Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Brainpool

brainpool_650_448

CORNWALL [POP] Det har gått mer än två år sedan sist. Den gången träffade Kjell Häglund fyra killar från Lund som bröt mot reglerna på den svenska popmusikens skolgård; det handlade om det bittra sveket och det stora bolaget. När de möts igen, i en liten by vid engelska kanalen, handlar Brainpool inte om någonting annat än bra musik.

OM MAN FÄRDAS med Paddington-tåget ända ner mot Penzance för att utreda vad Brainpool har i en liten by vid Engelska kanalen att göra, är valet av reselektyr inte svårt: det måste bli Julian Barnes senaste novellsamling »Cross Channel«. Inte bara för att alla berättelserna är belägna i gränslandet mellan England och Frankrike, och för att Barnes-läsning i Cornwall är som Homeros-läsning i Grekland, utan för att läget i den inledande storyn på ett så slående sätt korresponderar med läget för Brainpool.

Barnes korta historiett handlar om hur den åldrade kompositören Leonard Verity på sin dödsbädd måste utstå livspartnern Adelines skepsis inför hans nya, sista storverk. Hon har bara sett notpappren, men är rätt säker på att det inte funkar; att Leonards kreativitet förtvinat. Själv är han övertygad om motsatsen och besatt av tanken att bevisa det för henne.

Tvivlet är lika stort på Brainpool. Och efter borttappade USA-kontakter, konsekvent tystnad från Japan och en världsturné med Roxette som gick back med närmare halvmiljonen, flammar Brainpool av iver att bevisa att de inte är slut.

Ett klassiskt tredje-albumet-dilemma. när man inte längre är nya måste man vara ännu mer sensationella för att övertyga. Gamla meriter snarare stjälper än hjälper.

Golant är en sommarsockrad sydengelsk socken som i stort består av en välmående pub, en brant backe med välhållna sportstugor i vit Cornwallkalk samt ett snårigt järnvägsspår mot Sawmill Studios, där Brainpool sitter och ignorerar midsommarhelgen. Sångaren Janne Kask har visserligen gjort ett halvhjärtat försök att be kokerskan tillaga lite »traditional midsummer’s stuff«, men hon hade aldrig hört talas om »Swedish sill« och tog förklaringen »it’s like raw herring« som ett skämt.

Man är här för att mixa de garageinspelade tejper som ska bli deras tredje album »Stay Free«, döpt efter The Clash-klassikern från »Give ‘em Enough Rope«.

»Man har ju alltid läst om popband som sticker iväg och skriver plattor på soliga ställen och vi ville pröva den klyschan«, är Jannes förklaring till varför han och gitarristen David Birde åkte till Marbella och skrev låtarna.

»Samtidigt var ju tanken att albumet skulle bli mer homogent och inte så klottrigt och plottrigt som det förra«, fortsätter David. »Debuten skrev vi liksom i ren förskräckelse, och den andra kom av bara farten. Det här var första gången på tre och ett halvt år vi hade tid att tänka efter. Men vi tänkte inte efter utan slappade i stället, för det hade vi inte heller gjort på länge. Och sedan satte vi oss i en lånad time share-lägenhet med varsin gitarr och gjorde 13 album låtar och en singelbaksida på två veckor.«

»Vi jobbade på dagarna och gjorde research till en ny Per Hagman-bok på nätterna, skulle man kunna säga«, fortsätter Janne.

»Det finns knappt en normal turist i Marbella på vintern, bara ett slags sjukt jetset, Francos barnbarn och såna, som blåser 160 på motorvägen skyhöga på kokain varje natt.«

Janne och David hängde sig på ett par i Marbellas barmaffia och under bakrusens strida stream-of-consciousness formulerades upplevelserna till sånger. Som den absurda men helt sanna »King of Georgia«, om en 19-åring de träffade på en bar. Killen var lite sur och de frågade varför. »Det är folkomröstning i Georgien«, svarade killen. Janne och David skrattade och killen förklarade: »De ska ju rösta om det ska vara demokrati eller monarki!« Janne och David fortsatte garva, fortfarande oförstående. »Jamen, om det blir monarki så måste jag åka hem, för jag är tronarvingen«, suckade stackaren. »Jag vill hellre hänga kvar här och festa.«

»Vi skrev hans story line för line — i dubbel mening«, säger David. »Jag vet inte om den där folkomröstningen har varit ännu, men blir det monarki kommer Georgien att få en stor kokainkung.«

Vi sitter på verandan utanför Sawmill Studios, en kopia av den idylliska träkåken i Gevaliareklamen, som för andra gången i sin 25-åriga historia fått »oväntat besök« från Sverige — 13 Moons var här på åttiotalet. I våra trädgårdsstolar satt förra veckan Supergrass och spånade lösa låtidéer till ett nytt album som är planerat till februari (»hur de nu ska hinna det, de har inte klämt ur sig ett vettigt skit«, enligt studioägaren och producenten John Cornfield), och det var exakt här Oasis satt och strödde specialsocker över frukostflingorna under inspelningen av »Definitely Maybe«.

En pophistorisk plats, så nära Frankrike man kan komma i England.

»Det var Supergrass sound som gjorde oss intresserade av John Cornfield« berättar Janne.

»Fast att en engelsman skulle mixa oss var faktiskt skivbolagets motkrav, när vi sa att vi ville spela in skivan hemma i garaget«, kompletterar Christoffer Lundquist, basist och — i allt högre grad — gruppens producent.

»De var nervösa för att det skulle låta skit om vi fick producera själva, men de lät oss välja på en lista över mixare där nästan allihop var omöjliga namn. Det oroade märkligt nog inte skivbolaget — att vi till exempel skulle kunnat välja snubben som senast mixade Fields Of The Nephilim«, raljerar David.

På köksväggen sitter en griffeltavla där Brainpool skriver vad de vill ha, varpå kokerskan och hennes kille (en timid 30-åring som efter några fruktlösa Londonår som sångare »inspirerad av Sting och Peter Gabriel« flyttat tillbaka hem till Cornwall) tar båten in till byn och köper det. Sedan min ankomst har det bara stått »COCA-COLA« med stora desperata bokstäver. Nu har shoppingbåten gått på grund i det flyende tidvattnet, och tre personer kånkar cola, vadande i lera.

Janne och trummisen Jens Jansson reser sig ur stolarna—för att hjälpa till, antar jag. Men de hasar bara in till Tv-spelet. Jens spelar som en dåre med norske super G-åkaren »Barry Kent« i idiotspelet »Lillehammer 94« tills han upptäcker att joysticken inte är inkopplad.

David sitter tyst kvar på verandan, röker, tar en cola så fort den första läskbacken släpats de branta 30 metrarna upp från bryggan, har en pocketutgåva av Martin Amis »London Fields« framför sig men låter den ligga. Han intresserar sig mer för min bok av Barnes, och jag berättar kort vad som händer: hur kompositören övertalar BBC:s klassiska musikredaktion att byta ut ett planerat önskeprogram mot ett oannonserat uruppförande av han nya verk, och hur Adeline — för att få hygglig radiomottagning ända uppifrån London—måste förmå flertalet av byborna att stänga av sina elektriska utrustningar. Hon struntar dock i detta, eftersom hon vant sig vid att hennes lynnige man visserligen säger att han ska lyssna på radiokonserter, men alltid ändrar sig och lyssnar på sina egna verk på rullbandspelaren i stället. När programmet börjar är Leonard Verity enormt upphetsad, ropar »det är dags!« och höjer volymen på den nästan olyssningsbara utsändningen. De lösryckta orden i påan skär i Adeline, från öronen och ner i hjärtat, när hon inser att programmet är ändrat till förmån för hennes mans nya stycke.

Chockat begriper hon varför Leonard ville att de skulle lyssna tillsammans; desperat springer hon skrikande ur huset, från granne till granne, utan att kunna göra sig förstådd.

Byfolkets maskiner maler vidare och hon går nedbruten upp till huset igen.

Brainpools musik maler vidare nerifrån studion när Christoffer nedbruten kommer upp och avbyter. Han fräser att »King of Georgia« låter fan. Jag och David har suttit uppe och flinat åt den sjukligt nedstämda bastrumman, som Cornfield mixtrat med i timmar.

»Ingen har haft ett sånt ljud på bastrumman sedan Led Zeppelin«, säger Christoffer. »Men gitarrerna är slarviga. Det här är nog den låten vi känner minst entusiasm inför«. Han är uppenbart irriterad över det oväntade merarbetet, och inte särskilt tillförlitlig. Själv hör jag inte mycket annat än ett under av mellotronstråkar, Spector-gitarr och popkänsla när Cornfield framåt kvällen spelar upp sin mixning. Sedan gör han en mixning till, med andra nivåer på sången.

»Det gör man på varje låt, för playback i TV, det är standard«, informerar Janne.

»Vi gör all TV vi kan. När vi var med i Söndagsöppet fick vi en massa skit, och jag fattar fortfarande inte varför. Vartenda så kallat ideologiskt ställningstagande man tar mot att spela i vissa program, är ett ställningstagande mot sin egen musik, mot att den får spridning. Vill de presentera oss som >världspremiär i Svart eller vitt< med en mystisk dumintervju med Thabo, så säger vi tack och spelar. Beatles ställde upp på allt, Beatles hade dansat polka hos Bosse Larsson och McCartney hade slickat arslet på Siewert Öholm om han fått chansen. Alla som vill plåta oss får göra det. Vi ställer upp på hoppbilder med Dabrowski, vi säger okej till Okej.«

* * * * *

David blir lika engagerad som Janne av samtalsämnet, men hinner bara flika in »det är så löjligt med svenska band som försöker behålla nån sorts >cred< med sitt varunamn…« innan Janne tar över igen:

»…ja, samtidigt som de kritiserar oss för att inte ha nån integritet! Haha! Själva får de knappt släppa en platta på två år och bolaget lägger sig i låtval och videoregi och singelsläpp… vi bestämmer allt sånt själva. Ingen på skivbolaget har hört en enda låt från >Stay Free< utan får allt klappat och klart och producerat av oss själva. Vi gör våra egna omslag, vi bestämmer vilka intervjuer vi vill göra och när… det är så jävla gött…«

Sony tillåter enligt ett nyligen omförhandlat avtal Brainpool att söka sig till vilka andra bolag som helst utomlands.

»Ben Marlene på Jimmy Fun sköter det utmärkt«, säger David »Jimmy Fun står på vår sida mot Sony, och Sony tycker bara det är cool. Det är en enorm skillnad mot om vi till exempel legat på EMI, med EMI Publishing som förläggare, då hade de styrt oss hur de velat och fått oss att sjunga på svenska.«

Att Brainpool med Gessle-förlagets hjälp skrev om kontraktet var inte ett misstroende mot Sony, poängterar Jens.

»Det var bara ett sätt att komma runt de problem som både vi och Sony var medvetna om. Vi klagar inte på lanseringen i Sverige, den har varit fantastisk. Förra albumet sålde sånär guld hemma, 45.000 ex, men släpptes aldrig utanför Skandinavien. Ändå gick den som fan på import, vi hade ju fans i vartenda land vi kom till under Roxetteturnén. Vi låg på listan i Tjeckien, enbart tack vare en enda kille på en radiostation. Dessutom tvingas alla andra sitta på sina album i ett år utan att få släppa dem och så släpps de till slut i julveckan samtidigt som Mariah Carey… vi får utan problem ut tre album på tre år.«

»Det funkar skitbra i Sverige men är åt helvete i resten av världen«, förtydligar David. »Sony finns överallt, men som fristående bolag i varje land, de kommunicerar knappt med varandra.«

»Som en ICA-kedja där en ICA-butik har mjölk och frågar de andra, som svarar >nej vi vill inte saluföra mjölk«<, jämför Jens.

»Visst går det bättre för oss i Sverige än alla andra sura band, men det går bättre för dem i Japan, och jag hatar det«, medger Janne. »Vi blir inte pissed off på att kassa band som Cloudberry Jam lyckas, utan bara på att vi inte fått chansen att släppa våra plattor där — trots att vi ligger på världens största jävla japanska bolag…«

Brainpool har kanske mer rätt än de själva inser: den svenska Japanvågen handlar mycket om easy listening-inriktad soulpop, men faktum är att »teenage new wave pop« är en rejält större genre i Japan, och att Brainpool antagligen skulle gå rätt in i den publikens jättelika hjärta.

»Den svenska Japanvågen är ju ett skämt, det är bara att släppa en platta med en snygg blondin med en sill i handen framför svenska flaggan så är det en hit. Det hade varit en sak om man kunde säga okej, vill ni inte lyssna på oss så skit i det då, men grejen är ju att de säkert vill lyssna på oss, eftersom vår sorts musik är för jävla stor i Japan, men att de inte får, inte kan, lyssna på oss… Jag menar, flyg dit oss och släpp ner oss i den där jävla Yoyogiparken så blir vi stora över en natt«, säger Janne.

»Men känns inte Japan uttjatat nu?«, frågar Jens. »Vore nästan skönt om vi aldrig kom dit utan blev störst i USA i stället«.

Sonybossen i New York var stor Brainpoolfan och bjöd över hela bandet härom året — men så fick han sparken och plötsligt fanns det ingen på hela Manhattankontoret som ens kände till Brainpool. Nu är i stället intresset störst från Sony i London, som bland annat ordnade dealen med John Cornfield.

»Men problemet är nyckfullheten, att skivbolag mot all logik inte drivs strikt affärsmässigt utan på nån sorts vag intuition som oftast är åt helvete«, säger Janne. »Det spelar ingen roll om man har två miljoner fans därute, det är ändå alltid ett par tondöva stroppar på skivbolagen man måste övertyga. Sedan när man äntligen fått kontrakt är det en massa skitsnack om >långsiktig satsning<, om att >ja, vi tror att ert femte album kan bli platina<, men efter fem år är man bara kalla, och det är nya människor på kontoren och nya band som man satsar >långsiktigt< på… «

Brainpools omförhandlade Sonykontrakt handlar inte bara om friheten internationellt, utan framför allt om »kreativ kontroll«. Brain-pool bekostar sina egna inspelningar och säljer sedan den färdiga plattan — komplett med gruppens eget val av omslagsdesign — till Sony.

»Vår självständiga position gentemot Sony går knappast att jämföra med något annat svenskt skivkontrakt på samma nivå«, säger Christoffer. »Självklart har vi en enorm respekt för Sony just därför: för att de tror så stenhårt på oss.«

»Ja, det är ändå tack vare Sony som vi kan leva på musiken«, instämmer Janne. »I princip lånar de ut pengar till oss hela tiden.«

Alla Brainpools privata räkningar—hyresavierna, telefonräkningarna — går direkt till Sony. När någon av medlemmarna behöver pengar är det bara att ringa revisorn, som betalar ut den begärda summan på ett personligt konto.

»Ibland sammankallar han till möten och berättar hur lite pengar vi har. Då ringer man inte riktigt så ofta och begär inte riktigt så mycket den närmsta månaden«, säger Jens. »Roxetteturnén kostade oss 400.000. För åtta månader sedan stod vi på plus-minus-noll, så allt vi kostat sedan dess är ju rena socialhjälpen från Sony.«

Ända sedan gruppen låg i skuld med 30.000 kronor för debutalbumet — en summa man snabbt »spelade tillbaka« — har Brainpool vant sig vid en ständig strävan att tjäna igen utläggen.

»Vår situation tvingar oss helt enkelt till en proffsig attityd«, säger Christoffer, och personifierar påståendet genom att återigen försvinna ner i studion. Som på en betingande signal lufsar Jens och Janne tillbaka till Tv-spelet och återigen sitter bara David kvar. Jag undrar vad han tänker, jag ser att han blundar bakom solglasögonen. Han verkar omedveten om den märkliga idyllen vi sitter i, interpunkterad av mixerbordets blottlagda trumspår och idiotfnisset från Tv-soffan.

* * * * *

Strax nedanför genomgår gyttjan sin dagliga metamorfos från dränerat träsk till flodbotten medan småbåtarna vid bryggan omärkligt lyfts i vatten. Det är tidvattnet som rullar in från Frankrike, under banvallen borta på bron, in i den rockigaste viken i Cornwall, och David bryter tystnaden. Han frågar vad som hände i Julian Barnes novell, när Adeline kommit tillbaka till huset.

Jag säger att hon fann Leonard Verity död, och citerar ungefärligen Barnes besvärjande rader: »Han visste att det var ett av hans mästerverk, han visste att om hon verkligen fick höra stycket på riktigt skulle hon hålla med om det.«

»Det är som med pop«, säger David. »Man vet att det man gör är ett sånt jävla mästerverk och man känner liksom att bara man får chansen att bevisa det så kommer alla att fatta. Det är exakt så vi känner för den här plattan.«

Poängen med Barnesnovellen är inte huruvida Leonard hade rätt eller Adeline fel om verket; poängen är att Adeline inte fick höra det just i det ögonblick som just hennes lyssnande spelade som störst roll för dem båda; när nuet ännu inte övergått i historia.

»Det är verkligen så det känns. Visst är det toppen när man får en bra recension med alla rätta referenser till pophistorien, men det som verkligen betyder nåt är ögonblicket när man når fansen. Att man betyder nåt för 14-åringarna.«

Jag kommer att tänka på frilansfilmarna Mia Avelones och Anna Johanssons dokumentär »Läcker häck han har«, som sändes i SVT i våras. Den följer tätt inpå fem vanliga tonårstjejer från Stockholms förorter, genom vardagen och över helgen. I en scen får vi se tjejgänget hänga runt ett krogbord, alla är salongsberusat sentimentala och förbannar alla idiotiska svekfulla killar. »Vi måste skåla!«, ropar en. »Vad ska vi skåla för?«, frågar en annan. »Skål för… för Brainpool!«, ropar nån och så instämmer alla:

»Braaaaiiiinpoooool!« Tjejerna är alltså inga snobbistiska klubbungar som klänger på rätt popstjärnebarer i innerstaden, utan alldagliga niondeklassare som vallar i förortsflock till jättediscon. Och älskar Brainpool.

»Ibland hör man den föraktfulla kommentaren att >det är bara snorungar som gillar Brain-pooh. Men det är de som säger så som är värda förakt«, säger Jens när alla återvänt till intervjubordet och vi återvänt till ämnet. »De som köper skivor är 13-14-åringar, så har det ju alltid varit, så var det för Beatles också. Det är fjortisarna som är de stora popfansen, som går in för varje takt. En sån publik ska man inte förakta utan högakta!«

»När vi har ställts inför ett vägval har vi alltid valt stora vägen«, sammanfattar Janne. »Det är där man når flest människor, det är bara så vi tänker. >Ideal< finns inte, bara en känsla i magen att allt är rätt.«

Brainpool understryker att det inte är musiken de anpassar för att nå bredaste möjliga publik, utan administrationen av musiken.

»Musikaliskt tar vi bara hänsyn till våra känslor«, säger Jens. »Jag tycker vi förflyttar oss ett ljusår mellan varje platta.«

Jag undrar vad det är som skapar en sådan förflyttning; hur de skulle vilja beskriva sin utveckling. Christoffer slår ut med armarna:

»Vi är en organism som sätter i gång i replokalen, hur fan förklarar man hur en organism fungerar? Vi bara lever, och låtarna växer ut och blir liksom vuxna, från att ha varit Davids och Jannes små foster som de liksom inseminerade i den här organismen.«

»Det är en organism som spyr ur sig körer och klaviaturer, det är Christoffers husdjur«, skojar David. »På förra plattan sydde han på syntar i kul mönster liksom utanpå låtarna, men den här gången ligger de inuti arren och svänger med, det är nåt så äckligt som… kompkeyboard!«

»Alla i bandet spelar goa grejer hela tiden«, tycker Jens. »Som Beatles. Som Clash. Allt låter gött.«

»George gjorde allt för att lyfta John och Pauls grejer, men John och Paul gjorde inte ett skit för att lyfta George«, invänder Christoffer. »Så vi är lite mognare som människor än Beatles. Att Beatles ändå funkade så fantastiskt var ett mirakel, för min tes är att det inte finns några intressanta spänningar i ett band där en bestämmer för mycket. Ofta står en individ bakom allt och då blir musiken plattare.«

»Många band gör ett bra låttema men utvecklar det inte, de låser sig i formlerna, medan vi söker gimmicks i varje låt«, säger Janne.

»Varje stick ska innebära ett oväntat lyft för hela låten, men de flesta ser bara sticken som >och så blir det lite instrumentalt<«, avlöser Jens.

»Ja, varje låt måste kännas som det bästa världen hört nånsin, annars finns det ingen poäng att spela den«, instämmer David. »Och det är det som händer när organismen Brainpool går till attack, det är inte längre bara jag och Janne, som när vi skrev låten, utan något nytt, större och bättre.«

Janne uppskattar samtalets vändning åt skrythållet och drar på:

»Vi är inte ett skit förvirrade, vi är förbannat självgoda och gör exakt rätt precis hela tiden, hur kan man ha ett band utan att tycka att man är bäst? Men det är klart, om alla band tycker det så är det bara ett som kan ha rätt… i alla fall bara ett i varje land… och i Sverige är det vi som har rätt i att vi är bäst.«

»Vi är det band som har störst potential att fortsätta utvecklas nånsin!«, skrävlar Christoffer entusiastiskt. »Vi överraskar ju oss själva hela tiden, och blir så otroligt imponerade av oss själva, alltså inte av oss själva som individer, utan av vad vi kan åstadkomma tillsammans.«

Eftermiddagen är sen och en jordgeting driver gäck med epileptikern Ella, som går på lugnande medel och varken skäller eller luktar: den första hund David inte varit livrädd för. Han klappar den konstant. Jens har redan jämfört sin epilepsimedicin med hundens, och Christoffer — som en gång fick hästliniment mot sin stela nacke eftersom han är ihop med en veterinärsdotter vars hem är fullt av djurmediciner på både badrums- och kylskåpshyllor — säger att han förmodligen, ovetande, redan prövat den.

* * * * *

Brainpools inbördes relationer slingrar sig som ogenomträngligt törnrossnår runt murarna på ett sagoslott. Inte nog med att Brainpool är osannolikt mönsterdemokratiskt, det finns inte ens några inre, interna grupperingar inom Brainpool, inga falanger, inga gräl, inga särskilda kompispar. Alla fyra umgås med alla, alla är lika engagerade i varandra. Trots att två numera bor i Stockholm, en i Malmö och en i Lund lever de närmare varandra än någonsin.

»Jag har ju gift mig, men längtar ändå järnet efter de andra i bandet bara efter en vecka hemma«, bekänner David.

»Fast enda gången vi varit hemma på fem år är det senaste halvåret«, säger Christoffer. »Vi jobbar så mycket att vi i stort sett alltid är tillsammans, och mycket är det humorn som gör oss beroende av varandra. Dels känner man ett sug att dela allt som är kul med de andra, dels är vi tillsammans så mycket att ingen utomstående ändå skulle förstå. Inte ens våra flickvänner. Det är två världar och man kan inte kommunicera mellan dem. Vi ringer till varandra och babblar i en timme trots att man träffades i går och ska träffas igen i kväll… det är sant!«

Christoffer säger att 80 procent av deras umgänge består av hårdkörande humor, 20 procent är allvar.

»Då kan vi vara jävligt innerliga och allvarliga med varandra. Åtminstone när vi är fulla… när vi är jävligt fulla…«

Så blir det senare under natten. Vi har på Small Faces på enorm volym uppe i huset och kan bara se varandra som skuggfigurer när vi sitter på bryggan och dricker. Christoffer och jag pratar trevande och dämpat om svåra sjukdomar i familjen medan David ligger på magen och spyr rätt ner i viken och Jens ligger på rygg och röker. Christoffer och jag dividerar svenska vinylklassiker från decenniebrottet sextio-/sjuttiotal och lyckas slutligen hitta en LP att skåla för: Kjell Öhmans »Polare«. Långt borta på banvallen gör järnvägsarbetarna sitt nattpass. De verkar rätt unga för de går och skriker »shaa-aag, shaa-aag« i kör. David repar sig fort. Han ser precis likadan ut när han sitter på en stol i studion och rådiggar sin egen »Papercup« som när han sitter i fåtöljen och rådiggar Small Faces på stereon: cigarett i mungipan, en go’ groove i hela kroppen och ögonen rödsprängda inte av alkohol utan av popvärmen som tagit alla hans ådror i besittning. Han ser precis ut som när Phil Daniels i »Quadrophenia« fåtöljdiggar The Who på TV:n.

På midsommardagsmorgonen sitter jag ensam och äter frukost, med vanligt strösocker på mina cornflakes och huvudvärk. Mitt norrgående returtåg är på väg från Penzance.

I går var det Christoffer som sprang upp och ner mellan övervåningen och studion därnere, nu är det Piff och Puff. Verkliga och verkligt vildvuxna ekorrar som basejumpar från taket högst upp ner till min veranda och vidare till uthustaket nedanför. Jag får en chock när en av dem tar vägen över mitt bord, och först när de försvunnit ut i buskaget upptäcker jag att den lille fan norpat det sista av mina flingor.

»Junkie squirrel…« flinar John Cornfield, som också är uppe tidigt, och för andra gången på två dagar obekymrat bekräftar myten om bröderna Gallaghers knarkflingor.

Jag frågar banalt om han gillar Brainpool. Jag vet redan att han gör det (innan han kom upp och satte sig hörde jag honom prata med kokerskans kille, som frågade vad John gjorde i studion så tidigt, varpå John svarat att han »hade bara den här låten i huvudet hela natten, kunde inte sova«, och killen instämt »ja, visst är de bra«) men jag vill höra honom säga det, för att kanske kunna citera honom. När han efter en märkvärdigt lång och allvarsam betänketid tar till orda låter det som om han tänkt ut exakt vad han vill säga, och menar exakt vad han säger:

»Skriv att Brainpool borde vara större än Oasis. I mitt tycke är de minst lika begåvade som Gaz i Supergrass. Jag har jobbat med nya band i 30 år, så tro mig. They’re a rare breed.«


BRAINPOOL är aktuella med albumet »Stay Free.«


Kjell Häglund

Filed under: Kjell Häglund, POP #20, ,

One Response

  1. […] This post was mentioned on Twitter by kjellhaglund, Joopey. Joopey said: Skön gammal Pop-intervju med Brainpool: http://tinyurl.com/yeksrsu […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: