![Kraftwerk - The Man Machine [1978]](http://popviminns.files.wordpress.com/2012/06/kraftwerk-the-man-machine-1978.jpg?w=406)
Kraftwerk
The Man Machine [1978]
Producent: Ralf Hütter och Florian Schneider Studio: Kling Klang och Studio Rudas, Düsseldorf # Kling Klang/Capitol Electrola IC 058-32843
»WE are the robots«, sjunger Ralf Hütter och Florian Schneider med maskinbehandlade stämmor, och fixerar i samma ögonblick en av århundradets mest briljanta musikaliska visioner.
Postat i:POP #10, Sebastian Stebe, Kraftwerk, Sebastian Stebe
![Primal Scream - Screamadelica [1991]](http://popviminns.files.wordpress.com/2012/05/primal-scream-screamadelica-1991.jpg?w=406)
BEGREPPET dök visserligen inte upp förrän tre år senare, på uppföljaren, men det var på »Screamadelica« som Primal Scream på allvar fick sina »rock’s off«. Det var här Bobby Gillespie och hans mannar uppnådde den rockmagi de så storögt missionerar om. Det var här de bröt mot regler, samtidigt som de fick det att svänga så det stod härliga till.
Ingen skönhet utan fara. Så lyder titeln på en av Einstürzende Neubautens tidigare låtar och det påståendet säger kanske mer än allt annat om deras musik. Redan ett par sekunder in i första spåret på »Tabula Rasa« blir man påmind om detta; den ständiga osäkerheten, det ständiga balanserandet på gränsen mellan lugn och kaos. »Die Interrimsliebenden« är ändå något av det mest lättillgängliga gruppen har presterat, med sin nästan dansanta rytm och sina avklädda rockackord. Efter hand som skivan fortsätter ökar den till en början ganska lätta spänningen allt mer, för att slutligen explodera i en paroxysm av skräck och aggression i femton minuter långa »Headcleaner«.
Graham Massey och hans mannar gör allt för att vara ett ultramodernt och flexibelt popband. Och det är just där deras problem ligger. På förra albumet »Ex:el« fungerade visserligen samarbetena med andra artister ganska bra, men på »Gorgeous« känns gästmanin enbart krystad och högst ointressant. Ian McCullochs sång på »Moses«, soulsången på »10 x 10«, nymixen av UB 40:s »One in Ten« — inget av det fungerar. Det enda som möjligen kan få passera är »Europa«, där 808 State får en lite mer konstnärlig touch med Caroline Seaman bakom mikrofonen.
Elektronisk lyssningsmusik — det är vad detta samlingsalbum påstås innehålla. Och det är visserligen sant, i den bemärkelsen att man gärna sätter sig ner och lyssnar på det. Betydligt mer än en gång. Men detta är också i högsta grad elektronisk dansmusik, med kapacitet att få inte bara hjärnan utan även resten av kroppen att släppa loss. Det är instrumental nittiotalsmusik som får spekulativa technodagsländor som 2 Unlimited, En-Rage och deras gelikar att framstå som de outvecklade trendfoster de faktiskt är.
O Yuki Conjugate är en skara brittiska musiker som alla bor i olika delar av landet och därför bara träffas någon gång då och då för att spela in sin rituella, schamanistiska musik. »Peyote«, som är deras tredje album och har tagit två år att färdigställa, är en samling etniska stycken baserade framför allt på tribala rytmer men med en drömsk och filmisk bakgrund av väsanden, flöjter, naturljud, ordlös sång och andra instrumentala såväl som konkreta ljud. Det är musik som kan fungera som en snygg och behagligt funktionell vilstol i inredningen. Men om man lägget sig ner på den och slappnar av sjunker man djupare än man någonsin kan göra i ett fysiskt material.
På sitt andra instrumentala album under namnet Intermix har Bill Leeb och Rhys Fulber lagt i en något högre växel än på den självbetitlade debuten. Ändå har de lyckats överträffa föregångaren i både detaljrikedom och stämningsmättnad.