[POP #7] Amerikanska Musikklubben Del I: Country & Western

Det har gått 31 år sedan Hank Williams hittades död i baksätet på sin ljusblå Cadillac med hela kroppen full av morfin och alkohol. Hank blev 29 år gammal. Det är hög tid att förklara varför fler än Ray Charles, långtradarchaufförer och Bobby Gillespie borde lyssna på country.

COUNTRYMUSIK är inget för tjejer — det är en sak jag definitivt har lärt mig under mina många år i musikbranschen.

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, POP #07, Country, Lennart Persson, Western

[POP #19] Amerikanska Musikklubben Del IV: Jazz [41-50]

MILES DAVIS

E.S.P.

Sony 467899
Columbia, 1965

Senare dagars Miles jobbade ofta på ett annat vis i studion, om han ens var där. Hans rosade »Jack Johnson« klipptes till exempel ihop med hjälp av oanvända inspelningssnuttar av producenten Teo Macero, när Miles själv var på semester. Det här är något helt annat, något av det tätaste och mest organiska gruppspel jazzen har upplevt. Kalla det gruppdynamik om ni vill, men för mig låter det mer som gruppdynamit.

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, Micke Widell, POP #19

[POP #19] Amerikanska Musikklubben Del IV: Jazz [31-40]

IKE QUEBEC

Blue and Sentimental

Blue Note 748098/EMI
Blue Note, 1961

Ike Quebec var knappast en av jazzens visionärer snarare en av dess besjälade hantverkare. Och för Blue Note var han viktigare än man kan gissa sig till av den rätt magra skivutgivningen.

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, Micke Widell, POP #19

[POP #19] Amerikanska Musikklubben Del IV: Jazz [21-30]

THELONIOUS MONK

Thelonious Alone in San Francisco

OJC 231/Amigo
Riverside, 1959

Jämte Duke Ellington var Thelonious Sphere Monk II den store jazzkompositören, alla kategorier. Ett verkligt geni.

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, Micke Widell, POP #19

[POP #19] Amerikanska Musikklubben Del IV: Jazz [11-20]

THELONIOUS MONK

Brilliant Corners

OJC 026/Amigo
Riverside, 1956

Monk var en rätt tjurig typ.

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, Micke Widell, POP #19

[POP #19] Amerikanska Musikklubben Del IV: Jazz [1-10]

COLEMAN HAWKINS

A Retrospective 1929-1963

RCA Bluebird 66617/BMG
RCA Victor, 1929-1963

Och så var det den unge tenorsaxofonisten som beklagade sig inför Cannonball Adderley. Han blev så fruktansvärt nervös när Coleman Hawkins var i närheten. Adderleys svar kom blixtsnabbt:

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, Micke Widell, POP #19

[POP #19] Amerikanska Musikklubben Del IV: Jazz

LÅT OSS BÖRJA MED MC5:s liveklassiker »Kick Out the Jams«. Och NRBQ:s debut-LP. En utmärkt start för en genomgång av jazzens femtio mest oumbärliga skivor. Skrammelrock, slyngelpop och… jazz? Se det så här: Vår introduktion till jazzmusiken tog just den vägen, via rockens utmarker. Vissa gånger genade vi över fältet via Big Joe Turner, tog vänster i korsningen B.B. King-Ray Charles och fortsatte till Louis Jordan och T-Bone Walker. Men det var rockens sökare som guidade oss.

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, Micke Widell, POP #19, Jazz, Lennart Persson, Micke Widell

[POP #21] Amerikanska Musikklubben Del V: Memphis

»Det var i Memphis som svarta och vita slog huvudena blodiga mot varandra. Det var där rockmusiken föddes och det skulle inte ha kunnat ske någon annanstans.« Jim Dickinson, som har jobbat med alla från Betty Layette till Jason Spaceman, berättar sin historia för POPs Lennart Persson. Vi listar också den livsviktigaste memphismusiken på CD.
»Det gäller att stjäla artisternas själar. Jag har sett producenter piska sångare med mikrofonsladdar för att nå dit.« Jim Dickinson sitter i Mississippis dammigaste ödebygd, en kort biltur från Memphis, staden som är hans liv. Han är världens fräckaste producent. »Det sound jag strävar efter är det på Howlin” Wolfs första inspelningar. Det låter som om det långsamt bubblar upp från helvetet.«

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, POP #21, Jim Dickinson, Lennart Persson, Memphis

[POP #24] Amerikanska Musikklubben Del VI: Garagerocken

Det började med »Louie, Louie«. Det slutade med elektriska plommon, musikmaskiner, explosioner och psykotiska reaktioner. Och efterklangen tjuter fortfarande. Hans Olofsson berättar om skivorna från en epok när amerikas unga var många, uttråkade och skaffade sig instrument. Från baby boom till Sonic Boom — elva sidor som skrapar på ytan.

FÖRUTSÄTTNINGARNA var speciella. Efterkrigstidens baby boom hade medfört att tonåringarna var fler än någonsin, de var på väg att definitivt befria sig från den äldre generationens bojor och det ökade välståndet hade medfört att många inte längre nöjde sig med ett normalt liv i ett normalt tempo.

Postat i:amerikanska musikklubben, Hans Olofsson, POP #24, Amerikanska musikklubben, Garagerock, Hans Olofsson

[POP #15] Amerikanska Musikklubben Del III: New Orleans

FATS DOMINO

Antoine »Fats« Domino är stor, på många sätt. Kroppshyddan är stor, fingrarna som små feta prinskorvar. Att fingrarna är översållade med groteskt överlastade diamantringar är bara ett av tecknen på att Fats också kommersiellt är ett namn att räkna med — sedan storhetstiden på femtio- och början av sextiotalet har mannen sålt 65 miljoner plattor. Och talar vi New Orleans-attraktioner så är hans palatsliknande hus på Marais Street i stadsdelen Ninth Ward ett väldigt tydligt bevis för att här bor »a local boy made good«.

Bäst av allt är naturligtvis att hans musik fortfarande låter väldigt stor, behagfullt rund och fylld av varm auktoritet. Det är svårt att bli annat än på gott humör när man lyssnar till klassiker som »The Fat Man« från 1949, hans allra första hit, eller den rad av hitlåtar som följde under femtiotalet: »Blueberry Hill«, »Blue Monday«, »I’m Walkin’«, »I’m Gonna Be a Wheel Someday« och »Walking to New Orleans«.

Postat i:amerikanska musikklubben, Lennart Persson, POP #15, ALLEN TOUSSAINT, Amerikanska musikklubben, Dr John, FATS DOMINO, GUITAR SLIM, HUEY PIANO SMITH, JAMES BOOKER, Lennart Persson, New Orleans, PROFESSOR LONGHAIR, ROY BROWN, SMILEY LEWIS, TUTS WASHINGTON