Sly And The Family Stone
Stand! [1969]
Producent: Sylvester Stewart # Epic BM 26456
DET finns många förlorare inom rockmusiken. Som satsat allt, kanske vunnit lite mer och sedan blivit av med rubbet. Hit hör bland annat bluesgitarristen Pat Hare, som på femtiotalet fick en smärre hit med låten »I’m Gonna Murder My Baby«. När Hare något år senare gjorde just det åkte han in på livstid och dog i fängelse. Vi har Pogues-sångaren Shane MacGowan, som bokstavligt talat supit bort sin karriär. Vi har Ike Turner, som förvandlades från den kanske främste svarte talangscouten någonsin till patetisk hustrumisshandlare och kokainslav. Vi har Jim, Jimi, Janis…
Postat i:Micke Widell, POP #10, Micke Widell, Sly & The Family Stone, Sly And The Family Stone
DEN första låten på det andra albumet med The Band bär den talande titeln »Across the Great Divide«. Här finner vi mycket av den kulturella schizofreni som är så påtaglig för många kanadensare. USA, storebrodern söder om gränsen, är både inspirationskälla och skövlare, både nära och så långt borta. Framför allt har rockmusiken hamnat i ett kulturellt ingenmansland. Neil Young, Leonard Cohen och Joni Mitchell — tre typiska företrädare för amerikansk rock/pop. Som alla är kanadensare.
EGENTLIGEN skulle den här plattan heta »Dusty in Muscle Shoals«. Eller någonting ditåt. Om den nu skulle heta, något över huvud taget. Det fanns stunder då ingen vågade tro på att projektet skulle bli färdigt.
DEN 15 AUGUSTI 1969 samlades över 400.000 ungdomar vid Max Yasgurs farm, i närheten av Woodstock, New York, för några dagars fred, kärlek och himmelsk musik. En känsla av »ju mer vi är tillsammans« hängde i luften och blandade sig med andra, oftast illegala, dofter.
BOB DYLANS verkliga storhetstid varade i 420 dagar. Från den 54 januari 1965 till den 9 mars följande år. Han var då inte ens 25 år gammal.
SEXTIOTALET var en tid av uppror och uppbrott.
I likhet med Joey Tempests solodebut från i fjol är detta en i grund och botten ganska charmig beundrarplatta — Tom Petty möter Jackson Browne möter Bruce Springsteen möter Bryan Adams. Ett slags blågult destillat på vad kvällstidningarnas rockkritiker gärna hyllar, men som den köpande allmänheten i allt större utsträckning väljer bort.
Brittiska Reef — ledda av sångaren Gary Stringer — spelar tung, riffglad bluesrock; de uppför sig som om livet var en enda lång livekonsert med Humble Pie. Nya »Glow« är kanske inte riktigt lika självlysande som debuten »Replenish« från 1995, men i jämförelse med mycket annat som kommer i den här genren intar Reef en allt tydligare särställning.
