[POP #1] Small Faces

Den 20 april 1991 var inte den roligaste dag Steve Marriott upplevt, inte ens om han överlevt den. Han var på toppen 1966 med Small Faces och arbetade sig sedan målmedvetet neråt. Men prickade man in formtoppen till 1966, då blev man odödlig.

STEVE MARRIOTT blev en notis i världens tidningar när han dog för ett och ett halvt år sedan. En kort text, nio meningar, där nyhetsbyrån AP i London lakoniskt sammanfattar hans liv och död:

Postat i:Anders Hansson, då, POP #01, Anders Hansson, Small Faces

[POP #1] Perssons topp 10

DEEP BLUES

[bok/film/skiva]

1. »This is not folk music. It’s more like the sound of people going out for a good time and getting into state-of-the-art trouble in some of the funkiest stomp-down juke joints in the state of Mississippi. Recorded in circumstances where life and property are perpetually at risk, this is music from the heart of the heart of rock & roll. Play it very loud. If the electric guitars aren’t slicing your skull and dicing your brain like chainsaws from hell, turn it up.«

Ovanstående är anvisningar för hur man ska tillgodogöra sig CD:n med filmens soundtrack. Beskrivningen är så bra att jag inte själv kunde göra den bättre. Har inte sett filmen än, men har med behållning läst Palmers bok. Jag älskar redan musiken.

Postat i:då, Lennart Persson, POP #01, Lennart Persson

[POP #1] Svenska sextiotalsband

»Svensk pop under sextiotalet var värdelös, en direkt skam för nationen. Alla som hört >Too Much Monkey Business< med Jean Lundéns Orkester förstår säkert precis vad jag menar…«

MED DESSA ORD sammanfattar Lennart Persson obarmhärtigt företeelsen »svensk sextiotalspop«. Dömer man efter vad vissa avarter av svensk sextiotalspop lyckades åstadkomma på Tio i topp-listan är det inte lätt att säga emot Lennart.

Postat i:då, Hans Olofsson, POP #01, Hans Olofsson, Hep Stars, Mascots, Ola & The Janglers, Shanes, Tages

[POP #1] Pink Floyd

En grupp som Pink Floyd kräver en lång ingress. Helst ska den vara lika episk, storslagen och bombastisk som gruppens nya CD-box »Shine On«. Men POP har inte hur mycket utrymme som helst. Så Lars Nylin får stå för det bombastiska i denna summering av en supergrupp som snart haft lika många skepnader som en katt har liv.

NÅGONTING HAR HÄNT. Någon har svept med ett trollspö och rensat luften från alla oskrivna lagar om beat-tvång, rap-tvång och distortions-tvång.

Postat i:då, Lars Nylin, POP #01, Lars Nylin, Pink Floyd

[POP #1] Bjällerklang och stålgitarr

Hårda paket högst upp på önskelistan.

NEJ, DET handlar inte om den totala genomgången av jullåtar genom rockhistorien, om Phil Spectors jul-LP eller om åttiotalspekoral, framförda av Englands och USA:s rockelit.

Det handlar i stället om ett subjektivt urval av några gamla, kända och okända, favoriter.

För att förenkla historien kan man utgå från »White Christmas« — en »evergreen« som har legat på hitlistan otaliga gånger sedan Bing Crosby tog den till förstaplatsen på Billboard 1942.

Under de följande 20 åren tjänstgjorde han som en amerikansk motsvarighet till svensk juls Kalle Anka på hitlistorna, med oändliga upprepningar på sin dröm om en vit jul.

Postat i:då, Hans Olofsson, POP #01, Hans Olofsson

[POP #2] Jackie Wilson

Damer och herrar, vi ger er Jackie Wilson; entertainer, scenpersonlighet, vokalakrobat och kille med stil. Nu finns CD-boxen »Mr Excitement!« att köpa, men det var scenen som var hans plats i livet. Och hans öde.

JACKIE WILSON hade stil. Och han jobbade på det. Wilsons skivproducent, Dick Jacobs, kunde bara se på och förundras.

— Han var den ende man jag träffat som kunde tillbringa timme efter timme i en skoaffär…

Postat i:då, Lennart Persson, POP #02, Jackie Wilson, Lennart Persson

[POP #2] Perssons topp 10

HENRYK GORECKI: SYMFONI NR 3

[Nonesuch CD]

1. Hjälp, det här kommer att bli en topplista i moll! Det känner jag redan nu. Men så är det ibland, och då hittar man inte skönhet och tröst annat än i det allra mest sorgliga.

Postat i:då, Lennart Persson, POP #02, Lennart Persson, Perssons topp 10

[POP #2] Ett och ett halvt år med Reeperbahn

MED UTGIVNINGEN av samlingen Reeperbahn 79-83 (recension sidan 26) står vi inför den första svenska åttiotalsretrovågen. Det här är bara början. Det kommer att ljugas mycket och det kommer att talas dunkelt och i gåtor men det här är vad det handlar om. Två flickor vars tidiga tonår sammanföll med början av åttiotalet.

Postat i:då, Lova Karlsson, POP #02, Stefania Malmsten, Lova Karlsson, Reeperbahn, Stefania Malmsten

[POP #2] The Sonics

I nordvästra USA fanns det en livlig musikscen långt innan Beatles klev in i en skivstudio. Sonics lät lika rätt då som här och snart.

»If our records sound distorted, it’s because they are. My brother was always fooling around with the amps. They were always overdriven. Or he was disconnecting the speakers and poking a hole in them with an icepick. That’s how we ended up sounding like a trainwreck.«

(Andy Parypa, Sonics)

Postat i:då, Hans Olofsson, POP #02, Hans Olofsson, The Sonics

[POP #2] The Band: Plattorna som följde

MUSIC FROM BIG PINK [1968]

En klassiker. Inte bara för det fantastiska låtmaterialet, men också för det avspända och integrerade soundet. Kolla in kombinationen orgel/piano, Robertsons smakfulla gitarrspel (lika delar Curtis Mayfield och Steve Cropper) och de otroliga rösterna, som vävs runt och hakar i varandra på ett sätt som för tankarna till The Staple Singers jordnära gospelmusik. Bob Dylan målade omslagsbilden.

Postat i:då, diskografi, Lennart Persson, POP #02, Lennart Persson, The Band