TONI HOLGERSSON
Blå andetag
Hi Fidelity/EMI 475044
Flöjt! Jag hatar flöjt! Må den försvinna ut från rockscenen lika snabbt som den kommit tillbaka. Bara att höra dess fladdrande toner i inledande »Vad gör du nu?« är så irriterande att det tar flera lyssningar innan jag inser att det faktiskt är en alldeles utmärkt låt.
Postat i:Album #02, Betyg 05, Martin Jönsson, Martin Jönsson, TONI HOLGERSSON
Hösten 1986 kom den gode Karl Kanga från ingenstans och gjorde en sån där kaxig rocklåt som lät härligt osvensk. Det var verkligen »a shot from the hip«. Den och ytterligare några singlar gav honom åtminstone ett halvt genombrott i Sverige.
»Country är var jag har mina rötter. Men det är inte vad jag gör«, sa Nanci Griffith i en intervju för två år sedan — varpå hon lät Rod Argent och Peter van Hooke, som gjorde Tanita Tikaram till popstjärna, producera album nummer nio, »Late Night Grand Hotel«, utan att släppa en endaste liten fiol, banjo eller mandolin över tröskeln.
Pudelns kärna är kanske inte att denne ovårdade skåning får göra skivor under det frånstötande namnet »Anders Glenmark«, utan att så många svenskar gillar denna typ av Prince-skadad husbandsmusik. Men jag måste ändå sätta ett frågetecken för soloartisten Glenmarks existensberättigande. Räckte det inte att sitta i en studio och stapla floskler med Eva Dahlgren? Han har ju inget att säga ens i intervjuer med »Bullen«. Glenmark kan säkert sätta rekord i att snurra snabbast i snurrstolen i skivstudion, men måste vi lyssna på gnisslet ?
Howe Gelb har alltid varit i behov av en skötare. Någon som skulle kunna sålla bland hans idéer, få honom att göra genomarbetade album istället för ett i halvåret och få honom att, på allvar, utnyttja den talang för låtskrivande och ouppfostrat gitarrlarm som han obestridligen har.
Den typiska Freda’-recensionen konstaterar uppskattande att trots att gruppen är »kristen« så kan låtarnas »Du« lika gärna tolkas som tilltal till flickor. Inte underligt att gruppen blivit så kritikerrosad, när detta framhålls som en styrka. Själv konstaterar jag hellre att minst 99.999 av 10.000 popsånger från 1920 och framåt sjungits till flickor (eller pojkar, i de fall låtskrivarna varit kvinnor eller Cole Porter) och att Fredas bidrag inte direkt hör till de 98.500 bästa.
Ingen skönhet utan fara. Så lyder titeln på en av Einstürzende Neubautens tidigare låtar och det påståendet säger kanske mer än allt annat om deras musik. Redan ett par sekunder in i första spåret på »Tabula Rasa« blir man påmind om detta; den ständiga osäkerheten, det ständiga balanserandet på gränsen mellan lugn och kaos. »Die Interrimsliebenden« är ändå något av det mest lättillgängliga gruppen har presterat, med sin nästan dansanta rytm och sina avklädda rockackord. Efter hand som skivan fortsätter ökar den till en början ganska lätta spänningen allt mer, för att slutligen explodera i en paroxysm av skräck och aggression i femton minuter långa »Headcleaner«.