No Way

Matador/Border

Trots att New Yorks Run On bara existerat som band i två, tre år och släppt två fullängdsskivor är medlemmarna knappast några dunungar. Sue Garner (gitarr, bas, sång) och Rick Brown (trummor, sång) har spelat tillsammans i olika konstellationer i ungefär tolv år. Gitarristen Alan Licht är veteran från band som Love Child och Blue Humans och nytillkomna Katie Gentile har spelat fiol sedan hon var tre år gammal. Tillsammans gör de experimentell musik som för tankarna till band som Thinking Fellers Union Local 282, band som skriver aviga treminuterspopsånger som till formen är traditionella men som alltid tar oväntade vägar inom de ramarna. Run On är ett sådant band. De tar det där fjärde ackordet. På »No Way« samsas influenser från krautrock till country via no wave och postpunk.

Johan Jacobsson

Sweet 16

Virgin

Jag är inte av den åsikten att band automatiskt blir sämre om de går från ett litet oberoende skivbolag till ett större, men Royal Trux är ett typexempel på en sådan förändring. 1995 lämnade de relativt lilla Drag City för jätten Virgin och släppte »Thank You«, sitt dittills tråkigaste album.

Jag hoppades på en utveckling av Royal Trux läskiga domedags-rock’n'roll — att Virgins förmodade extra dollar lett Neil Hagerty och Jennifer Herrema (som är Royal Trux) till än mer oljud och än mer experimentlusta. I stället möttes jag av en jämförelsevis polerad och strukturerad platta som saknade det mesta av föregångarnas intensitet, attityd och innovation. Och inte rockade den heller, borta var den fusion av Rolling Stones och en tågkollision i slow-motion som präglat deras tre första utgåvor.

Musiken kändes kall och beräknande där dess föregångare bränt och fascinerat. Neil spelade nu stora rockriff där han tidigare fått sin gitarr att vara överallt på en gång. Jennifers röst lät ibland som en ansträngd parodi.

»Sweet 16« är en ännu större besvikelse. Allt som gjorde Royal Trux till ett häftigt rock’n'rollband är borta. Tendenserna från »Thank You« har fullföljts. Ihålig låt följer på ihålig låt. Fortsätter man jämförelsen med Rolling Stones så är »Sweet 16« Royal Trux »Emotional Rescue«.

Johan Jacobsson

Glow

S2/Sony

Brittiska Reef — ledda av sångaren Gary Stringer — spelar tung, riffglad bluesrock; de uppför sig som om livet var en enda lång livekonsert med Humble Pie. Nya »Glow« är kanske inte riktigt lika självlysande som debuten »Replenish« från 1995, men i jämförelse med mycket annat som kommer i den här genren intar Reef en allt tydligare särställning.

Inte ens åldermannen Paul Weller, som gått i den här riktningen som soloartist och som själv upptagit Reef bland sina adepter, känns lika övertygande som den här kvartetten.

Här finns på sina ställen samma ungdomliga fräschör som hos Sex Pistols före Sid Vicious, och i likhet med urpunkarna från mitten av sjuttiotalet lyckas Reef alltid finna något sorts extremläge för sin musik. Inställningen »lagom« finns inte på gitarrförstärkaren.

Likaså tar Gary Stringer sin röst till platser som hans sånglärare säkerligen aldrig trodde existerade. Hans mycket speciella sångläge är själva kärnan i Reefs musik. Det är runt hans riviga, raspiga, nasalt rundade sång som melodierna kretsar. Byggstommarna är energi, kraft och envetenhet. Inga egentliga finesser, men ändå lätt finurligt. En kompakt ljudbild, som ändå tycks vara fylld av luft och hål. Märkligt. Tankarna går ibland till Led Zeppelin i höjd med fjärde albumet, exklusive det pretentiösa anslaget.

Reef är unga killar. Det tydligaste exemplet är »Yer Old«, där Stringer och ett maniskt piskande band tar ära och heder ur alla så kallade föredettingar i branschen: »Hide away boys you’re no longer in favour/You’re yesterday’s news and no longer the flavour«. Det är tummen rätt i ögat på alla gamla gubbar i trettioårsåldern. Kenwyn Houses gitarr far runt som en testosteronstinn bålgeting, med gadden i anfallsläge hela tiden.

Bakom den fantastiska titeln »Lately Stomping« döljer sig ett sanslöst wah wah-eldorado, med en gitarr la »Superfly«, och i »Summer’s in Bloom« sätter en tung, fet orgel sig till rätta i finfåtöljen. Ju mer man letar desto fler finesser dyker upp längs vägen. Men det finns också tillfällen då det hela mest känns som tomma riff, och en dryg fjärdedel av materialet lär förpassas till de ospelade låtarnas egen kyrkogård. »Robot Riff« är precis så stabbig som titeln ger sken av, och »Higher Vibration« håller på i längsta laget utan att komma någonstans.

Sammantaget är dock »Glow« en rolig bekantskap, och kanske NME får rätt när de tippar att Reef mycket väl kan bli en världsangelägenhet.

Micke Widell

There’s a Star Above the Manger Tonight

Sub Pop/Warner

På debutalbumet »Jimmywine Majestic« spelade Tim Rutili och hans Chicago-kvartett grungepunkig bluesrock, loj och frätande. Red Red Meat var ett slags nittiotals-Lynyrd Skynyrd för collegepubliken. Riktigt bra, dessutom. Förra hösten följde de upp med »Bunny Gets Paid«, ett bluesigare album, som dock fortfarande kunde styra upp sig i ett rockigare stycke som »Chain Chain Chain« och ordna till en mindre hit i USA.

På »There’s a Star Above the Manger Tonight« gräver de nästan helt ned sig i riktigt gammal skräpig akustisk blues, det luktar träsk och delta och bomullsodlingar och Bukka White, men ännu mer luktar det cigarettfimpar, Jack Daniels och Mick Taylors svettiga armhåla. För det här är blues som antagligen hämtat mer inspiration från Rolling Stones nedrökta jam på »Exile on Main Street« än från Robert Johnson. Red Red Meat förvrider dock sina långsamt hasande bluesmantran ytterligare. Med metallbank, slide-banjo och distad sång. I ett spår som »Paul Pacaal« skulle det kunna vara Captain Beefheart och Tom Waits som sugit i sig lite av varje och sedan groovat igång med en afrikansk infödingsstam.

»Bury Me« är distad stomp-blues från underjorden och en del annat gränsar nästan till ren avantgardism. »There’s a Star Above the Manger Tonight« kräver uppmärksamhet och rätt humör, men den som ger sig in i röran upptäcker den kanske coolaste rockblues som hörts sedan Jon Spencer Blues Explosion och R.L. Burnside svängde loss på »A Ass Pocket of Whiskey«.

Håkan Steen

Temporal

Ariola/BMG

Radio Tarifa är en flamenco-orkester från Madrid som skulle kunna vara förband till The Clash vilken dag som helst. Med sitt andra album »Temporal« befäster de sin ställning som ett av nittiotalets bästa band.

Men musiken på »Temporal« är precis som föregångaren »Rumba Argelina« underbart befriad från stora gester. Där mycket flamenco pulvriserar öronen med en ständig attack av smattrande klackar, guttural inälvssång och hamrande gitarrkomp vrider Radio Tarifa ner känslosamheten flera snäpp och låter nyanserna spela för fullt. Därför blir de också mycket mer intensiva.

När slagverkaren Fain S Duenas började med musik var det som forskare. Han slog sig i början av åttiotalet samman med Ramiro Amusategui och den franske flöjtisten Vincent Molino. De började högtidligt spela latinsk medeltida musik tillsammans, men kände ganska snart att något inte stämde. De förstod att det var meningslöst att spela musik som om det vore museimaterial och började titta i en ny riktning: söderut.

Flamencons rötter är egentligen nordafrikanska och härstammar från den tid då araberna härskade på iberiska halvön. De träffade den egensinnige sångaren Benjamin Escoriza och började tillsammans gräva, och upp porlade en het, sensuell blandning av flamenco, medeltida musik och arabiska rytmer. Inplanterat i ett extatiskt Nu. Radio Tarifa var bildat.

Namnet tog de efter en andalusisk radiostation och den lilla fiskebyn Tarifa som ligger på Spaniens sydligaste udde och som i dag blivit en mötesplats för surfare. En liten håla bara några heta mil från den afrikanska kontinenten.

Första skivan »Rumba Argelina« spelades in av gruppen som nu bestod av åtta man, men var aldrig tänkt att bli annat än ett engångsbesök i Madridstudion El Agujero (Hålet). Snart spred sig dock ryktet och Radio Tarifa fick spela för utsålda hus i Tokyo, London och Paris. Förra sommaren spelade de på Orientfestivalen i Stockholm och knockade en överraskad publik med sin knivskarpa, blodröda uppvisning i konsten att säga så mycket som möjligt med minsta möjliga uttrycksmedel.

»Temporal« har en mer distinkt ljudbild än den drömska »Rumba Argelina« men är på samma sätt fylld av pauser, viskningar, plötsliga tvärvändningar och en atmosfär så påtaglig att man kan sticka ut fingrarna och känna på den.

Trots säckpiporna och de medeltida klangerna känns musiken lika samtida som Daft Punk eller Jon Spencer Blues Explosion. Radio Tarifa viftar undan dammet från musikarkiven och spelar musik rätt in i 1997 eftersom de är så intensivt närvarande att årtal blir betydelselösa.

Det enda elektriska instrument de använder är en elbas, i övrigt är musiken fylld av smattrande slagverk, flöjter, säckpipor, dragspel och arabiska lutor. Och mitt i alltihop står sångaren Benjamin Escoriza. På scen ser han ut som en blandning av en fransk kypare och en bedagad latin lover, klädd i svart kostym, vit skjorta och purpurfärgad väst med klockkedja. Lite sliten och trött, precis som sin makalösa röst. Hest och tillbakapressat mejslar han fram varje nyans ur stavelserna. På två spår ersätts han av den mer traditionelle flamenco-sångaren Rafael Jimenez »Falo«, som knappast heller gör bort sig.

»Las Cuevas« börjar med avvaktande banjospel, dundrar igång med arabiska slagverksmattor och hålls hela tiden uppe av ett synkoperat basspel innan låten exploderar i ett virvlande jam ackompanjerat av Escorizas gutturala vrål. »Canción Sefardi« är judisk, sefardisk musik som låter som en spansk version av något som George Harrison lämnade utanför när Beatles spelade in »Magical Mystery Tour«. »El Mandil de Carolina« är plattans hetsigaste spår där Escoriza står längst fram vid scenkanten i svettig skjorta och stampar takten och håller ut sitt hjärta för publiken.

»Temporal« är ett makalöst möte mellan dåtid och nutid, och en av årets bästa plattor redan nu.

Magnus Säll

Homemade Blood

Cooking Vinyl/Kommunikation

Sångaren och gitarristen Chuck Prophet — en gång Dan Stuarts högra hand i Green On Red — har lämnat skivbolaget China och finns numera hos det brittiska överlevnadsundret Cooking Vinyl, som på senare tid lockat till sig flera andra så kallade föredettingar, till exempel Billy Bragg.

Miljöombyte kan ibland vara en injektion för alla berörda (bland annat var det så för ovan nämnde Bragg). I Chuck Prophets fall är det inte riktigt så.

Efter de lysande »Balinese Dancer« och »Feast of Hearts« känns »Homemade Blood« onekligen som en besvikelse. Vi bjuds visserligen på ännu en emotionell tur till Prophets privata domäner, med både sentimentala ballader och kaxig klubbrock på resegrammofonen, men till skillnad från tidigare plattor känns receptet lite tunt.

Den evige traditionalisten jobbar som vanligt med små medel och stundtals i överkant slitna klichéer, och lyckas på något sätt alltid göra det med trovärdighet. Men materialet på den här plattan är betydligt ojämnare än tidigare. Det dröjer en bra bit in på »Homemade Blood« innan man hittar något som inte lider av melodisk anemi. »Credit« är soulkryddad gitarrock som håller på alldeles för länge, och »You Been Gone« visar upp balladsångaren Chuck Prophet från sin minst personliga sida.

Plattan växer dock mot slutet, bland annat med de trallvänliga poplåtarna »Whole Lot More« och »’Til You Came Along«, samt den dystra »K Mart Family Portrait« som formligen dryper av ensamhet.

Micke Widell

The Secret of Life

Imprint/Kommunikation

Ännu en amerikansk singer/songwriter åt country-hållet som försett andra artister med stora försäljningsframgångar, men som själv hållit sig borta från scenstrålkastarens envetna ljus. Bland annat har hon skrivit låtar till tråkmånsen Bryan Adams; ett faktum som inte tvunget måste ses som en belastning när vi nu får chansen att läsa och lyssna på hennes egna livshemligheter. Glöm Adams. Nu gäller det Gretchen från Westchester County i delstaten New York, numera bosatt i countrymusikens eget Mecka, Nashville; den reaktionära smakens egen ointagliga högborg.

Det märks delvis på »The Secret of Life« att Gretchen Peters är präglad av sin bostadsorts krav på konformitet och traditionsbundenhet. Inte minst är maken och managern Green Daniels produktion nästan obehagligt inställsam. Det hade tveklöst blivit bättre om Gretchen Peters valt en mer egensinnig producent; någon som vågat bryta på åtminstone en eller två konventioner och tryckt fram artisten tydligare. Men kanske ville hon ha det så här.

Gretchen Peters är i likhet med exempelvis Nanci Griffith och Iris DeMent en utmärkt låtskriverska, med en otvungen känsla för vardagsdramatik och helgromantik. Gestalterna i hennes låtar är ofta små människor med stora planer och förväntningar, men tyvärr också ännu större besvikelser. Titellåten är det tydligaste exemplet här: några luggslitna polare sitter på en bar och börjar spåna om livets möjligheter och omöjligheter. Livet är en kopp kaffe, Sams martinidrinkar, Rolling Stones-skivor och mammas äppelpaj. Men slutmeningen är talande: »The secret of life is nothin’ at all«.

Gretchen Peters har genomgående ett klart och entydigt kvinnligt perspektiv i sina texter, vare sig hon är en livets ballerina, som i »Circus Girl«, eller en trött och uppgiven kvinna i en bilkö, »Waiting For the Light to Turn Green«. Likaså lyckas hon skapa något eget av Steve Earles »I Ain’t Ever Satisfied«, där för övrigt både Earle och Emmylou Harris finns i kören.

En stor talang som vi säkert får höra mer av. Men helst då tillsammans med någon annan producent.

Micke Widell

Nuyorican Soul

Talkin’ Loud/PolyGram

För att motivera denna skivas toppbetyg räcker det inte att bara nämna hippheten hos DJ-, remix- och producentpartnerskapet Luis Vega och Kenneth Gonzalez; mest känt för sin mixinginriktade hyrfirma Masters At Work. Det räcker inte heller att förklara termen »nu yorican soul«, den salsaintegrerade soulscen som bubblat bland New Yorks puertoricaner i åratal.

De två magiska namnen Little Louie och Kenny »Dope« samt en svängig dansgenre kan inte förklara detta all-star-albums hela storhet. Tvärtom är alltid risken större att smart konceptualism med mängder av gästartister inte fungerar — DJ Muggs-plattan är ett trist aktuellt exempel.

Louie Vegas salsafostran var given eftersom hans far var den stenhårt arbetande salsalegenden Hector LaVoe, och när denne inte tog med sonen på sina klubbgigs tog han med honom till vinylbutiken och lärde honom skilja på sjuttiotalets dominerande salsalabels Tico, Alegre och Fania.

I de tidiga tonåren kompletterade Louie familjens skivhylla, och dess överflöd av Tito Puente-plattor, med sina egna första skivköp: O’Jays, Roy Ayers, Earth Wind And Fire, Weather Report, Three Degrees.

Vega växte upp i Bronx och Kenny »Dope« i Brooklyn; Vega började producera hip hop-tolvor med latinbeats, medan Kenny startade egna etiketten Dope Wax. Båda var eklektiskt inriktade på allt från Chicago-house till dub och rap och introducerades för varandra av gemensamma vännen Todd Terry. 1991 slog de sina skivpåsar ihop och snart var de så stora att både Madonna och Michael Jackson bett om deras tjänster.

Men de fortsatte hela tiden sin missionsgärning som DJ:s på New York-klubbarna, och spelade ständigt in eget material — Vega vässade refränger medan Dope grejade grooves.

Deras två storartade nu yorican soul-tolvor, »The Nervous Track« från 1994 och fjolårets »Mind Fluid«, mixade jazz, deep house och salsa som ingen tidigare mäktat med, vilket gav Londons acid jazzgeneral Gilles Peterson, tillika grundaren av klubben och sedermera skivbolaget Talkin’ Loud, idéer. Han kontaktade Masters At Work för att diskutera en utveckling åt albumhållet.

Dope och Louie hade redan planen klar. Man skulle inte bjuda in vilka tillgängliga gästartister som helst, utan bara nöja sig med sina allra största uppväxtidoler, och dessa skulle alla representera varsin genre och epok; varsin hörnsten i Masters At Works vinylvärldsbild. Och de skulle alla producera skivan tillsammans, gränslöst, på Masters At Works egna eklektiska, och mycket personliga, villkor.

Så in kom Vincent Montana Jr, mannen bakom The Salsoul Orchestra och några av sjuttiotalets nu yorican soul-scens mest spelade tolvor — »Ooh I Love It (Love Break)« och »Runaway«. Den senare finns förresten omgjord till rena phillypartyt här, med sång av Vegas förra fru, salsadivan India. Montana Jr var också mannen bakom de berömda »phillystråkarna«, när han jobbade med Gamble och Huff, för Philadelphia International, i Sigma Sound Studios — där även delar av »Nuyorican Soul« är inspelad.

In kom förstås också salsavärldens största stjärna någonsin, Louis och hans pappas hjälte Tito Puente.

Och in kom Roy Ayers, vibrafonvisionären som är mest känd för funkklassikern »Running Away« (1977) och som under sjuttiotalet ledde den dansorienterade funkfusion-utvecklingen, sitt banbrytande proggband Ubiquity och sin afroinriktade label Uno Melodic.

Överraskande nog är det inte bara Ayers som välter vibrafonen här — både Puente och Montana Jr bollar briljant med vibesklubborna.

In kom således tre tongivande tungviktsrepresentanter för alla beståndsdelar i »Nuyorican Soul«: discon och latinhybriden från Montana Jr, fusionjazzen från Ayers och den rena salsan från Puente.

Och detta är storheten med »Nuyorican Soul«: att alla gästmusiker handplockats som favoritskivor ur samlingen, och att alla både gör sin grej och spelar tillsammans: idel interaktiva förstahandskällor i stället för mekaniska samplingar. Och rent konceptuellt har »Nuyorican Soul« faktiskt mer gemensamt med Primal Screams »Screamadelica« än andra dansplattor — en sorts parallell inventering av skivsamlingen och gränserna för det musikaliskt möjliga. I CD-häftets liner notes jämförs dessutom »Nuyorican Soul« med Stevie Wonders »Songs in the Key of Life« och Quincy Jones »Sounds! and Stuff Like That«, och poängen är inte svår att förstå: liksom de plattorna på sin tid sprängde gränserna för en stagnerad klubbkultur, kommer »Nuyorican Soul« i ett läge där i stort sett all dansmusik (utom möjligen de senaste formerna av drum’n'bass samt »rave-ups« som Daft Punk och Fatboy Slim) stagnerat; där hela housescenen, liksom acid jazzen före den, retirerat till retro.

Och det underbara är att den storslagna teorin resulterat i ännu mer storslagen musik.

Det är bara att lyssna:

I »You Can Do It (Baby)« låter George Benson rösten följa gitarrsolot som han en gång förförde Vega/Dope på LP:s som »Blue Benson« och »White Rabbit« — och med ett bumpigt fusion/latin-arr som borde få Ronny Jordan att skämmas.

Makalösa Jocelyn Brown (ex-Inner Life) fyller ut Loleatta Holloways stora Salsouldräkt i »It’s Alright, I Feel It«, direkt efter att ha tolkat kanadensiska Rotary Connections psychsoul-klassiker »I Am the Black Gold of the Sun« med saliga Minnie Ripperton i hjärtat. Och sedan scattar hon med R&B-rivalen Lisa Schneider i »Gotta New Life« som någon sorts house-mix på Lambert, Hendricks & Ross.

Och trots att motpolerna är extrema ser Masters At Work till att samma homogena, kreativa flod rinner rakt genom allt material.

På en skiva där varje låt är ett nyckelspår måste jag också nämna »Shoshana«, där Masters At Work lyckas fördjupa Cal Tjaders redan definitiva sextiotalstolkning ytterligare, samt den exklusiva covern på Bob James »Nautilus«, en av hip hopens mest samplade yrkeshemligheter.

För att inte tala om min favorit — Eddie Palmieris supersnygga, fem minuter långa solomellanspel på flygel, afrolatin-sonatan »Taita Cañeme«, där han citerar flera spår från sitt eget största sjuttiotalsalbum »Sentido«.

Little Louie och Kenny Dope har förverkligat sina drömmars album. 75 minuter ren, svängig himmel. En skiva att dö för.

Kjell Häglund

Wrecked By Lions

Flydaddy/V2

Number One Cups klassiska rocksättning, deras smått naiva texter, deras vägran att komplicera sitt material, inte ens deras vana att kalla sina skivor efter naturprogram de sett på TV — ingenting kommer någonsin få mig att kalla dem originella. Men det är svårt att hålla det emot dem. Ingen kommer att må dåligt av ännu ett amerikanskt band som inte vill, kan eller vågar skrika saker som de lika gärna kan förklara i lugn och ro.

De kan framstå som ett enda stort Pavement-komplex, men Number One Cup är trots allt lite mer än så. »Wrecked By Lions« är bandets andra album och materialet bär på både variation och en viss egen udd. Det klyschigt typiska möter mjuka, nästan smöriga låtar där gitarrerna snarare smeker än trycker fram tonerna. Samtidigt finns här rolig mummelsång och trummor så intensivt smattrande att de låter som helikopterljud; förvirrade inblickar i bandets barnsliga huvuden.

Sammanfattningsvis är det ändå synd att Number One Cup inte utforskar mindre upptrampade marker. Det är kul med band som är konsekventa och håller en linje. Men det är synd och skam att placera låtar så starka som de här i en ljudbild som Pavement kasserade redan 1993.

Madelaine Levy

NFL Jams

Castle/Musikservice

Hip hop-samlingarna står som spön i backen, allt som oftast i form av filmsoundtracks, och till traditionen hör att soundtracket i allmänhet vida överträffar filmen. Förra årets bästa samling beledsagades av »High School High«, en flabbig travesti på »Dangerous Minds« som inte ens gick upp på biograferna här hemma, och medan »The Nutty Professor«, Eddie Murphys epos till den feta människan, var en rätt gräslig historia, så fick man snällt gå och skaffa skivan om man ville ha tillgång till exempelvis Jay-Z och Foxy Browns »Ain’t No Nigga«.

Samlingen »NFL Jams« bygger på ett helt annat koncept, här går nämligen diverse spelare ur National Football League i mikrofon-clinch med en samling swing- och hip hop-artister. Jo, det är sant.

På temat »den naturliga kopplingen mellan sport och hip hop«, har bland andra Method Man och Ghostface, A Tribe Called Quests Phife, The Pharcyde och soulsångaren Donell Jones gått in i studion tillsammans med en skara, förmodligen idel kända, brednackade atleter från lag som Minnesota Vikings och New York Giants. Den faktiska behållningen av projektet är dock, i de flesta fall, inte mycket att hänga i julgranen.

En svensk analogi skulle väl vara om, säg, Tomas Ravelli fick mäta sina talanger som entertainer mot Dogge och Stephen Simmonds, och hur roligt det än låter på papperet, är jag ganska säker på att jag inte skulle vilja lyssna på resultatet. Här är det i stort sett bara Donell Jones möte med Green Bay Packers Robert Brooks på »The Way You Make Me Feel« som jag vill höra igen, och det av den enkla anledningen att Robert Brooks större delen av tiden har vett att knipa käft.

Jag gissar förstås på att »NFL Jams« i själva verket har sitt ursprung i revanschlusta. När de här gossarna var små, var fotbollsspelarna förmodligen kungar på skolan som lade rabarber på alla flickorna och spöade upp de andra killarna. Duellen mellan Phife och Rodney Hampton, där Phife gör köttfärs av Hampton, är i så fall den mest finessrika vedergällning man kan tänka sig.

Anna Hellsten