The Jesus And Mary Chain
Psychocandy [1985]
Producent: William Reid Studio: Southern Studios, London # Blanco Y Negro BYN 7
EAST KILBRIDE, Skottland, 1982. Bröderna Jim och William Reid har precis börjat göra egen musik, eftersom de hatar allt som ligger på topplistorna. Förebilder är artister som Stones, T Rex, Velvet Underground och Phil Spector. Cool rockmusik. Framförd av coola människor med stil. Gärna klädda i läder.
Postat i:POP #10, Terry Ericsson, Terry Ericsson, The Jesus And Mary Chain
Ursprungligen från San Diego men bosatta i London under det senaste året. Ett tudelat förhållande som anger tonen även i trions två stora musikaliska linjer. Vi har en hårdslående rocksida med amerikanska förebilder som Jane’s Addiction, Faith No More, med flera, en sida som också inrymmer de obligatoriska balladerna. Personligen inte min kopp espresso, och detsamma kan sägas gälla för de trista texterna och konvolutets utformning (de ligger på Fiction: doom och gloom och Cure så föga oväntat…).
Charles Kitteridge Thompson IV. Black Francis. Frank Black. Det har ingen betydelse vad han kallar sig, rockvärldens svar på »Min store tjocke far« ( främst då i fysisk bemärkelse), utan det väsentliga är att man oavsett vilken signatur han nyttjar alltid känner igen hans alster — och ännu viktigare; gillar resultatet. När nu Pixies officiellt upplösts (trots allt var det Frank/Black/Charlie som var navet kring vilket allt snurrade) så kan det till att börja med vara på sin plats med en kort dödsruna över ett av de sex senaste årens mest betydelsefulla rockband.
Om det över huvud taget går att urskilja några tendenser bland 1993 års indiekontingent är det den att flertalet mest tycks titta bakåt i tiden och förlita sig på säkra sound och tongångar. Med det stora undantaget »Screamadelica«, och i viss mån Saint Etienne, kan resten placeras in i två fållor; sjuttiotalisterna/ glamgardet med Suede och Denim i frontlinjen och så den stora kategorin; åttiotalisterna.
»Ragamedon…2048« är »tänkt som en flummig konceptplatta« där »>Himlen< är ouvertyr och >Fyren< epilog«, allt enligt skivbolagsdirektören, i sammanhanget försett med det logiska namnet »veto«. Henrik Wallgren och hans Organic Revolution Orchestra, långt för ORO, försöker sätta musikaliska avtryck till en konceptidé som i stora drag är en framtidsvision, en berättelse om livet efter att »himlen fallit ner«. Wallgrens alter ego »virvlaren« susar igenom en föreställning som möjligen skulle göra sig på en teaterscen, det skulle till exempel säkert roa någon att få se textrader som »min glödande påle fräser i ditt kött«. Texter av beskaffenheten »klarpa gedda, Lagataro, Ragamedon« kan ju alltid någon överbliven statist visa upp på en skylt.
Om tio år kommer Nirvana att vara mer ihågkomna som fenomen än som ett exceptionellt bra band vars musik bröt helt ny mark. »Nevermind« blir aldrig en klassiker på samma sätt som Primal Screams »Screamadelica«. Nej, den fråga som musiktyckare för evigt kommer att försöka ge sin syn på är hur Seattletrion med singeln »Smells Like Teen Spirit« kunde få ett sådant sensationellt kommersiellt genombrott.
