Silverbullet

Fine Tone/Border

Enligt biografin sjöng tre femtedelar av den här unga Göteborgscombon tillsammans i kyrkokören redan som barn.

Om det här hade varit USA skulle den lilla detaljen kanske ha kunnat förklara varifrån den underliggande gospelnerven i Silverbullets sjövilda rock’n'roll kommer. Men knappast. För vi lever i ett Kjell Lönnå-land. Det svänger inte i svenska kyrkor. Det får inte svänga i svenska kyrkor. Sätt Staple Singers »Long Walk to D.C.«, en av de mest naturligt självsvängande låtar jag vet, i händerna på en genomsnittlig svensk »gospelkör« och det låter garanterat ointresserad konfirmandgrupp om alltihop.

För det är ju fult att ge sig hän och känna något. Liksom, vad ska de andra säga om jag missar en halvton? Paralleller finns i popbranschen. Granska de nya popband som fått kontrakt med större svenska bolag de senaste åren och ni finner en samling ängsliga sneglare som kallar sig Pingis, Normals, Diesel eller Booster och verkar ägna massor av energi åt att vika upp sina denimjeans till rätt längd men aldrig tycks ha reflekterat över att bra musik i regel föds ur ett brinnande behov av att uttrycka något.

I ett sådant klimat är det klart att man omfamnar band som Silverbullet, som rockar för att det betyder allt, som chansar och balanserar på allehanda gränser i jakten på det riktigt förlösande svänget och ofta faller, slår sig och blir portade på västsvenska stadshotell på vägen men alltid reser sig och rullar vidare. Det som inte dödar härdar. Silverbullet bryter på sitt debutalbum ingen ny mark men odlar upp domäner som fått växa igen när folk trott sig gräva efter lyckan i grunge- och brittpop-land.

Precis som hos polarna i Soundtrack Of Our Lives, Cry och Mazarine Street kommer den huvudsakliga näringen från skärningspunkten mellan sextio- och sjuttiotal. Titlarna »Raw Power Angel«, »Fuck You Mr« och »Boots« skvallrar sanningsenligt om Stooges och MC5. Men Silverbullet gräver även vidare i gammal blues och garagerock. Själva nämner de Screamin’ Jay Hawkins (där har vi nog gospeln, även om den, så att säga, kommer från andra hållet) och jag hör både Count Five och Sonics, om än kanske genom ett Nomads-filter. Jon Ölmeskog vässar profilen med sin rejält utbredda orgel och sångaren Simon Ohlsson vet betydelsen av ett »yeah«, en flämtning eller ett distat munspel på rätt ställe.

Dock känns hans Iggy-manér gärna alltför uppenbara. Och jag hör honom hellre i »Boom Boom Boogie« än i berättande saker som singeln »Peter Pencilbrain«, för i de stunderna blir det gärna hämmad svensk skolengelska av alltihop. Och jobbar man i en så utpräglat amerikansk och fysisk rocktradition som Silverbullet gör är det förstås inte så lyckat. Sedan kan man naturligtvis tycka att Silverbullet har ett koncept och poserar de också, i sina långa bruna skinnjackor och polisonger enligt gällande Steve McQueen-estetik.

Men då är man antagligen en tråkig jävel som inte gillar rock’n'roll över huvud taget.

Håkan Steen

Developer

Matador/Border

Tim Midgett i Silkworm var bara tretton när han läste att Elvis Costello brukade strula till sitt liv så att han fick någonting att skriva låtar om. Och blev så arg att han höll på att slå sönder både sina skivor och sin första gitarr. Tydligen hade han redan då den vision om rockens förhållande till livet som utmärker det han gör med Silkworm. Midgett, som säger sig leva världens enformigaste och tråkigaste liv, väljer att antingen skriva om större saker än det som ryms i hans närmaste vardag, eller att helt enkelt dikta upp en struligare och mer spännande tillvaro än vad hans verkliga liv någonsin varit.

Silkworms fjärde och hittills mest lättillgängliga album, »Firewater«, blev under förra året en viss försäljningsframgång, och nu kommer »Developer«. Den som kopplar titeln till ”development”, utveckling, kommer att känna sig lurad. Möjligtvis har Silkworm renodlat sina melodier och låtit gitarrerna stå tillbaka något sedan sist, men mycket till utveckling har inte skett. Översätter man däremot med fotografiterminologi till framkallningsvätska blir orden mer talande. För det är snarare så att Silkworm genom renodlingen framkallat, eller tydligare gestaltar, den musikaliska idé de arbetat efter sedan sina första skivor.

De har benat upp och lagt mer luft till vad som tidigare var mer kompakt och svårintagligt. I de allra tätaste låtarna, där bas och gitarr inte alls vill gå ihop, skapas en disharmoni som först verkar ogenomtränglig men efter hand vecklar ut sig och blir till en ny sorts harmoni. Här finns också mer sparsmakade betraktelser, lojare pratsång och förfinad humor i låtar som kanske har svårt att stå för sig själva men som blir en effektiv kontrast till de mer svårsmälta ögonblicken.

»Developer« må vara något för löst strukturerad och inte ha riktigt tillräckligt med låtar som håller. Men ambitionen är utan tvekan den rätta, och Silkworm är trots invändningarna ett lyckat möte mellan Pavement och Television.

Madelaine Levy

The Untouchable

Rap-A-Lot/Virgin

Som medlem i trion Geto Boys skapade Brian Jordan, alias Scarface, hip hop av mardrömmar och grova beats. Tillsammans med kompisen Willie D och dvärgpsykopaten Bushwick Muthafuckin’ Bill fyllde han skivor med rytmiska skräckfantasier som inspirerade rapgrupper som Wu-Tang Clan och The Gravediggaz och myntade begreppet »horrorcore«. Tricky har ofta nämnt Geto Boys singel »My Mind Playin’ Tricks on Me« som en viktig influens till sin egen paranoida smutspoesi.

Houstonkillarnas fantastiska berättelser om sig själva är fortfarande lika spännande som musiken. Bushwick Muthafuckin’ Bill, som under en tid bytte namn till det mer slagkraftiga Dr. Wolfgang Von Bushwickin The Barbarian Mother Funky Stay High Dollar Billstir, sköt sig själv i ögat med en pistol och försökte likna monstret Chucky i skräckfilmen »Den onda dockan«. Willie D påstod att han försökt begå självmord massor av gånger. Scarface berättade onda sagor om sitt förflutna på mentalsjukhus. Poliser som skjutit honom. Och jointarna som fick hans hjärna att smälta i tonåren, doppade i balsameringsolja som fräschar upp döda innan den sista vilan.

Hur mycket som egentligen är sant spelar ingen roll. Skivor som »We Can’t Be Stopped« och »Til Death Us Do Part« är klassiker inom den spökigaste hip hopen.

Scarface har varit flitigare som soloartist än sina kumpaner. »The Untouchable« är hans fjärde album och handlar precis som de tidigare om livet i ghettot. Att texterna inskränker sig till sedelbuntar, knark och brudar har jag ett visst överseende med. Men att musiken aldrig blir mer än hafsig G-funk, med samma vocoderröster och soliga George Clinton-bas som tusentals andra skivor, går mig på nerverna.

Lyssningsbart är det bara när Jay-Z, 2Pac och i synnerhet Ice Cube (i Dr. Dre-producerade groovepärlan »Game Over«) dyker upp. Annars är »The Untouchable« en löjlig skiva med löjliga titlar som »For Real« och oroande tecken på att Scarface tagit en lång rökpaus på begravningsbyrån.

Fredrik Strage

No Way

Matador/Border

Trots att New Yorks Run On bara existerat som band i två, tre år och släppt två fullängdsskivor är medlemmarna knappast några dunungar. Sue Garner (gitarr, bas, sång) och Rick Brown (trummor, sång) har spelat tillsammans i olika konstellationer i ungefär tolv år. Gitarristen Alan Licht är veteran från band som Love Child och Blue Humans och nytillkomna Katie Gentile har spelat fiol sedan hon var tre år gammal. Tillsammans gör de experimentell musik som för tankarna till band som Thinking Fellers Union Local 282, band som skriver aviga treminuterspopsånger som till formen är traditionella men som alltid tar oväntade vägar inom de ramarna. Run On är ett sådant band. De tar det där fjärde ackordet. På »No Way« samsas influenser från krautrock till country via no wave och postpunk.

Johan Jacobsson

Sweet 16

Virgin

Jag är inte av den åsikten att band automatiskt blir sämre om de går från ett litet oberoende skivbolag till ett större, men Royal Trux är ett typexempel på en sådan förändring. 1995 lämnade de relativt lilla Drag City för jätten Virgin och släppte »Thank You«, sitt dittills tråkigaste album.

Jag hoppades på en utveckling av Royal Trux läskiga domedags-rock’n'roll — att Virgins förmodade extra dollar lett Neil Hagerty och Jennifer Herrema (som är Royal Trux) till än mer oljud och än mer experimentlusta. I stället möttes jag av en jämförelsevis polerad och strukturerad platta som saknade det mesta av föregångarnas intensitet, attityd och innovation. Och inte rockade den heller, borta var den fusion av Rolling Stones och en tågkollision i slow-motion som präglat deras tre första utgåvor.

Musiken kändes kall och beräknande där dess föregångare bränt och fascinerat. Neil spelade nu stora rockriff där han tidigare fått sin gitarr att vara överallt på en gång. Jennifers röst lät ibland som en ansträngd parodi.

»Sweet 16« är en ännu större besvikelse. Allt som gjorde Royal Trux till ett häftigt rock’n'rollband är borta. Tendenserna från »Thank You« har fullföljts. Ihålig låt följer på ihålig låt. Fortsätter man jämförelsen med Rolling Stones så är »Sweet 16« Royal Trux »Emotional Rescue«.

Johan Jacobsson

Glow

S2/Sony

Brittiska Reef — ledda av sångaren Gary Stringer — spelar tung, riffglad bluesrock; de uppför sig som om livet var en enda lång livekonsert med Humble Pie. Nya »Glow« är kanske inte riktigt lika självlysande som debuten »Replenish« från 1995, men i jämförelse med mycket annat som kommer i den här genren intar Reef en allt tydligare särställning.

Inte ens åldermannen Paul Weller, som gått i den här riktningen som soloartist och som själv upptagit Reef bland sina adepter, känns lika övertygande som den här kvartetten.

Här finns på sina ställen samma ungdomliga fräschör som hos Sex Pistols före Sid Vicious, och i likhet med urpunkarna från mitten av sjuttiotalet lyckas Reef alltid finna något sorts extremläge för sin musik. Inställningen »lagom« finns inte på gitarrförstärkaren.

Likaså tar Gary Stringer sin röst till platser som hans sånglärare säkerligen aldrig trodde existerade. Hans mycket speciella sångläge är själva kärnan i Reefs musik. Det är runt hans riviga, raspiga, nasalt rundade sång som melodierna kretsar. Byggstommarna är energi, kraft och envetenhet. Inga egentliga finesser, men ändå lätt finurligt. En kompakt ljudbild, som ändå tycks vara fylld av luft och hål. Märkligt. Tankarna går ibland till Led Zeppelin i höjd med fjärde albumet, exklusive det pretentiösa anslaget.

Reef är unga killar. Det tydligaste exemplet är »Yer Old«, där Stringer och ett maniskt piskande band tar ära och heder ur alla så kallade föredettingar i branschen: »Hide away boys you’re no longer in favour/You’re yesterday’s news and no longer the flavour«. Det är tummen rätt i ögat på alla gamla gubbar i trettioårsåldern. Kenwyn Houses gitarr far runt som en testosteronstinn bålgeting, med gadden i anfallsläge hela tiden.

Bakom den fantastiska titeln »Lately Stomping« döljer sig ett sanslöst wah wah-eldorado, med en gitarr la »Superfly«, och i »Summer’s in Bloom« sätter en tung, fet orgel sig till rätta i finfåtöljen. Ju mer man letar desto fler finesser dyker upp längs vägen. Men det finns också tillfällen då det hela mest känns som tomma riff, och en dryg fjärdedel av materialet lär förpassas till de ospelade låtarnas egen kyrkogård. »Robot Riff« är precis så stabbig som titeln ger sken av, och »Higher Vibration« håller på i längsta laget utan att komma någonstans.

Sammantaget är dock »Glow« en rolig bekantskap, och kanske NME får rätt när de tippar att Reef mycket väl kan bli en världsangelägenhet.

Micke Widell

There’s a Star Above the Manger Tonight

Sub Pop/Warner

På debutalbumet »Jimmywine Majestic« spelade Tim Rutili och hans Chicago-kvartett grungepunkig bluesrock, loj och frätande. Red Red Meat var ett slags nittiotals-Lynyrd Skynyrd för collegepubliken. Riktigt bra, dessutom. Förra hösten följde de upp med »Bunny Gets Paid«, ett bluesigare album, som dock fortfarande kunde styra upp sig i ett rockigare stycke som »Chain Chain Chain« och ordna till en mindre hit i USA.

På »There’s a Star Above the Manger Tonight« gräver de nästan helt ned sig i riktigt gammal skräpig akustisk blues, det luktar träsk och delta och bomullsodlingar och Bukka White, men ännu mer luktar det cigarettfimpar, Jack Daniels och Mick Taylors svettiga armhåla. För det här är blues som antagligen hämtat mer inspiration från Rolling Stones nedrökta jam på »Exile on Main Street« än från Robert Johnson. Red Red Meat förvrider dock sina långsamt hasande bluesmantran ytterligare. Med metallbank, slide-banjo och distad sång. I ett spår som »Paul Pacaal« skulle det kunna vara Captain Beefheart och Tom Waits som sugit i sig lite av varje och sedan groovat igång med en afrikansk infödingsstam.

»Bury Me« är distad stomp-blues från underjorden och en del annat gränsar nästan till ren avantgardism. »There’s a Star Above the Manger Tonight« kräver uppmärksamhet och rätt humör, men den som ger sig in i röran upptäcker den kanske coolaste rockblues som hörts sedan Jon Spencer Blues Explosion och R.L. Burnside svängde loss på »A Ass Pocket of Whiskey«.

Håkan Steen

Temporal

Ariola/BMG

Radio Tarifa är en flamenco-orkester från Madrid som skulle kunna vara förband till The Clash vilken dag som helst. Med sitt andra album »Temporal« befäster de sin ställning som ett av nittiotalets bästa band.

Men musiken på »Temporal« är precis som föregångaren »Rumba Argelina« underbart befriad från stora gester. Där mycket flamenco pulvriserar öronen med en ständig attack av smattrande klackar, guttural inälvssång och hamrande gitarrkomp vrider Radio Tarifa ner känslosamheten flera snäpp och låter nyanserna spela för fullt. Därför blir de också mycket mer intensiva.

När slagverkaren Fain S Duenas började med musik var det som forskare. Han slog sig i början av åttiotalet samman med Ramiro Amusategui och den franske flöjtisten Vincent Molino. De började högtidligt spela latinsk medeltida musik tillsammans, men kände ganska snart att något inte stämde. De förstod att det var meningslöst att spela musik som om det vore museimaterial och började titta i en ny riktning: söderut.

Flamencons rötter är egentligen nordafrikanska och härstammar från den tid då araberna härskade på iberiska halvön. De träffade den egensinnige sångaren Benjamin Escoriza och började tillsammans gräva, och upp porlade en het, sensuell blandning av flamenco, medeltida musik och arabiska rytmer. Inplanterat i ett extatiskt Nu. Radio Tarifa var bildat.

Namnet tog de efter en andalusisk radiostation och den lilla fiskebyn Tarifa som ligger på Spaniens sydligaste udde och som i dag blivit en mötesplats för surfare. En liten håla bara några heta mil från den afrikanska kontinenten.

Första skivan »Rumba Argelina« spelades in av gruppen som nu bestod av åtta man, men var aldrig tänkt att bli annat än ett engångsbesök i Madridstudion El Agujero (Hålet). Snart spred sig dock ryktet och Radio Tarifa fick spela för utsålda hus i Tokyo, London och Paris. Förra sommaren spelade de på Orientfestivalen i Stockholm och knockade en överraskad publik med sin knivskarpa, blodröda uppvisning i konsten att säga så mycket som möjligt med minsta möjliga uttrycksmedel.

»Temporal« har en mer distinkt ljudbild än den drömska »Rumba Argelina« men är på samma sätt fylld av pauser, viskningar, plötsliga tvärvändningar och en atmosfär så påtaglig att man kan sticka ut fingrarna och känna på den.

Trots säckpiporna och de medeltida klangerna känns musiken lika samtida som Daft Punk eller Jon Spencer Blues Explosion. Radio Tarifa viftar undan dammet från musikarkiven och spelar musik rätt in i 1997 eftersom de är så intensivt närvarande att årtal blir betydelselösa.

Det enda elektriska instrument de använder är en elbas, i övrigt är musiken fylld av smattrande slagverk, flöjter, säckpipor, dragspel och arabiska lutor. Och mitt i alltihop står sångaren Benjamin Escoriza. På scen ser han ut som en blandning av en fransk kypare och en bedagad latin lover, klädd i svart kostym, vit skjorta och purpurfärgad väst med klockkedja. Lite sliten och trött, precis som sin makalösa röst. Hest och tillbakapressat mejslar han fram varje nyans ur stavelserna. På två spår ersätts han av den mer traditionelle flamenco-sångaren Rafael Jimenez »Falo«, som knappast heller gör bort sig.

»Las Cuevas« börjar med avvaktande banjospel, dundrar igång med arabiska slagverksmattor och hålls hela tiden uppe av ett synkoperat basspel innan låten exploderar i ett virvlande jam ackompanjerat av Escorizas gutturala vrål. »Canción Sefardi« är judisk, sefardisk musik som låter som en spansk version av något som George Harrison lämnade utanför när Beatles spelade in »Magical Mystery Tour«. »El Mandil de Carolina« är plattans hetsigaste spår där Escoriza står längst fram vid scenkanten i svettig skjorta och stampar takten och håller ut sitt hjärta för publiken.

»Temporal« är ett makalöst möte mellan dåtid och nutid, och en av årets bästa plattor redan nu.

Magnus Säll

Homemade Blood

Cooking Vinyl/Kommunikation

Sångaren och gitarristen Chuck Prophet — en gång Dan Stuarts högra hand i Green On Red — har lämnat skivbolaget China och finns numera hos det brittiska överlevnadsundret Cooking Vinyl, som på senare tid lockat till sig flera andra så kallade föredettingar, till exempel Billy Bragg.

Miljöombyte kan ibland vara en injektion för alla berörda (bland annat var det så för ovan nämnde Bragg). I Chuck Prophets fall är det inte riktigt så.

Efter de lysande »Balinese Dancer« och »Feast of Hearts« känns »Homemade Blood« onekligen som en besvikelse. Vi bjuds visserligen på ännu en emotionell tur till Prophets privata domäner, med både sentimentala ballader och kaxig klubbrock på resegrammofonen, men till skillnad från tidigare plattor känns receptet lite tunt.

Den evige traditionalisten jobbar som vanligt med små medel och stundtals i överkant slitna klichéer, och lyckas på något sätt alltid göra det med trovärdighet. Men materialet på den här plattan är betydligt ojämnare än tidigare. Det dröjer en bra bit in på »Homemade Blood« innan man hittar något som inte lider av melodisk anemi. »Credit« är soulkryddad gitarrock som håller på alldeles för länge, och »You Been Gone« visar upp balladsångaren Chuck Prophet från sin minst personliga sida.

Plattan växer dock mot slutet, bland annat med de trallvänliga poplåtarna »Whole Lot More« och »’Til You Came Along«, samt den dystra »K Mart Family Portrait« som formligen dryper av ensamhet.

Micke Widell

The Secret of Life

Imprint/Kommunikation

Ännu en amerikansk singer/songwriter åt country-hållet som försett andra artister med stora försäljningsframgångar, men som själv hållit sig borta från scenstrålkastarens envetna ljus. Bland annat har hon skrivit låtar till tråkmånsen Bryan Adams; ett faktum som inte tvunget måste ses som en belastning när vi nu får chansen att läsa och lyssna på hennes egna livshemligheter. Glöm Adams. Nu gäller det Gretchen från Westchester County i delstaten New York, numera bosatt i countrymusikens eget Mecka, Nashville; den reaktionära smakens egen ointagliga högborg.

Det märks delvis på »The Secret of Life« att Gretchen Peters är präglad av sin bostadsorts krav på konformitet och traditionsbundenhet. Inte minst är maken och managern Green Daniels produktion nästan obehagligt inställsam. Det hade tveklöst blivit bättre om Gretchen Peters valt en mer egensinnig producent; någon som vågat bryta på åtminstone en eller två konventioner och tryckt fram artisten tydligare. Men kanske ville hon ha det så här.

Gretchen Peters är i likhet med exempelvis Nanci Griffith och Iris DeMent en utmärkt låtskriverska, med en otvungen känsla för vardagsdramatik och helgromantik. Gestalterna i hennes låtar är ofta små människor med stora planer och förväntningar, men tyvärr också ännu större besvikelser. Titellåten är det tydligaste exemplet här: några luggslitna polare sitter på en bar och börjar spåna om livets möjligheter och omöjligheter. Livet är en kopp kaffe, Sams martinidrinkar, Rolling Stones-skivor och mammas äppelpaj. Men slutmeningen är talande: »The secret of life is nothin’ at all«.

Gretchen Peters har genomgående ett klart och entydigt kvinnligt perspektiv i sina texter, vare sig hon är en livets ballerina, som i »Circus Girl«, eller en trött och uppgiven kvinna i en bilkö, »Waiting For the Light to Turn Green«. Likaså lyckas hon skapa något eget av Steve Earles »I Ain’t Ever Satisfied«, där för övrigt både Earle och Emmylou Harris finns i kören.

En stor talang som vi säkert får höra mer av. Men helst då tillsammans med någon annan producent.

Micke Widell