Mirador

4AD/MNW ILR

Då Tarnations upphovsmakerska, sångerska, låtskriverska och centralgestalt Paula Frazer vid fjorton års ålder flyttade från pyttelilla Sauteee Nacoochee till nästan lika pyttiga Eureka Springs befolkades staden av 1500 personer och en jesusstaty. Statyn, som stod strax utanför staden och vakade över invånarna var från början tänkt att bli så hög att den skulle ha behövt ett varningsljus i törnekronan för att inte bli påkörd av flygplan. Men planerna hade ändrats och Jesus fick knäböja, så att han slapp lamporna. I den djupt religiösa staden, dit turister brukade vallfärda bara för att beskåda invånarna och deras fromhet sjöng Paula Frazer i sin far prästens kyrkokör. Men runtomkring allt det familjära och kyrkliga fanns Amerikas vidsträckta prärie, vars historia är allt annat än from.

Paula Frazer har valt att kalla sitt band Tarnation, en omskrivning av damnation som de religiösa brukar använda för att slippa svära. Och som musiker har hon hamnat i ett gränsland mellan fromt och syndigt. Hennes röst är skolad i gospelkören, hennes moral präglad av kyrkan. Hon verkar komma på sig själv med att hylla vänskapen och familjen, bara för att förvandla berättelserna om de nära till dramer där Synden är lika närvarande som Det Goda. Och inom henne verkar en ständig kamp pågå. Hon klarar varken av att hålla sig till de traditioner hon växt upp med eller frångå dem.

I »Little Black Egg« vet till exempel huvudpersonen, som just fått ett litet svart ägg, att uppskatta även det som är litet i livet. Men låten, som är en Nightcrawlers-cover, från 1967, har egentligen ingenting med någonting kyrkligt att göra. Den är i stället en enkel poplåt, där Tarnation trätt på sig Bangles jangliga gitarrer och paisley-mönstrade kostym. Med Paula Frazers isiga röst undantagen. Hur mycket sångerskan än försöker lyckas hon inte vara textens naiva och nöjda skolflicka. Sammanhanget må vara inbjudande rosatonat, men Paula Frazer är som vanligt kaxigt utmanande.

»Little Black Egg« är dessutom det här albumets outsider, en snäll popsång som kontrasterar övriga låtars totalt ickekyrkliga ton. Tarnations andra fullängdare är soundtracket till den hårdaste westernfilm som aldrig spelats in. Piskorna viner genom en ljudbild lika torr som Clint Eastwoods ansikte efter ett par dagars färd till fots genom öknen i »Den gode, den onde och den fule«. Här finns rånets spänning och horhusets falska lättja. Här finns en steel guitar vars ljud är lika blankt och utmanande som en nyputsad gevärskolv, och djuriska såväl som mänskliga asätare som väntar på mat.

Och, viktigast av allt, tittar man in bakom allt detta så finns på »Mirador« känslorna, det hårda livets baksida, ett imponerande persongalleri och en väldig insikt om att inget är gott eller ont utan att allting alltid går att vända ett par extra varv.

Madelaine Levy

Blue Sky on Mars

Zoo/BMG

Matthew Sweet håller på att bli gammal. Inte för att det rör mig i ryggen: jag tröttnar aldrig på män som han. Den ljusa rösten, de smått självömkande, ibland tragiskt bittra texterna. För min del får rockhistorien innehålla hur många Matthew Sweet som helst.

Innan han över huvud taget börjat åldras hade Matthew Sweet knäppa låtidéer och struliga texter, som han alltid kom undan med. Humorn var torr och svart, och känslorna trillade aldrig av på vägen. I och med »Girlfriend«, som kom 1991, placerade sig Matthew Sweet bland de riktigt stora berättarna. Sällan har ett förhållandes uppgång och fall blivit så väl och insiktsfullt dokumenterat som i Matthew Sweets tappning. Och sällan har kärleken skildrats så personligt.

Uppföljaren »Altered Beast« var lika tematisk och till viss del en återgång till det allra tidigaste materialet. Det handlade om monstren inom och runtomkring oss. Även om det bitvis var en resa in i Matthew Sweets huvud kändes albumet aldrig lika berörande. Efter mellanskivan »100% Fun«, som var rak powerpop så som vi hört den tusentals gånger förut, har han nu gjort sin naknaste skiva hittills. Det är därför jag tror att han börjar bli gammal. »Blue Sky on Mars« är enklare, mer radiovänlig, och innehåller väldigt mycket »Amerika så som amerikanerna gärna skulle vilja visa upp det«. Det känns mer som ett soundtrack till små filmer om livet i semesterorten än de högst personliga lektioner i pophistoria Sweet tidigare bjudit oss på. Eller i alla fall en annan, klart harmlösare del av historien.

Av supergruppen från de två senaste Matthew Sweet-skivorna — där medlemmar från både Television och Lou Reeds kompband ingick — finns bara Velvet Crushs Rick Menck kvar. Producenten Brendan O’Brien, som känns igen sedan »100% Fun« och dessutom har arbetat med Pearl Jam, Bob Dylan och Soundgarden spelar mellotron. Sweet har själv plockat in en theremin.

Och hans problem med det mycket speciella instrumentet illustrerar hela det här albumets problem. Han har glömt det spöklika, den omgivning där en theremin verkligen tillför ljudbilden något, och använder den i stället som en extra synt. Det är djup och tyngd som saknas. Den gamla postpunk-mentaliteten är helt försvunnen och Matthew Sweet, som i min värld aldrig behövt slåss för någonting, måste plötsligt kämpa för att behålla både närheten och värdigheten.

Hans röst är, som sagt, ganska ljus och svag. Vilket blir helt underbart i poppiga ballader som »Behind the Smile« där han inleder med behjärtansvärda raden »I haven’t been a good friend for a long, long time…« men bara känns tråkigt när det ska vara tufft och rockigt och känslosamt på samma gång.

Madelaine Levy

Lisa Stansfield

Arista/BMG

När Lisa Stansfields klassiska album »Affection« släpptes 1989, sade någon att hon sjöng så bra att man kunde misstänka att det var ett negativ som använts på omslagsfotot. Att en tanig, vit engelska kunde besitta en så fulländad soulröst och dessutom släppa ifrån sig ett så utsökt album var nästan för bra för att vara sant. Med »All Around the World« och »This Is the Right Time« susade hon högst upp på alla tänkbara listor, framträdde på ärevördiga Apollo Theatre i Harlem och sjöng duett med sin hjälte Barry White. På bara något år uppnådde Lisa det mesta hon fantiserat om som liten flicka hemma i den lilla hålan Rochdale i Lancashire.

Sedan gick det för Lisa ungefär som det gick för Mica Paris, en annan av det sena åttiotalets brittiska souldivor. Det gick inte alls.

Tillsammans med George Michael plockade hon upp Freddie Mercurys fallna mantel, och från att med självklar pondus ha spelat rollen som teatralisk primadonna med tjusarlock och fjäderboa, drog hon på sig städrock och papiljotter och sjöng Queen-covers på Wembley i stället. När hon dessutom släppte ifrån sig ett par riktigt skrala plattor orkade ingen lyssna längre. Därför är det här albumet en lika glädjande som förvånande upplevelse. Lisa Stansfield är nämligen tillbaka där hon började. Äntligen.

Kanske är det för att Lisa och ständige samarbetspartnern Ian Devaney för första gången plockat in utomstående producenter och låtskrivare, däribland Peter Mokran som slipat till soundet åt artister som Toni Braxton och R. Kelly. Kanske är det bara fråga om en sällsynt kraftfull artistisk nytändning. Det är i alla händelser strålande bra.

Flertalet av låtarna på »Lisa Stansfield« tar tillvara den tjusigaste delen av sjuttio- och åttiotalets soulmusik, med svepande stråkar och lättsinniga arrangemang. Särskilt tydligt är det i den stilrena covern av Barry Whites »Never Never Gonna Give You Up«, men också i »Never Gonna Fall in Love Again« och fantastiska singeln »The Real Thing«, som båda glittrar som discokulor.

Ett par veka low tempo-kompositioner, främst »I’m Leaving«, förtar dock en del av intrycket, i mitt tycke kommer Lisa Stansfield så mycket mer till sin rätt när hon får agera dansgolvsdomptör än när hon är balladsångerska.

Annars är det inte mycket som skiljer det här albumet från »Affection«. Lisas sång pendlar mellan kokett kråmande och glödande inlevelse, och hon bevisar gång på gång att hon har en av den vita världens bästa röster. Det känns bara så onödigt att det skulle behöva gå åtta år innan hon lät oss återupptäcka det.

Anna Hellsten

Hard Normal Daddy

Warp/Border

Av alla de brittiska elektronik-freaks som dag efter dag låser in sig i sina hemstudior för att mangla fram musik i ett tillstånd av lika delar inspiration, frustration och tristess är Tom »Squarepusher« Jenkinson den mest virtuosa. Hans trumprogrammering vecklar ut sig i mönster så komplexa och föränderliga att de tycks anta ett helt eget liv. Basslingorna, pulserande och fysiskt påträngande, spelar han själv på elbas med blixtsnabbt vandrande fingrar.

De mer komplexa delarna av den nya elektroniska musiken har ofta beskrivits som »den nya jazzen« eller »framtidens jazz«, nästan alltid utan att leva upp till jämförelserna (med betoning på »leva upp«). I samband med Squarepushers hyperaktiva fusioner mellan sjuttiotalsjazz, drum’n'bass och mer utpräglat elektronisk musik är kopplingarna för en gång skull berättigade. Hans speedade groove-piruetter med funkig Jaco Pastorius-bas virvlar fram med en livlighet och en outtröttlig energi som i bästa fall — och i de flesta fall — framkallar surrande glädjesensationer.

Men den ständiga, nästan desperata överskottsenergin är också det som i mina öron blir albumets svaghet. Det blir helt enkelt lite endimensionellt i längden. Visserligen finns här korta stunder av andrum; varje gång musiken börjar degenerera till klichéer och ihåligt musiker-musikaliska syntsolon återtar den uppmärksamheten med någonting nytt och överraskande, ofta i ett kort, mer avslappnat parti. Ändå är det synd att den rastlösa uppfinningsrikedomen inte är balanserad med lite mer fokus och eftertanke.

Sebastian Stebe

Son Volt

Warner

Musik från många vålnader virvlar omkring på vinden i det här ödehuset. Vålnader och legender, både levande och döda. Gram Parsons, ständigt närvarande, på ett sätt han aldrig vågat drömma om själv. Townes Van Zandt, välsigna hans minne. Neil Young, när små elektriska stormar sprakar till. Joe Ely, som en påminnelse om den oändliga horisonten och den vindpinade slätten i västra Texas. Michael Stipe, som bär mångas vemod. Lowell George, mest av alla, för att Jay Farrar bär hans förmåga att förena vemodet med de allra mest innerliga melodierna. Och för att han, precis som Lowell, tränger ända längst in i orden han skriver.

Gruppen Uncle Tupelo, roten till det vissa väljer att kalla »no depression« och numera näst intill kultstämplad, splittrades för några år sedan i två fraktioner. Båda har tillfört rockscenen rejäla portioner passion och kärlek till den musik som inspirerat dem. Jeff Tweedys Wilco är, trots förra årets lätt splittrade dubbelalbum, fortfarande en stark och profilerad grupp. Men Farrars Son Volt är djupare, ännu vassare.

Förra årets debut var utmärkt, men uppföljaren är nästan oantastlig. Definitivt en framtida countryrockklassiker. Som album sammanhållet och koncentrerat, i stämning och tanke en oupplöslig enhet, precis som de riktigt klassiska Neil Young-albumen. Samtidigt som det är fyllt av självständiga, stolta melodier med egna liv. Ungefär som Elys debut, Little Feats »Sailin’ Shoes« eller »The Late Great Townes Van Zandt«.

Soundet är lika homogent som tankarna bakom det. Här finns samma historiska referenser — Feats stillsamma countryutflykter, Youngs ödsliga rumskänsla, attityden från Parsons Burrito Brothers, fastskruvad några varv till — i en helhet som ändå är Farrars helt egen. Där gruppen omkring honom verkligen ser till att uttrycket blir ett med hans låtar. Torrt, tätt, lite dammigt och grusigt.

Som sångare har Farrar utvecklats flera och stora steg. Och även här förenar han det bästa hos flera av sina uppenbara idoler. Han har Parsons själ, Elys berättarförmåga, Lowells innerlighet och totala närvaro. Så bra är han.

Lennart Persson

Silverbullet

Fine Tone/Border

Enligt biografin sjöng tre femtedelar av den här unga Göteborgscombon tillsammans i kyrkokören redan som barn.

Om det här hade varit USA skulle den lilla detaljen kanske ha kunnat förklara varifrån den underliggande gospelnerven i Silverbullets sjövilda rock’n'roll kommer. Men knappast. För vi lever i ett Kjell Lönnå-land. Det svänger inte i svenska kyrkor. Det får inte svänga i svenska kyrkor. Sätt Staple Singers »Long Walk to D.C.«, en av de mest naturligt självsvängande låtar jag vet, i händerna på en genomsnittlig svensk »gospelkör« och det låter garanterat ointresserad konfirmandgrupp om alltihop.

För det är ju fult att ge sig hän och känna något. Liksom, vad ska de andra säga om jag missar en halvton? Paralleller finns i popbranschen. Granska de nya popband som fått kontrakt med större svenska bolag de senaste åren och ni finner en samling ängsliga sneglare som kallar sig Pingis, Normals, Diesel eller Booster och verkar ägna massor av energi åt att vika upp sina denimjeans till rätt längd men aldrig tycks ha reflekterat över att bra musik i regel föds ur ett brinnande behov av att uttrycka något.

I ett sådant klimat är det klart att man omfamnar band som Silverbullet, som rockar för att det betyder allt, som chansar och balanserar på allehanda gränser i jakten på det riktigt förlösande svänget och ofta faller, slår sig och blir portade på västsvenska stadshotell på vägen men alltid reser sig och rullar vidare. Det som inte dödar härdar. Silverbullet bryter på sitt debutalbum ingen ny mark men odlar upp domäner som fått växa igen när folk trott sig gräva efter lyckan i grunge- och brittpop-land.

Precis som hos polarna i Soundtrack Of Our Lives, Cry och Mazarine Street kommer den huvudsakliga näringen från skärningspunkten mellan sextio- och sjuttiotal. Titlarna »Raw Power Angel«, »Fuck You Mr« och »Boots« skvallrar sanningsenligt om Stooges och MC5. Men Silverbullet gräver även vidare i gammal blues och garagerock. Själva nämner de Screamin’ Jay Hawkins (där har vi nog gospeln, även om den, så att säga, kommer från andra hållet) och jag hör både Count Five och Sonics, om än kanske genom ett Nomads-filter. Jon Ölmeskog vässar profilen med sin rejält utbredda orgel och sångaren Simon Ohlsson vet betydelsen av ett »yeah«, en flämtning eller ett distat munspel på rätt ställe.

Dock känns hans Iggy-manér gärna alltför uppenbara. Och jag hör honom hellre i »Boom Boom Boogie« än i berättande saker som singeln »Peter Pencilbrain«, för i de stunderna blir det gärna hämmad svensk skolengelska av alltihop. Och jobbar man i en så utpräglat amerikansk och fysisk rocktradition som Silverbullet gör är det förstås inte så lyckat. Sedan kan man naturligtvis tycka att Silverbullet har ett koncept och poserar de också, i sina långa bruna skinnjackor och polisonger enligt gällande Steve McQueen-estetik.

Men då är man antagligen en tråkig jävel som inte gillar rock’n'roll över huvud taget.

Håkan Steen

Developer

Matador/Border

Tim Midgett i Silkworm var bara tretton när han läste att Elvis Costello brukade strula till sitt liv så att han fick någonting att skriva låtar om. Och blev så arg att han höll på att slå sönder både sina skivor och sin första gitarr. Tydligen hade han redan då den vision om rockens förhållande till livet som utmärker det han gör med Silkworm. Midgett, som säger sig leva världens enformigaste och tråkigaste liv, väljer att antingen skriva om större saker än det som ryms i hans närmaste vardag, eller att helt enkelt dikta upp en struligare och mer spännande tillvaro än vad hans verkliga liv någonsin varit.

Silkworms fjärde och hittills mest lättillgängliga album, »Firewater«, blev under förra året en viss försäljningsframgång, och nu kommer »Developer«. Den som kopplar titeln till ”development”, utveckling, kommer att känna sig lurad. Möjligtvis har Silkworm renodlat sina melodier och låtit gitarrerna stå tillbaka något sedan sist, men mycket till utveckling har inte skett. Översätter man däremot med fotografiterminologi till framkallningsvätska blir orden mer talande. För det är snarare så att Silkworm genom renodlingen framkallat, eller tydligare gestaltar, den musikaliska idé de arbetat efter sedan sina första skivor.

De har benat upp och lagt mer luft till vad som tidigare var mer kompakt och svårintagligt. I de allra tätaste låtarna, där bas och gitarr inte alls vill gå ihop, skapas en disharmoni som först verkar ogenomtränglig men efter hand vecklar ut sig och blir till en ny sorts harmoni. Här finns också mer sparsmakade betraktelser, lojare pratsång och förfinad humor i låtar som kanske har svårt att stå för sig själva men som blir en effektiv kontrast till de mer svårsmälta ögonblicken.

»Developer« må vara något för löst strukturerad och inte ha riktigt tillräckligt med låtar som håller. Men ambitionen är utan tvekan den rätta, och Silkworm är trots invändningarna ett lyckat möte mellan Pavement och Television.

Madelaine Levy

The Untouchable

Rap-A-Lot/Virgin

Som medlem i trion Geto Boys skapade Brian Jordan, alias Scarface, hip hop av mardrömmar och grova beats. Tillsammans med kompisen Willie D och dvärgpsykopaten Bushwick Muthafuckin’ Bill fyllde han skivor med rytmiska skräckfantasier som inspirerade rapgrupper som Wu-Tang Clan och The Gravediggaz och myntade begreppet »horrorcore«. Tricky har ofta nämnt Geto Boys singel »My Mind Playin’ Tricks on Me« som en viktig influens till sin egen paranoida smutspoesi.

Houstonkillarnas fantastiska berättelser om sig själva är fortfarande lika spännande som musiken. Bushwick Muthafuckin’ Bill, som under en tid bytte namn till det mer slagkraftiga Dr. Wolfgang Von Bushwickin The Barbarian Mother Funky Stay High Dollar Billstir, sköt sig själv i ögat med en pistol och försökte likna monstret Chucky i skräckfilmen »Den onda dockan«. Willie D påstod att han försökt begå självmord massor av gånger. Scarface berättade onda sagor om sitt förflutna på mentalsjukhus. Poliser som skjutit honom. Och jointarna som fick hans hjärna att smälta i tonåren, doppade i balsameringsolja som fräschar upp döda innan den sista vilan.

Hur mycket som egentligen är sant spelar ingen roll. Skivor som »We Can’t Be Stopped« och »Til Death Us Do Part« är klassiker inom den spökigaste hip hopen.

Scarface har varit flitigare som soloartist än sina kumpaner. »The Untouchable« är hans fjärde album och handlar precis som de tidigare om livet i ghettot. Att texterna inskränker sig till sedelbuntar, knark och brudar har jag ett visst överseende med. Men att musiken aldrig blir mer än hafsig G-funk, med samma vocoderröster och soliga George Clinton-bas som tusentals andra skivor, går mig på nerverna.

Lyssningsbart är det bara när Jay-Z, 2Pac och i synnerhet Ice Cube (i Dr. Dre-producerade groovepärlan »Game Over«) dyker upp. Annars är »The Untouchable« en löjlig skiva med löjliga titlar som »For Real« och oroande tecken på att Scarface tagit en lång rökpaus på begravningsbyrån.

Fredrik Strage

No Way

Matador/Border

Trots att New Yorks Run On bara existerat som band i två, tre år och släppt två fullängdsskivor är medlemmarna knappast några dunungar. Sue Garner (gitarr, bas, sång) och Rick Brown (trummor, sång) har spelat tillsammans i olika konstellationer i ungefär tolv år. Gitarristen Alan Licht är veteran från band som Love Child och Blue Humans och nytillkomna Katie Gentile har spelat fiol sedan hon var tre år gammal. Tillsammans gör de experimentell musik som för tankarna till band som Thinking Fellers Union Local 282, band som skriver aviga treminuterspopsånger som till formen är traditionella men som alltid tar oväntade vägar inom de ramarna. Run On är ett sådant band. De tar det där fjärde ackordet. På »No Way« samsas influenser från krautrock till country via no wave och postpunk.

Johan Jacobsson

Sweet 16

Virgin

Jag är inte av den åsikten att band automatiskt blir sämre om de går från ett litet oberoende skivbolag till ett större, men Royal Trux är ett typexempel på en sådan förändring. 1995 lämnade de relativt lilla Drag City för jätten Virgin och släppte »Thank You«, sitt dittills tråkigaste album.

Jag hoppades på en utveckling av Royal Trux läskiga domedags-rock’n'roll — att Virgins förmodade extra dollar lett Neil Hagerty och Jennifer Herrema (som är Royal Trux) till än mer oljud och än mer experimentlusta. I stället möttes jag av en jämförelsevis polerad och strukturerad platta som saknade det mesta av föregångarnas intensitet, attityd och innovation. Och inte rockade den heller, borta var den fusion av Rolling Stones och en tågkollision i slow-motion som präglat deras tre första utgåvor.

Musiken kändes kall och beräknande där dess föregångare bränt och fascinerat. Neil spelade nu stora rockriff där han tidigare fått sin gitarr att vara överallt på en gång. Jennifers röst lät ibland som en ansträngd parodi.

»Sweet 16« är en ännu större besvikelse. Allt som gjorde Royal Trux till ett häftigt rock’n'rollband är borta. Tendenserna från »Thank You« har fullföljts. Ihålig låt följer på ihålig låt. Fortsätter man jämförelsen med Rolling Stones så är »Sweet 16« Royal Trux »Emotional Rescue«.

Johan Jacobsson