt till musiken tills klubben stänger klockan åtta eller nio på morgonen. Då och då lämnar några av dem golvet, inte för att vila utan bara för att discjockeyn har satt på något så kontroversiellt som en ny låt. Ny i det här sammanhanget betyder att skivan är inspelad efter den sista december 1969.

Precis som alla seglivade subkulturer är Northern Soul-scenen uppdelad i ett antal små förgreningar och utbrytargrupper. Där finns skivsamlarna som på frågan vad det är för låt som spelas bara svarar vad den är värd. Där finns de som älskar »newies«, obskyr åttio- och nittiotalssoul, de som föredrar sjuttiotalets fetaste produktioner kallar sin del av scenen för »Modern Soldies«. de som just lämnade golvet som bara accepterar sextiotalssoul, »oldies«. Och så dansarna förstås. Vi får inte glömma bort de gudabenådade dansarna. Dessa akrobater som i kvällens början öppnar sin väska, byter skor, plockar fram sin burk med babypuder som de försiktigt strör på sin utvalda punkt på dansgolvet, drar på sig en handske — alltid bara en — med »Right On!« broderat över knogen. Och sedan bara väntar på rätt låt. Det är som en scen ur »Fame« när de börjar snurra, går ner i spagat, gör frivolter och så kallade »backdrops« i just det ögonblick refrängen i Eddie Parkers monstruösa stomper »Love You Baby« överskrider alla fartbegränsningar.

Den som inte sett det med egna ögon kommer aldrig att förstå vilken syn det är. För det handlar inte alltid om unga människor, lika ofta är det välgödda män i sina bästa år som plötsligt rycker till och nästan handlöst hjular från dansgolvets ena sida till den andra.

Blunda och försök föreställa dig Arne Hegerfors eller Göran Persson göra något liknande så förstår du ungefär vad jag pratar om.

Men när man väl är där blir man inte förvånad. Att musiken får dem att hjula och gå ner i spagat är inte ett dugg överraskande, i alla fall inte för de andra som älskar musiken eller just upptäckt den och bara vill ha mer.

Det är dansarna som håller Northern Soul-scenen vid liv, de bryr sig inte det minsta om vilket år låten är inspelad, om den kategorileras som en »newie« eller en »oldie«. De vill dansa till storartad soulmusik.

På The 100 Club är baren stängd, det serveras bara juice och läsk. Precis som på rave-scenen, som på alla sätt och vis är ett barnbarn till Northern Soul-scenen, har alltid speed, kokain och alla andra uppiggande droger varit en viktig del av kulturen.

Alkohol har aldrig haft någon plats i dessa nattliga danskulturer. Av den enkla anledningen att ingen någonsin besökt en Northern Soul-klubb för att ragga eller för att det är helg och man tror sig må bra av att tappa kontrollen. För att dansa bäst och för att uppskatta varenda sekund av de soulsinglar de så förbehållslöst älskar är de tvungna att hålla sig vakna till nästa morgon.

Illegalt eller inte, det hör inte hit. Ett annat skäl är förstås att de flesta engelsmän inte dricker sprit efter klockan elva på kvällen, det ligger ju liksom i blodet.

Likt ravescenen har polisen alltid hållit Northern Soul-klubbarna under uppsikt och många av sjuttiotalets stora klubbar stängdes efter razzior. När polisen rusade in tömdes innehållet i tusentals fickor samtidigt och var det någon som frågade så var det bara Johnson & Johnsons babypuder som täckte dansgolvet. Inget annat. Alla hade ju med sig sina puderburkar, om nu någon undrade.

* * * * *

Står man utanför på gatan skulle man lätt kunna tro att det är ett nattöppet gym där nere. De flesta kommer dit ensamma, över axeln har de gamla sportväskor i galon, de flesta av dem är täckta av broderade tygmärken med ugglor och svarta knutna nävar.

»Wigan Casino All Nighter — Come and Get Those Memories«, »Keep the Faith«, »Keep on Burning«, »The London 6T:s & Northern Soul Society«, »East Anglian Soul Club — Right On« och »The Torch — Keep on Keeping On«.

Öppnar man väskorna hittar man ett ombyte kläder prydligt nedpackade. Oftast är det ett par ledigt överdimensionerade byxor, en T-shirt eller ett linne, strumpor, ett par lågskor med lädersulor och en burk Johnson & Johnson babypuder.

Det enda som avslöjar att det faktiskt är en klubb där nere är dörrvakten, en stor svart man i smoking som kontrollerar medlemskort.

Man betalar sina fem pund i inträde, går ner för trapporna och slår upp dörren till klubblokalen. Och plötsligt så förstår man, pusselbitarna faller på plats. Jag förstår precis varför de här människorna spenderar hela sina liv i sådana här källare.

Musiken. Beatet, melodierna, rösterna.

För en fem-sex år sedan bad jag Richard Searling, en av Northern Soul-scenens mest legendariska discjockyes, att försöka definiera musiken. Först vägrade han tvärt.

— Det går inte. Northern Soul är ju bara ett namn och egentligen handlar det om bortglömd soul, »rare soul« är ett mycket bättre namn för scenen. Det som spelas är ju skivor som ingen någonsin skulle ha fått höra om det inte vore för de här fanatikerna i norra England. Fast ska man nämna en enda låt, en låt som de flesta också har hört, som faktiskt skulle kunna kallas den perfekta Northern Soul-låten, själva ursprunget, så är det »I Can’t Help Myself« med The Four Tops.

I ett hörn av The 100 Club säljs det skivor, några hundra singelbackar står uppradade bredvid varandra och minst lika många gäster trängs framför varje back.

Det är en ganska absurd syn. Klockan är fem, kanske halv sex på morgonen i en av Europas största städer, och där står vuxna människor och bläddrar bland gamla vinylsinglar.

De flesta singlarna ligger i vita hårda pappomslag där någon med spritpenna skrivit artistens namn, låttiteln och skivbolaget. Priserna rör sig mellan några ynka pund för nyutgåvor, piratpressningar, upp till de rariteter som kedjats fast i backarna — ungefär som dyra läderjackor och pälsar brukar kedjas fast på galgar i klädbutiker — som alla kostar tusentals kronor.

Utanför Northern Soul-scenen är de här skivorna fullkomligt betydelselösa, de flesta skivbörsar skulle förmodligen slumpa bort dem för femtio öre styck. Därför kan man fortfarande promenera på loppmarknader världen över och hitta högar med ospelade soulsinglar som dessa Northern Soul-fanatiker skulle sälja sina mammor för. Men det är så det ska vara.

Northern Soul-scenens flaggskepp har ända sedan det tidiga åttiotalet varit skivbolaget Kent, som vid det här laget släppt mer än hundra samlingsalbum med Northern Soul och alla dess subgenrer. Och fortfarande hittar de sånger, fantastiska sånger, som samlat damm i ett skivbolagsarkiv någonstans i USA.

»I’ll Never Stop Loving You« med Carla Thomas är ett aktuellt exempel, en inspelning från mitten av sextiotalet som Kents Ady Croasdell upptäckte i Stax bandarkiv för fyra år sedan. Och för oss som följt Kents missionsarbete från början är det just sådana ögonblick man väntar på.

I dag består den inre kretsen av hängivna Northern Soul-fanatiker av färre personer än den gjorde i mitten av sjuttiotalet då Wigan Casino hade drygt 100.000 medlemmar. Men inflytandet den haft — och fortfarande har — på brittisk klubbkultur och popmusik har vuxit sig allt större.

Saint Etiennes »Spring« från debutalbumet »Foxbase Alpha« är en direkt plankning av Bobby Reeds Van McCoy-producerade Northern-klassiker »This Time Is Right For Love« (som finns återutgiven på skivbolaget Goldmines »Modern Soul — 18 Modern Soul Classics«).

Elvis Costello spelade in Chris Clarks klassiska »From Head to Toe« och gav ut den som singel. Dexy’s Midnight Runners tog sitt namn efter en av Northern Soul-scenens populäraste droger, Dexedrine. Och de spelade in flera Northern Soul-klassiker — Chuck Woods »7 Days Too Long«, Cliff Nobles »The Horse«, The Drifters »One Way Love« och Jimmy Johnson & The Bandwagons »Breaking Down the Walls of Heartache«. Flera DJ:s beskyllde dessutom Kevin Rowland för att ha stulit melodin till »Come on Eileen« från en obskyr Northern-raritet.

The Jam baserade »Trans Global Express«, från »The Gift«, på The World Columns »So Is the Sun«. Samma album hade ett inneromslag som pryddes av ett foto av en akrobatisk yngling som i en tajt Adidas-tröja formligen verkar äga dansgolvet på Wigan Casino. Hade The Style Councils »Solid Bond in Your Heart« kommit tio år tidigare hade den automatiskt klassats som Northern Soul.

Två av Soft Cells största hits var covers av Northern-singlar — Judy Streets »What« och, givetvis, Gloria Jones »Tainted Love« — som Dave Ball och Marc Almond dansat till på The Mecca, soulklubben i det Blackpool de växte upp i på sjuttiotalet.

Edwyn Collins senaste singel, »Keep on Burning«, är på alla sätt, från omslagets kollage av tygmärken från Wigan Casino till titeln och beatet, en hyllning till Northern Soul. Hans enorma hit från förra året, »A Girl Like You«, gavs ut på vinylsjua med exakt samma omslagsfoto av den Casino-dansare som trettio år tidigare fanns på The Jams »The Gift«.

Mark E Smith från The Fall skrev nidsången »Lie Dream of a Casino Soul« om alla de Northern Soul-anhängare som genom sin fanatism missade allt annat som hände omkring dem för att de befann sig i en tidskapsel utan någon som helst verklighetsförankring.

Stock-Aitken-Waterman lät många av sina artister spela in covers av Northern Soul-singlar. Kylie gjorde Chairmen Of The Boards »Give Me Just a Little More Time« och Sinitta fick Robert Knights »Everlasting Love«. Och många av trions egna låtar för Kylie Minogue och de andra stjärnorna i deras PWL-stall lånade väldigt mycket från musiken vi pratar om.

Techno- och houseartister som David Holmes, Ballistic Brothers och Justin Robertson har sina rötter i Northern Soul-scenen. Och så fort de får chansen klämmer de in några av sina knastriga favoritsinglar i sina DJ-set.

Tom och Ed från The Chemical Brothers avslutar numera alltid sina spelningar med Jeff Perrys hymnlika »Love Don’t Come No Stronger (Yours and Mine)«.

Någon har sagt att om du måste fråga vad Northern Soul är för något så kommer du ändå aldrig att förstå vad det handlar om.

Det är inte riktigt sant. Men det ligger en hel del i det. Northern Soul kan aldrig bli hippt, det har aldrig varit det heller.

Northern Soul är en alldeles egen värld, ett litet universum med helt egna regler där tiden rör sig framåt och bakåt i en helt egen takt.

De av oss som hittat in i den kommer aldrig riktigt att kunna ta oss ut. Även om det har sagts om många subkulturer förr så är Northern Soul det närmaste man kan komma en frireligiös sekt, en religion byggd på popmusik och vinylsinglar.

Northern Soul-scenen håller sina anhängare och lärjungar i ett järngrepp, alla som smittats fortsätter nästan undantagslöst att år ut och år in leta efter den där ultimata bortglömda soul-låten. Den kanske ligger på baksidan av nästa dammiga skiva man köper för tio spänn på en loppmarknad eller kanske på någon av skivbolagen Kents eller Goldmines nyutgåvor på CD.

I grund och botten handlar det bara om musiken, om att dansa och om en nästan sjuklig tro på att Northern Soul är den enda sanna vägen till lyckan.


TACK till Claes Blomberg, Martin Luuk & Teet Sirotkin.


NORTHERN SOUL-SINGLAR

AV ANDRES LOKKO

MAJOR LANCE

»You Don’t Want Me No More« [Okeh]

Är det någon artist som är Northern Soul så är det Major Lance. Hans pärlband av magnifika singlar från slutet av sextiotalet är oslagbart. »Ain’t No Soul«, »Investigate« och »Since I Lost My Baby’s Love« är alla nästan lika fantastiska som »You Don’t Want Me No More«. Lance var en av de första amerikanska artister som på grund av sin popularitet i Northern Soul-kretsar faktiskt flyttade till England och dessutom spelade in det mytomspunna — men ganska usla — albumet »Live At the Torch« i Stoke-On-Trent. (»You Don’t Want Me No More« finns på »Okeh — A Northern Soul Obsession« [Kent]. De övriga av Major Lance bästa inspelningar för Okeh finns på »Everybody Loves a Good Time — the Best of Major Lance« [Epic/import].)

FRANK WILSON

»Do I Love You (Indeed I Do)« [Motown]

De bästa Northern-favoriterna på Motown är egentligen värda en egen artikel. Men Frank Wilsons »Do I Love You« är den raraste av de bästa och går numera att höra på CD. Den som är det minsta intresserad av Northern Soul borde börja med att skaffa sig två nyutkomna samlingar — »Motown Year By Year — 1966« och »Motown’s Leading Ladies«. Bättre inkörsport finns inte. Där hittar man Barbara Randolphs »I Got a Feeling«, The Elgins »Heaven Must Have Sent You«, Kim Westons »Helpless« och Tammi Terrells »This Old Heart of Mine (Is Weak For You)«, låtar som alla platsar på min personliga lista över de tjugo bästa singlar som över huvud taget spelats in. Nästa steg är att köpa en av de två olika Greatest Hits-samlingar som finns tillgängliga med Isley Brothers Motown-inspelningar. Huvudsaken är att »My Love Is Your Love (Forever)» finns med, en låt som aldrig släpptes kommersiellt men som gång på gång pressats upp som bootleg. När ni hör den förstår ni varför.

GLORIA JONES

»Tainted Love« (Champion)

Den mest kända av alla Northern Soul-låtar, men också en av de bästa. Upptäcktes av en slump där den låg gömd på B-sidan av den ointressanta »My Bad Boy’s Coming Home«. Gloria Jones fick långt senare ihop det med Marc Bolan och det var hon som satt bakom ratten när parets bil körde in i ett träd och Bolan omkom. (Finns på »Soul Shots, Vol. 3« [Rhino]).

JACKIE WILSON

»(I Get the) Sweetest Feeling« [Brunswick]

En av många, många klassiska låtar med Jackie Wilson. »Soul Galore«, »Higher & Higher», »The Who Who Song« och »Because of You« är några andra av hans omistliga sånger. De har alla omfamnats av Northern Soul-scenen, som älskade Wilson för att han under hela sitt verksamma liv fortsatte spela in fet storstads-soul som han själv ville ha den. Jackie höll lågan vid liv när alla andra började experimentera med funk. (Finns på »The Very Best of Jackie Wilson« [Music Club] ).

CHAIRMEN OF THE BOARD

»Give Me Just a Little More Time« [Inaictus]

Jag hade lika gärna kunnat välja »Everything’s Tuesday« eller »(You’ve Got Me) Dangling on a String«. Men General Johnsons desperata frasering mot slutet av den här slår allt annat de spelade in. Och musik blir sällan bättre än så här. Singeln är utgiven på det bolag som låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland startade när de lämnade Motown, vilket förstås är så »Northern« det över huvud taget kan bli. (Finns på »Soul Agenda« [HDH/Demon]).

BILLY BUTLER

»RightTrack« [Okeh]

Texten handlar om kärlek, men jag tror att många är övertygade om att den handlar om Northern Soul. När stråkarna i det instrumentala crescendot mitt i låten går överstyr glömmer de flesta bort att dansa och börjar bara hoppa och huta med nävarna. Den ska helst spelas efter Tony Clarkes »Landslide« [Checker]. (»Landslide« finns på »Sweeter As the Days Go By« [Charly]. »Right Track« finns på »It’s Okeh Up North« [Soul Supply].)

CHUCK WOOD

»7 Days Too Long« [Roulette]

Frenetisk, nervös, hetsig och smått galen. Man kan nästan höra hur det bildas fradga i Chucks mungipa när han ringer henne gång på gång och hon bara vägrar svara. Många Northern-DJ:s har som vana att spela den direkt efter The Tomangoes »I Really Love You« (Washpan), en av få låtar med nästan samma bindgalet besatta beat. (»7 Days Too Long« finns på »Out on the Floor« [Goldmine].)

DEAN PARRISH

»I’m on My Way« [Laurie]

Jimmy Radcliffes långsamma »Long After Tonight Is All Over« är den ena av de två låtar som alltid sätter punkt för en perfekt Northern Soul all-nighter. »I’m on My Way« är den andra. Och den bästa. (Finns på »The Wigan Casino Story« [Goldmine].)

SANDY WYNNS

»A Touch of Venus« [Champion]

Inspelad i samma studio, under samma vecka och utgiven på samma etikett som Gloria Jones »Tainted Love«, men ändå en radikalt annorlunda sida av Northern Soul. Tillbakalutat melodiöst med vackra stråkar och en fjäderlätt produktion. Sandy Wynns blev senare sångerska i The Honey Cone och under sitt riktiga namn Edna Wright spelade hon i mitten av sjuttiotalet in »Oops! Here I Go Again« som numera är en eftertraktad rare groove. »A Touch of Venus« är knepig att få tag på, men leta efter den magnifika LP:n »Out on the Floor«, utgiven på Inferno i början av åttiotalet, som fortfarande är den bästa Northern Soul-samlingen av alla.

WILLIAMS & WATSON

»Too Late« [Okeh]

När Larry Williams och Johnny Watson i sista raden av refrängen i den här Okeh-klassikern vrålar »keep on keeping on« i ett rasande tempo hjular hela dansgolvet. Duon, som var för sig är mer kända i helt andra sammanhang, spelade också in »A Quitter Never Wins«, även den klassisk, stompig Northern Soul. (Finns på »It’s Okeh Up North« [Soul Supply].)

JEFF PERRY

»Love Don’t Come No Stronger« (Yours and Mine) [Arista]

En låt som får vuxna män att gråta, en tillbakalutad hymn från mitten av sjuttiotalet som flera gånger återutgetts i olika former. Men för ögonblicket är den ganska knepig att hitta. Jeff Perry bytte strax senare namn till Jeffree och fick en hit med den alldeles lysande »Mr Fix-It Man« som finns återutgiven av Charly, men den har inget med Northern Soul att göra.

WORLD COLUMN

»So Is the Sun« [capitol]

Egentligen alldeles för funky för att vara en fulländad Northern Soul-klassiker. Men ingen har klagat hittills. Och så har ju The Jam plankat den not för not till »Trans Global Express«. (Finns på »The Wigan Casino Story Continues« [Goldmine]).

EDDIE PARKER

»Love You Baby« [Askford]

Många har kallat »Love You Baby« för den ultimata Northern Soul-låten. Och jag håller gärna med. Ingen annan låt fångar energin och euforin på samma sätt. »Love You Baby« finns även inspelad med Lorraine Chandler, men det är Eddies version du behöver. (Finns på »The Golden Torch Story« [Goldmine]).

ELOISE LAWS

»Love Factory« [Music Merchant]

Fet Tamla-disco av Holland-Dozier-Holland från slutet av sjuttiotalet med en själfull sångerska, stråkar och en melodi som Northern Soul-anhängare är beredda att döda för att få dansa till en enda gång till. Makalös. (Finns på »The Blackpool Mecca Story« [Goldmine].)

MAXINE BROWN

»One in a Million« [Scepter]

& THE SHIRELLES

»Last Minute Miracle« [Scepter]

Två melodiösa små mirakel som släpptes på samma etikett, finns tillgängliga på samma CD — »Dancing ‘til Dawn« [Kent] — och som båda befinner sig i ett charmigt gränsland mellan den sockersötaste girl group-pop och Motowns allra ruffigaste och smutsigaste sida.

BOBBY PARIS

»I Walked Away« [Capitol]

Bobby Paris är en av väldigt få vita artister vars röst och produktioner alltid gått hem hos Northern-publiken. »I Walked Away« är hans största stund och låter närmast som om Scott Walker skulle ha spelat in Motown-låtar hemma hos Phil Spector. Två andra Paris-låtar är odödliga — »Night Owl« och den lätt Tom Jones-tintade »Personally«. (»I Walked Away« finns på »The Wigan Casino Story Continues« [Goldmine]).

JOHN EDWADS

»Tin Man« [Kent]

Den senaste av skivbolaget Kents alla makalösa upptäckter. En fantastisk soulversion av Americas hit med samma namn som aldrig tidigare släppts. Hela CD:n, »Careful Man«, är ett lysande exempel på hur det 1996 fortfarande finns oupptäckta soulskatter. Lyssna bara på »The Look on Your Face« eller »It’s Those Little Things That Count« och försök begripa att ingen brytt sig om det här materialet på 23 år.

Filed under: Andres Lokko, POP #18, ,

2 Responses

  1. […] kändes det inte som att internet var komplett innan Lokkos Northern Soul-reportage ur Pop lades […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: