Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Glenn Branca

glenn_branca_321_448

Symfoni nr 8 och Symfoni nr 10 för trumset och nio elgitarrer, någon? Magnus Säll har pratat lite med Philip Glass och Lou Reeds okände son.

KOMPOSITÖREN GLENN BRANCA har skapat symfonier för högljudda, våldsamma elgitarrer i över femton år. Han spelade gitarr i Static och Theoretical Girls under punkåren och var med och skapade det som kallades »no wave« i New York. Han bildade sedan sin egen ensemble där bland annat några av medlemmarna i Sonic Youth lärde sig hur man får maximalt med oljud ur en gitarr.

I somras var han i Stockholm under Vattenfestivalen och skrämde slag på måsar och snabbmatförsäljare med Symfoni nr 8 och Symfoni nr 1 o för trumset och nio elgitarrer. Hallucinatoriskt gitarrmangel som långsamt och nästan omärkligt förändras. Från att ena sekunden ge illusionen av en gigantisk getingsvärm, till att i nästa återskapa ljuden från ett skyddsrum i London under blitzen. Obehagligt och skrämmande.

När jag träffar honom säger han att det här antagligen var en av de sista gångerna han framträdde med sin ensemble. Hans Symfoni nr 9 kom nyligen ut på skiva och det är den första han skrivit för full symfoniorkester. Musik utan mörkret och våldet från hans tidigare verk. I stället en molnig himmel där solen hela tiden bryter igenom. Glenn Branca är en sliten rocker i solglasögon och fläckig kavaj. Hans musik ger i lika hög grad som Lou Reed eller Grandmaster Flash & The Furious Five en bild av New York. Han är en musikälskare som håller så vitt skilda artister som New York Dolls, Public Enemy och Philip Glass lika högt. Och hela den amerikanska jazztraditionen: »Det är ingen tvekan om att den svarta musiken är nittonhundratalets musik. Väldigt få av oss så kallade klassiska kompositörer kommer att överleva, det kommer att vara Duke Ellington och Count Basie och Louis Armstrong — listan är oändliga.

Jag talar med honom om konst, om minimalism, om musikscenen i New York — och om ljudet som förändrade hans liv.

Hur kommer det sig att det kommer så mycket »noisy music« från New York?

— Två av mina största inspirationskällor är en polsk kompositör som heter Penderecki och en annan östeuropé som heter Ligeti. De skriver musik som är mer fylld av oväsen än något annat jag hört, och de kommer inte från New York. Sanningen är att New York inte har något att göra med hur min musik låter. Jag står inte på gatan och lyssnar på sirenerna och taxibilarna och pålkranarna och lastbilarna.

— Min musik låter inte så. Jag skulle kunna skriva den här musiken ute på landet. Faktum är att jag gillar att åka ut på landet så ofta som möjligt, speciellt på sommaren Jag och min flickvän försöker hitta ett ställe för tre eller fyra månader och jag sitter och skriver den här högljudda, fula, skräckinjagande oljudsmusiken med fåglarna sjungande och bäckarna porlande.

Vad inspirerar dig?

— På det här stadiet är det helt enkelt en fråga om teknik. Jag har hållit på med det här så lång tid att musiken genererar sig själv. Så jag tänker inte på var inspirationen kommer från. Jag vet bara att det jag gjorde senast inte var riktigt som jag ville, så nästa gång försöker jag få det bättre. Jag höll tidigt på att arbeta med elektronik och byggde instrument. Jag var mycket intresserad av rent ljud, bara att lyssna till olika sorters ljud och ta reda på vad det var. Det var ingen medveten idé, jag var bara helt förhäxad av olika ljud.

Vad för sorts ljud?

— Jag gillar metalliska ljud, ljud som har en vacker struktur. Jag byggde ett instrument som var helt fantastiskt. Det var en stor metallbult som jag hittade på gatan. Den var ungefär en och åttio hög och 2 centimetrar i diameter och gängad, som en skruv. En dag hittade jag en bit tunn metall som jag började gnida upp och ned på den med.

— Och jag fick fram det här fantastiskt vackra spiraliska ljudet som var väldigt, väldigt mjukt. Men jag ville förstärka det så jag tog ett soptunnelock — på den tiden hade jag inga pengar för sofistikerade grejer — för att få en resonansbotten. Jag ställde bulten ovanpå, gned på den och spelade in det på min bandspelare. Sedan spelade jag upp bandet två hastigheter långsammare än jag spelat in det på. Plötsligt hade jag en symfoniorkester, och det var den mest fantastiska musik jag har hört.

— Det här var runt 1975. I 20 år har jag försökt få ner det där ljudet på papper och jag har fortfarande inte lyckats. Det är organisk musik, musik som ur en dröm. Jag vill inte ens att du ska förstå att du lyssnar till musik. Symfoni nr 9 är början, det var första gången jag förstod hur jag rent tekniskt skulle gå till väga. Men jag har fortfarande inte lyckats. När jag gör det så lägger jag av.


GLENN BRANCA är aktuell med albumet »Symphonies no 8 and 10«.


Magnus Säll

Filed under: Magnus Säll, POP #20, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: