Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] A Tribe Called Quest

atqc_436_413

I början av åttiotalet skapade A Tribe Called Quest tillsammans med De La Soul och Jungle Brothers ödmjuk och hoppfull hip hop på den amerikanska östkusten — samtidigt som Acid Housescenen blommade på andra sidan havet. Och när prästkragarna vissnade fortsatte ATCQ att kombinera jazz och rap på sitt alldeles egna sätt. Q-Tip och Ali mötte Fredrik Strage i New York för att berätta om nya skivan och om Allah.

MANHATTAN är så hett att man tror att hela ön ska smälta till en soppa av betong, asfalt, avgaser, stål och smuts. Bara på 137 West 25th Street är det kallt. Svinkallt. Luftkonditioneringen verkar avsedd för en igloo. I skivbolaget Jives reception på elfte våningen sitter en liten receptionist insvept i stickad tröja. Och allra frostigast är de fyra ögon som riktas mot mig när jag kliver in i deras konferensrum; bistra, slöa och misstänksamma på samma gång, som om de tillhörde kvarsittare i en OBS-klass. Nu sitter ögonen i två av hip hop-världens smartaste huvuden, rapparen Q-Tip och DJ:n Ali Shaheed Muhammad från A Tribe Called Quest, men de får mig ändå att känna mig som en oönskad lärarvikarie. Paret låter mig skaka deras slappa händer, som är klibbiga av tonfiskmackorna på bordet, innan de fortsätter stirra på mig och bara lyfter blicken vid ett tillfälle, när en katt kilar förbi på brandstegen utanför.

För att få upp stämningen berättar jag att soul-stjärnan Toni Braxton, som jag intervjuat några timmar tidigare uppe på 55th Street, hälsar att »The Infamous Date Rape« är hennes favoritlåt med A Tribe Called Quest.

— Hmm, svarar Q-Tip.

Ali öppnar munnen för att säga något, tystnar och lutar sig framåt tills hans haka vilar på bordet; armarna hänger ned mot golvet och de utstående framtänderna liknar sockerbitar när han gäspar.

Vårt möte ser ut att bli lika givande som när jag träffade Q-Tip fem veckor tidigare på Apollo Theatre i Harlem. Han stod bakom scenen och drack Snapple då jag gick fram till honom och presenterade mig. En sekund senare var jag bortknuffad av hundra kilo livvakt. Q-Tip var där för att uppträda med sin gamle kompis Busta Rhymes, som värmde upp publiken innan The Fugees, och skapade en graciös motvikt till Long Island-bjässens gormande i duetten »Ill Vibe«. Hans sträva men ändå barnsliga röst, en korsning mellan Rakim, Gil Scott Heron och Bart Simpson, sicksackade genom en skog av ivrigt viftande händer.

Nu kryper den motvilligt fram över ett tonfiskkladdigt bord. Ibland försvinner den helt.

»If you feel the urge to freak do the jitterbug | Come and spread your arms if you really need a hug«

A Tribe Called Quest, »Can I Kick It?«

Första gången jag hörde Q-Tip var i den tokroliga discotrion Deee-Lites hit »Groove Is in the Heart« för sex år sedan. Bland syrade leksaksflöjter och pigga trummaskiner dök han upp och rappade. I videon vaggade hans huvud fram och tillbaka, mellan rosa, gula, blå och illgröna datoranimationer och pulserande blommor upplösta i stroboskopljus. Året var 1990 och A Tribe Called Quest hade just debuterat med albumet »People’s Instinctive Travels and the Paths of Rhythm«. En lekfull samling sånger som gav hip hop en vitamininjektion genom att sno rytmer och arrangemang från jazzmusiker som John Coltrane och Donald Byrd, i stället för den sönderplundrade James Brown. Rock’n’roll, reggae, blues och dussintals andra stilar matades också in i deras funkiga maskiner; hiten »Can I Kick It?« presenterade Lou Reeds »Walk on the Wild Side« för en ny publik. En remix av samma låt samplade den ryske tonsättaren Sergej Prokofjevs balett »Romeo och Julia«. På samma sätt fick lyssnarna stifta bekantskap med artister som Freddie Hubbard, Stevie Wonder, Serge Gainsbourg, Lou Donaldson och Roy Ayers.

Nittonåriga Q-Tip, Ali, Phife Dawg och Jarobi blev de nya stjärnorna i östkustkollektivet The Native Tongues. En grupp artister, discjockeyer, målare och vänner som knöts samman av sitt intresse för afrikansk kultur, paisleyspräckliga skjortor, gamla jazzskivor och rap som handlade om mer subtila saker än guldkedjor och penislängd. Nyckelorden var positivism, afro-centrism och spiritualism. I gänget fanns förutom A Tribe Called Quest storheter som De La Soul, The Jungle Brothers, Queen Latifah, Monie Love, LeShaun, Black Sheep och — ibland — Busta Rhymes och hans galna liga Leaders Of The New School. Radiojockeyn Red Alert, farbror åt Mike G i Jungle Brothers och gammal vän till Afrika Bambaataa, var manager åt flera av grupperna och uppmuntrade dem att medverka på varandras skivor.

Native Tongues upplevde sin glansperiod samtidigt som ravekulturen blomstrade på andra sidan Atlanten. Rörelserna vibrerade av samma yrsel över att träda in i ett nytt decennium. Strävan efter sinnesutvidgning och kamratskap var gemensam för de som hängde läderhalsband föreställande Afrika-kontinenten runt halsen — och ravekidsen som lät en visselpipa dingla på samma ställe. Om något kopplade samman de två psykedeliska blombuketterna så var det Q-Tips rap i »Groove Is in the Heart«. Inte så mycket på grund av musiken som det kulörta fyrverkeriet i videon, partyeuforin och löftet »baby, you’ll se that rhythm is the key.«

Native Tongues favoritblomma var »daisy«, prästkragen. De La Soul talade om »the daisy age«, en utopisk tid fylld av kärlek och ömsesidig respekt, och menade att växtens namn var en förkortning av Da Inner Sound Y’all, den personliga röst som borde finnas i all bra musik.

— Vi ville göra hip hop om viktiga ämnen utan att behöva skrika så mycket, säger Q-Tip. Rap hade blivit uppblåst och tjatig. Man kunde knappt slå på radion utan att höra någon som gick loss om sin stora bil eller sin tjejs stora tuttar.

Andra MC:ar skröt om hur tjocka plånböcker de hade. Q-Tip rappade om att han var luspank efter att ha glömt sin plånbok på en sylta i El Segundo. Samma söta förlorarperspektiv dök upp i många låtar med A Tribe Called Quest och De La Soul. Ödmjukhet och humor blev tack vare Native Tongues lika explosivt bränsle för en mikrofonpoet som egoism och vrede.

* * * * *

Men när medierna satt sina tänder i kollektivet, i synnerhet i De La Soul vars debutalbum »3 Feet High and Rising« sålde mer än två miljoner exemplar, började den mysiga stilen att bli ett problem. Journalister som alltid avskytt hip hop skrev entusiastiskt om de fredsälskande blomsterbarnen. Så snart de hört några av gängets jazzsamplingar gladdes de över att rap var på god väg att bli »riktig musik«. Native Tongues skulle ha kunnat strypa de skribenterna med sina afrohalsband, lika lätt som Public Enemy skrev en hatlåt riktad mot The New York Post. Men de valde att ta livet av sitt kollektiv i stället.

Den positiva attityden uppfattades av många andra rappare som naiv. Bland medlemmarna själva tjafsades det mycket om vem som sålt mest skivor och var vassast MC. Alla började tröttna och till sist gick Native Tongues skilda vägar. 1991 släppte De La Soul sitt andra album »De La Soul Is Dead«. Omslaget föreställde en trasig kruka med vissna prästkragar.

Att behålla populariteten sedan Native Tongues kastats på komposthögen var lättare sagt än gjort för de flesta i gänget.

De La Soul fortsatte att skapa fantastisk musik men fick aldrig lika mycket uppmärksamhet som för sitt debutalbum. Deras tredje skiva »Buhloone Mind State« gjorde en djupdykning i mörka, mullrande jazztoner. Sedan dök den ännu djupare på topplistorna. När The Jungle Brothers spelat in sitt fjärde album lät det så konstigt och knarkigt att Warner vägrade ge ut det. Bittra tog de vanliga jobb och demotejperna till »Crazy Wisdom Masters« ligger fortfarande på en hylla hemma hos Mike G. Queen Latifah blev TV-stjärna. Londontösen Monie Love gick upp i rök efter ett par halvlyckade album. Bara A Tribe Called Quest blev större samtidigt som de injicerade ännu mer fett i sina beats. Det enda de förlorade var fjärde medlemmen Jarobi, även känd som The Mystic Man, som numera driver en restaurang i Silver Springs i Maryland.

Andra albumet »The Low End Theory« hyllades som den ultimata fusionen mellan jazz och rap, där gruppen anlitade den legendariske basisten Ron Carter för att svettas i kapp med en sequencer. Uppföljaren »Midnight Marauders« kom 1993 och manövrerade förbi de gropar fyllda av bohemiska plattityder där konkurrenter som Arrested Development, Digable Planets och Gang Starr fastnade emellanåt.

A Tribe Called Quest såg till att vara hårdare, svårare och smartare. På »Midnight Marauders« förklarade en kvinnlig robotröst deras ambition: »Seven times out of ten we listen to our music at night. Thus spawn the title of this program. The word >maraud< means >to loot<. In this case we maraud for ears.«

— Vi plundrar fortfarande, säger Ali. Vi stjäl uppmärksamhet. Folk hör oss på radion, köper vårt album och så pang är de fast. Men vi har aldrig strävat efter att vara lättlyssnade. Den dag jag sätter mig ned för att skriva en hitsingel är det dags att lägga av.

— Våra album har alltid sålt bättre än våra singlar, fortsätter Q-Tip. Det är ett gott tecken. Folk som bara orkar lyssna på tre minuter långa radiohits tycker inte om musik.

Nya skivan »Beats, Rhymes and Life« är råare och mer avskalad än sina föregångare. Större delen av låtarna består av monoton trumprogrammering, labyrinter av mörka basgångar och diffusa orglar som darrar ängsligt bakom Q-Tip och Phife Dawgs röster. De enda melodierna som fastnar vid en första genomlyssning är »Ice Again« och »Stressed Out«, där souldonnorna Tammy Lucas respektive Faith Evans sjunger refrängerna. Resten är egensinnig och ganska krävande hip hop, som inte parar sig med andra musikstilar lika vilt som förr. Albumet var färdigt redan i julas men lät så opolerat att Jive bad trion liva upp det en smula. Ali muttrade surt, låste in sig i studion och gjorde några mindre justeringar. I skivbolagsöronen lät »Beats, Rhymes and Life« ändå som en svårsåld produkt. Tills den rusade upp på USA-listans förstaplats, samma vecka som den släpptes.

— Vi ville återupptäcka anledningen till att vi håller på med musik. Allt onödigt rensades bort, förklarar Q-Tip. Rytmer, rim och liv är kärnan i det vi håller på med. Förhoppningsvis i det alla bröder håller på med, även om de glömmer bort det emellanåt. Jag har ofta jämfört vår publik med en hundvalp och budskapet i vår musik med en djurmedicin. Hur får man valpen att svälja pillret? Jo, man gömmer det i hundmaten. På samma sätt har vi tidigare gömt vårt budskap bland refränger, melodier och humor för att publiken ska svälja det lättare. Nu har vi och våra lyssnare blivit vuxna. Vi kan ge dem ett piller utan att gömma det bland godsaker.

— Men det betyder inte att kicken i musiken försvinner, påpekar Ali. Vi tillämpar fortfarande vår »low end theory« som säger att bakdelen, alltså din rumpa, måste skaka ordentligt för att allt ska klaffa i din hjärna.

* * * * *

Efter tjugo minuters intervju slipper jag dra varje ord ur Q-Tip och Ali. Skepsis och apati ersätts av ett svalt intresse för frågorna. Q-Tip pratar långsamt och suger på varje ord. När han funderar fiskar han upp något som liknar ett smycke ur bröstfickan på sin svarta linneskjorta. Det är ett märkligt snöre med träkulor som han rullar mellan fingrarna. Jag frågar om det är bra för blodcirkulationen.

— Nej, det är en dhikr. Det betyder »komma ihåg Gud«. Man använder det när man ber för att hålla reda på hur många gånger man prisar Gud. Varje gång man uttalar hans namn drar man en kula åt sidan som på en kulram.

I fjol konverterade Q-Tip till islam. Han ändrade sitt namn från Jonathan Davis till Kamaal, genomförde i vintras sin första ramadan (den muhammedanska fastemånaden) och blev stamgäst i en moské i Queens tillsammans med Ali, som varit muslim hela sitt liv.

Även om Q-Tip är stjärnan i A Tribe Called Quest har Ali alltid fungerat som trions andlige ledare. Liksom han skapar de rytmiska ramarna för de andras rim, kastar han ofta fram frågor om liv och moral, för att hans kamrater ska resonera sig fram till islams förträfflighet. Q-Tip ser upp till honom som en äldre bror. Phife Dawg är mindre filosofiskt lagd. Han bor i Atlanta och läser hellre Sports Illustrated än Koranen. Under inspelningarna av senaste skivan blev han mest förvirrad av bönemattorna som rullades ut i Battery Studio på Manhattan fem gånger om dagen. För att inte tala om de märkliga visarna som placerats på mixerbordet. De höll inte reda på basfrekvenser utan kompassriktningen till Mecka.

— Mitt nya namn Kamaal betyder »fullständighet«, berättar Q-Tip. Att bli muslim har fått mig att känna mig riktigt nära Gud för första gången. Jag bryr mig om andra människor mer än jag gjorde förr. I vintras satt jag på en sandwichbar och var sur efter att ha bråkat med min tjej. Då upptäckte jag en vit uteliggare som stod utanför och frös. Jag bjöd honom på en macka och en kopp kaffe. Han bara stirrade på mig som om jag kom från en annan planet. Efter en sådan händelse känner man sig konstigt upprymd. Inte på ett egoistiskt sätt. Snarare som om man skulle kunna sträcka ut handen i luften och gripa tag i Gud.

En popstjärna som blir muslim måste förstås avstå från många privilegier. Q-Tip har länge varit en av rapvärldens hetast eftertraktade män. En sexig teddybjörn för homegirls med för höga intellektuella krav för att kunna tända på Onyx eller Cypress Hill. I filmen »Poetic Justice« fick hans rollfigur gosa med Janet Jackson på en drive in-biograf. Visserligen bara i två minuter innan han blev ihjälskjuten. Scenen befäste ändå hans status som Queens störste casanova efter LL Cool J. En titel som rimmar illa med hans nya tro.

— För ett par år sedan förlorade jag all respekt för sex. Det är ju ändå en gåva från Gud. Men jag behandlade det inte med större aktning än tandborstning. Nu vill jag börja ett nytt liv, i alla fall tänka lite innan jag följer med flickor hem. Egentligen borde jag inte ha sex förrän jag gifter mig. Fast det skulle aldrig fungera. Folk skulle skratta åt mig som om jag vore någon slags rappande eunuck.

För Ali är den politiska sidan av religionen viktigare. Han säger att man tar ställning mot Amerika i samma ögonblick som man bekänner sig till islam.

— Om jag på allvar tror att Allah är den enda guden, så kan jag inte längre vara en del av ett samhälle som bara dyrkar pengar. Jag existerar inte längre i Amerika.

— Rappare som pladdrar om att skjuta snutar revolterar inte, säger Q-Tip. De bekräftar bara fördomar om svarta män. Vår religion är ett uppror som de inte ens kommer i närheten av.

Gruppen vill dock inte smycka sin tillbakalutade hip hop med några religiösa motiv. När jag frågar om bönerabblande och rappande kräver samma känsla för ordflöde blir Ali arg.

— Det där var både korkat och hädiskt.

Förlåt.

— Har du fler frågor eller kan vi gå nu?

Vilka var de första rappare ni lyssnade på?

— KRS One, Run-DMC och Melle Mel, svarar Q-Tip.

Ali ger mig en blick som skulle passa en iransk präst som hamnat på kräftskiva med Salman Rushdie. Han stirrar ut genom fönstret medan Q-Tip berättar om sin uppväxt.

— Phife och jag bodde grannar i Queens och spelade i adventistkyrkans basketlag. Efter matcherna brukade det vara raptävlingar. Någon tog alltid med sig en bandspelare och vi bytte kassetter med varandra och tränade rim. Om man fått stryk i basket gick det alltid att få revansch genom att rappa omkull någon. Sedan började vi high school. Phife hamnade i en skola i Queens. Jag fick plats i en affärsskola på Manhattan där jag träffade Ali.

Murry Bergtraum High School For Business Careers hade i mitten av åttiotalet många elever med vassa tungor. I korridorerna hängde Q-Tip och Ali med The Jungle Brothers, Brother Jay från X-Clan och Russell Jones, en äldre elev som mest skolkade, sålde jointar på toaletten och rappade med egendomligt grötig röst. Några år senare fick han smeknamnet 01′ Dirty Bastard.

— Min storasyster Gwen fick mig också att upptäcka cool musik, fortsätter Q-Tip. Hon brukade ha fester när våra föräldrar reste bort. Folk breakade i vardagsrummet. Till slut bildade alla ett långt discotåg och dansade runt i lägenheten till låtar från den där filmen »Flashdance«. Jag hotade Gwen med att berätta allt för mamma och pappa om hon inte lät mig vara med. Så jag fick sitta i en soffa och vara partymaskot åt hennes väninnor.

* * * * *

Mest inspiration fick Q-Tip av sin far. Han kom från Cleveland och älskade jazz och blues så mycket att stora delar av hushållskassan spenderades i Queens skivaffärer. När barnen spelade hip hop på grammofonen i vardagsrummet höjde han volymen.

— På kvällarna brukade vi sitta i köket och prata musik tills mamma blev tokig. Om jag spelade ett mixband med Kool DJ Herc för honom sa han att det liknade Charlie Parker. Det fick mig att lyssna på alla hans gamla jazzplattor. Tribe skulle aldrig ha låtit som vi gör utan honom.

Far och son hade lyssnat sig igenom större delen av den afroamerikanska musikhistorien, hela vägen från »Kumbaya« till »Yo! Bum Rush the Show«, när Davis den äldre dog av lungsjukdomen emfysem.

— Värst var att se honom tyna bort bland alla respiratorer och slangar. Till slut blev han inte ens uppiggad av Dizzy Gillespie och Duke Ellington. Han orkade inte knäppa takten med fingrarna som förr. Han bara låg där.

Jonathan Davis valde sitt smeknamn Q-Tip för att markera att han tillhör gräddan av rappare från Queens. Phife Dawg, som egentligen heter Malik Taylor, tog sitt namn från ett slanguttryck som betyder »tuff hund«. På grund av att han är väldigt kort i rocken och diabetiker har han också fått heta The Phifer, The Five Foot Assassin och The Funky Diabetic. Q-Tip kallas ibland Mc Love Child och The Abstract Poetic.

— Jag har alltid sett mig själv som abstrakt. Ända sedan jag skrev mina första rim. För mig betyder det inte »otydlig« eller »substanslös« utan att jag skriver som jag vill. Jag struntar i alla logiska regler när jag rappar. Så länge orden rimmar är allt tillåtet.

— Fast det är klart att jag inte vill tappa all kontakt med verkligheten. Jag var nära att göra det när jag rökte gräs förr i tiden. Då kunde jag skriva en rap om en snygg tjej och välja helt bisarra perspektiv. Till exempel att jag var en pennvässare på hennes skrivbord. Ett läppstift i hennes handväska. En cockerspaniel som nosade på henne när hon var på väg till skolan. Vad som helst.

— Phife har aldrig varit inne på min abstrakta tripp. Han har alltid skrivit ganska enkla texter. Förmodligen beror det på hans morsa som alltid tvingade honom att skriva rim på födelsedagskort och julklappar när han var liten. På dem fanns inte mycket plats att experimentera.

Trots sina surrealistiska ambitioner talar Q-Tip om rap som en medeltida snickare skulle ha talat om sitt skrå, sina yrkesregler, läromästare och gesäller. Han säger att han gillar Method Man, AZ, B-Real i Cypress Hill — och naturligtvis Mobb Deep och Nas som han själv producerat — men större delen av de senaste årens talanger får underkänt. De har fel inställning.

— Kläder från en dyr, vit designer och klichéer om vapen och brudar i en mikrofon. Borde inte hip hop vara mer än det?

Jo. Men håller inte det här gnället om gangsterrappare på att bli en lika stor kliché som gangsterrappandet i sig självt?

— Jag bryr mig faktiskt inte. Jag är bara trött på bröder som låtsas vara dummare än de är.

»Phoney Rappers«, som inleder »Beats, Rhymes and Life«, är en sur men underhållande uppgörelse med mikrofonpoeter som inte håller tungan rätt i mun. Q-Tip berättar om hur han sitter på pendeltåget när en grabb från Puerto Rico utmanar honom på rapduell. »Yo check a check it out bla bla bla bla, that’s what he said | Then I came back and I fucked up his head.«

* * * * *

Omslaget till A Tribe Called Quests första album föreställer en gata med blå, gröna och röda hus. Människor i färgglada kläder promenerar runt och vinkar till varandra. Amerikanska flaggan vajar från ett tak. Bilden skulle kunna illustrera en barnbok; en solig berättelse om kvarteret där Sesame Street korsar Bråkmakargatan och det doftar äppelpaj genom varje öppet köksfönster.

»Beats, Rhymes and Life« har ett dystrare konvolut. En röd- och grönmålad figur står i förgrunden och viftar en trasig flagga med gruppens logo. Bakom den syns fallfärdiga höghus som satts i brand. En himmel sprayad med svart rök. Sönderbrutna plankor, taggtråd och en basketkorg utan nät som förgäves väntar på de försvunna människorna. Det ser ut som John Carpenters skisser till »Flykten från New York«.

Q-Tip och hans vänner har bytt sin idyll mot en dystopi. De tror inte längre på samhället. Optimismen från tiden med Native Tongues har packats ned i en kartong på vinden tillsammans med de blommiga skjortorna och afrohalsbanden.

— Även om man försöker ha någon slags tro på världen så känns det som om allt är på väg åt helvete, muttrar Ali. Oavsett om man är svart, vit, röd eller gul så är USA ett kusligt land att leva i. Det här kanske låter sjukt men ibland när jag sitter hemma och tittar på Tv kan jag inbilla mig att apparaten filmar mig samtidigt. Ungefär som i den där boken »1984«.

— Det är lätt att skratta åt alla konspirationsteorier, säger Q-Tip. Men spelar det egentligen någon roll om presidenten är en robot styrd av marsianer eller ett vanligt svin? Det viktiga är vad som händer i Amerika. FBI får mer och mer makt. Polisen uppträder som en ockupationsmakt i svarta områden.

— Du får huvudvärk av det även om du blivit rik och berömd. Richard Pryor, komikern du vet, sa en bra grej. Amerika för honom var känslan av att först sitta på ett filmbolagsmöte och bolla med miljonbelopp, för att sedan kliva ut på gatan och inte kunna vinka in en taxi eftersom han var svart.

* * * * *

För sex år sedan pratade A Tribe Called Quest om att förbättra världen med sin musik. Nu har de inte samma förtroende för beatsen. »Hip hop, a way of life? It doesn’t tell you how to raise a kid or treat a wife«, rappar Q-Tip i »Keep It Movin’« på nya skivan.

— Att unga människor ser upp till rappare som förebilder är vansinne, tycker Q-Tip. De är inte ett dugg smartare än andra. Barnen borde lyssna på sina föräldrar i stället. Och du borde inte sitta här och prata med oss. Spring upp med din bandspelare till Times Square och intervjua en lodis. Någon som vet hur svårt det är att leva.

Samma misstro mot de egna leden finns hos De La Soul som släppte sitt fjärde album »Stakes Is High« i somras. »Hip hop is fucked up. Yeah, niggas is bugging out«, sade deras DJ Maseo i en intervju. På skivans nervöst gungande titelspår konstaterar de att hip hop blivit så medioker att Native Tongues måste återförenas.

Och visst, hösten 1996 skulle kunna bli revanschen för kollektivet. De La Soul och A Tribe Called Quest är inte de enda som gör comeback. The Jungle Brothers släpper sitt nya album »Raw De Luxe« i oktober. Busta Rhymes säljer hundratusentals skivor. Queen Latifah har bokat studiotid.

Kanske kommer kassa rappare snart hävda att de tillhör Native Tongues, ungefär som de nu säger sig vara kopplade till Wu-Tang Clan, trots att de på sin höjd är Ghost Face Killers kusins grannes förra pojkvän.

Men trots att »Beats, Rhymes and Life« och »Stakes Is High« dunkar och funkar nästan lika bra som sina föregångare, saknas den entusiasm, oskuldsfullhet och (framför allt) humor som gjorde Native Tongues så viktiga och spännande för sju år sedan. Sådana kvaliteter går inte att återskapa med en sampler.

— Förmodligen är det lönlöst att liva upp något som varit dött så länge, säger Q-Tip. Vi är andra slags människor nu. Det enda vi har gemensamt är kärleken till musiken och den räcker i och för sig långt. Så… jag vet inte. Vad jag försöker säga är antagligen att jag inte har lust att springa omkring med prästkragar runt halsen igen.

Dessutom har A Tribe Called Quest händerna så fulla med arbete att de knappast hinner jobba med sina gamla vänner. Ali frilansar som A&R-man åt Quincy Jones etikett Qwest Records. Sedan han producerade D’Angelos hit »Brown Sugar« har han fått massor av erbjudanden och startat produktionsbolaget Ummah. Dessutom skriver han låtar åt Q-Tips kusin Consequence som gästrappar i »Word Play« på senaste albumet.

Phife släpper snart en hård solodebut med arbetsnamnet »The Relentless Onslaught«. Han jobbar också med flicktrion Sidekick i Atlanta och sparar pengar för att starta ett eget sportklädmärke.

Q-Tip är inblandad i många musikaliska projekt och funderar på att börja läsa historia på universitetet. Samtidigt läser han filmmanus som landar i brevlådan. Han var nära att få spela datorexpert i »Speed«. Till slut tackade han nej eftersom han hellre ville ha Keanu Reeves roll. Men han behöver förstås inte desarmera bomber på bussar för att vara en hjälte. A Tribe Called Quests fjärde album har befäst hans position som en av de största amerikanska ordakrobaterna.

Jonathan Davies, Q-Tip, MC Love Child, The Abstract Poetic, Kamaal — eller vad han än väljer att kalla sig — har tungan rätt i mun. Trots att han, Ali och Phife kallas veteraner, har de många år på sig att få rumpor att skaka och hjärnor att klaffa.

— Vi är en stam. Vi fortsätter tills vi stupar, säger Ali.

Bara inte Q-Tip bestämmer sig för att läsa fler verser med dhikr i handen än med mikrofon. Då blir det dags att jaga piratinspelningar från moskéer i Queens. Och inse att Allah är en lyckans ost.


A TRIBE CALLED QUEST är aktuella med albumet »Beats, Rhymes and Life«.


Fredrik Strage

About these ads

Postat i:Fredrik Strage, POP #20, ,

One Response

  1. [...] remixkungen Ashley Beedle samt läsa en av Fredrik Strages sämsta intervjuer (den med rapgruppen A Tribe Called Quest). Personen bakom bloggen berättar: ”Jag har ingen som helst rätt att återpublicera [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 28 andra följare

%d bloggers like this: