Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #9:2] Kjell Häglund

Kjell Häglund
har skrivit i POP sedan starten. Nyligen blev han redaktör för den nya inredningstidningen Residence.

Kjell Häglund— Det roligaste under tiden med POP har varit läsarkontakten. Att få telefonsamtal klockan halv två på natten från en pubrockare i Borlänge som vill diskutera Brinsley Schwarz betydelse för Graham Parker är väl inget jag direkt skulle vilja återuppleva, men oftast har läsarnas reaktioner varit väldigt givande — många har skrivit långa, personliga brev som gett mig lika mycket som jag försöker ge mina läsare. Läs hela artikeln

Postat i:Kjell Häglund, POP vol 2 #9, ,

[POP #9:2] Steps – »Love’s Got a Hold of My Heart«

Steps
»Love’s Got a Hold of My Heart«
(Från »Steptacular«) Jive/Zomba

Åttiotalets största hitfabrik, engelska Stock, Aitken & Waterman, var så framgångsrik att dess tre delägare lätt hade kunnat lägga av för all framtid. Efter ett par dussin geniala popsinglar med decenniets främsta uppbåd tonårsstjärnor drog de sig också tillbaka och lät sina artister antingen sjunka tillbaka in i anonymitet (Rick Astley) eller investera SAW-kapitalet bäst de kunde i försök att skapa vuxenkarriärer (Kylie Minogue, som inte förstått att »Step Back in Time« var hennes hippaste stund i livet).

Läs hela artikeln

Postat i:Kjell Häglund, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] The Artist – »Everything Is a Winding Road«

The Artist
»Everything Is a Winding Road«
Arista/BMC

Det skulle kunna vara nostalgi, och det skulle i så fall vara helt okej, men när Prince äntligen kallar sig Prince igen — i producentrollen för sitt eget nya album — och markerar debuten på nytt skivbolag med en formidabel return-in-form så är glädjebubblorna inte sådana som spricker efter några lyssningar. Tvärtom lyfter skivan så högt att Prince nutidsmusik får en storslagen utsikt över både åttiotalets partymaniska Minneapolis-funk och konstsoaréerna i Paisley Park.

Läs hela artikeln

Postat i:Kjell Häglund, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Mouse On Mars – »Yippie«

Mouse On Mars
»Yippie«
(Från »Niun Niggling«) Sonic/Border

Magen sägs ofta ha en central betydelse för pop. Det är i magen basen ska kännas, det är med sin »gut feeling« producenter och låtskrivare skapar hits.

Läs hela artikeln

Postat i:Kjell Häglund, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Etta James – »Say It Isn’t So«

Etta James
»Say It Isn’t So«

(Från »Heart Of A Woman«) Windham Hill/BMG

En gammal standard av Irving Berlin, med gamla bluesjazzvokalissan Etta James, på gamla yuppieetiketten Windham Hill — nej, på ytan finns här ingenting som ens antyder vilket år det är. Men det som händer när musiken nått innanför öronen är att den reagerar med nuet och berusar det. Som en perfekt planerad resa till historiska platser; till gospelkyrkor och Tin Pan Alley; i slött soltorkat latintempo inräknat av Ettas söner Sametto och Donto James. Västkuststylingen fullbordas av Dave Matthews poolkantiga elpiano, slappa handklapp och fullt solskyddskräm i blåset.

Läs hela artikeln

Postat i:Kjell Häglund, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Gloria – »Want You Back«

Gloria
»Want You Back«

(Från »Gloria«) Warner

Kanske är det min odödliga längtan efter sjuttiotalets fantastiska Fleetwood Mac som gör att kroppen packas in som en mumie i rysningar varje gång jag spelar »Want You Back«. Men faktum är att Glorias debutalbum djupnar och växer som en skog och att »Want You Back« är den där stubben eller stenen man inte kan låta bli att slå sig ner på.

Läs hela artikeln

Postat i:Kjell Häglund, POP vol 2 #9, , ,

[POP #9:2] Camper Van Beethoven – Take the Skinheads Bowling EP

Camper Van Beethoven - Take the Skinheads Bowling EP

Camper Van Beethoven
Take the Skinheads Bowling EP

[Pitch-A-Tent, 1986]

NÄR Camper Van Beethoven — efter några års indiekarriär på Pitch-A-Tent Records hemma i USA och Rough Trade på licens i England — skrev på för en »major label« 1988, svek många av de ursprungliga fansen gruppen. Ironiskt nog råkade »majorn« vara Virgin, som 15 år tidigare skapat begreppet »independent«. Och de båda risigt säljande Virginalbumen visade sig vara förkrossande överlägsna såväl indieplattorna dessförinnan som de grupper medlemmarna bildade efter Campers splittring (Cracker samt Monks Of Doom).

Läs hela artikeln

Postat i:Kjell Häglund, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Hurrah! – The Sun Shines Here

Hurrah! - The Sun Shines Here

Hurrah!
The Sun Shines Here

[Kitchenware, 1982]

DET var ett skönt gäng som umgicks runt Keith Armstrongs lilla indiebolag i hjärtat av Newcastle i början av åttiotalet; som skjutsade varandra till spelningar och hjälptes åt med att klistra skivetiketter. Där fanns de funkiga snobbarna i Kane Gang, där fanns bonniga The Daintees, intellektuella Prefab Sprout, de helt aparta träskrockarna i The Linkmen — och Hurrah. Tre killar i trevliga frisyrer, amerikanska skinnjackor och turnups på jeansen, som skapade perfekt pop.

Läs hela artikeln

Postat i:Kjell Häglund, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Prefab Sprout – Lions in My Own Garden: Exit Someone

Prefab Sprout - Lions in My Own Garden Exit Someone

Prefab Sprout
Lions in My Own Garden: Exit Someone

[Candle, 1982]

ÄVEN om Paddy McAloon trodde stenhårt på Gud var det knappast oväntat att han skulle hoppa av sina teologistudier efter ett par ambitiösa år på universitetet. Han kunde ju inte riktigt leva upp till det där budordet om att icke hava några andra gudar jämte skägget i skyn — Paddy trodde nämligen minst lika hårt på Marvin Gaye. Efter några grubblarnätter med sexig svart soul i mammas hus utanför Newcastle bestämde han sig för att hoppa av och satsa på en popmusikalisk trosbekännelse i stället.

Läs hela artikeln

Postat i:Kjell Häglund, POP vol 2 #9, , , ,

[POP #9:2] Josef K – Sorry For Laughing

Josef K - Sorry For Laughing

Josef K
Sorry For Laughing

[Les Disques Du Crepuscule, 1981]

TILL Paul Haigs pojkrum i Edinburgh brukade kompisarna Malcolm Ross och Ron Torrance komma efter skolan för att spela skivor. Punkplattorna i botten av lyssningshögen byttes ut men Velvet Underground-plattorna låg alltid kvar överst. Paul hade börjat härma både Lou Reeds och John Cales sätt att skriva låtar, Malcolm gned »All Tomorrow’s Parties« på en gammal fiol och Ron blev över som trummis.

Läs hela artikeln

Postat i:Kjell Häglund, POP vol 2 #9, , , ,

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare