Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Album: PET SHOP BOYS – Bilingual

PET SHOP BOYS

Bilingual

Parlophone/EMI

Det är mer än tolv år sedan den första versionen av »West End Girls« gavs ut. Det är 15 år sedan Neil Tennant och Chris Lowe bildade Pet Shop Boys. Det utgör inget unikt undantag i popvärlden att ha hållit på med i stort sett samma sak så länge. Bara detta borde vara irriterande. Åtminstone borde det få en att tycka att det är dags för dem att pensionera sin duo.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #20, Betyg 07, Martin Theander, ,

[POP #20] Album: KULA SHAKER – K

KULA SHAKER

K

Columbia/Sony

Den så kallat progressiva rocken förkroppsligas nog bättre av korpulenta striphåriga män med fula glasögon och smutsiga jeans, än av mopp-friserade förvuxna tonåringar i paletåer och randiga midjeskurna byxor. Det är skönast att förtränga kopplingen, och att låtsas att det aldrig har funnits grupper med två trummisar, men nu närmar vi oss ett brant stup.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #20, Betyg 05, Martin Theander, ,

[POP #20] Album: DONOVAN – Sutras

DONOVAN

Sutras

American/BMG

»From these broken days of anguish, some day soon I’m gonna rise/Raise my head to Heaven, fly the starry skies/And the well known has-been, I’ll lose this brand on me/I won’t look at my tomorrows, when today is all I see«

Läs hela artikeln

Postat i:Album #20, Betyg 09, Martin Theander, ,

[POP #11] Astrid Kirchherr

POP:s utsände har aldrig varit så nervös och han envisas med att kalla henne pophistoriens första stylist. Fånigt, säger kvinnan som tydligare än någon annan kan förmedla bilden av Beatles sextiotal. En exklusiv intervju av MARTIN THEANDER.

OM PAUL MCCARTNEY var John Lennons första riktiga manlige kompis, och Stuart Sutcliffe hans första manlige själsfrände, så måste Astrid Kirchherr ha varit den första kvinna Lennon behandlade som en jämlike. Det är Astrids bild av John och Stuart och resten av Beatles som ligger till grund för Iain Softleys film »Backbeat«.

Läs hela artikeln

Postat i:Martin Theander, POP #11, , ,

[POP #18] Album: SORT SOL – Unspoiled Monsters

SORT SOL

Unspoiled Monsters

Columbia/Sony

Titeln är välfunnen. Ur ett land dominerat av »gladpop« reste de sig för snart två decennier sedan med ljud och berättelser från en nattsvart värld, med en hållning som varken strävade åt topplistor eller brydde sig om den i Danmark så väl förankrade Jantelagen.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #18, Betyg 08, Martin Theander, ,

[POP #18] Album: IAN MCNABB – Merseybeast

IAN MCNABB

Merseybeast

This Way Up/PolyGram

Vissa låtar sitter direkt och fortsätter att göra det i all framtid. Om de dessutom råkar sitta på tolvor blir de fullständigt magiska för mig. »Missing« med Everything But The Girl måste vara en sådan låt, »Plastic Dreams« med Jaydee är det utan tvekan.

Från början av åttiotalet ekar tolvorna »Ghost Town« med The Specials, »She Sells Sanctuary« med The Cult och »Blue Monday« med New Order — men högre än något annat från den tiden smäller »Whisper to a Scream (Birds Fly)« med Icicle Works. Bara av att ta på Situation 2-etiketten får jag direkt flashback till den källarklubb i Brighton där jag första gången hörde Ian McNabbs glasklara stridsrop över trumintrot. Pop, speed, party, i god smak, och framställt i ett då fortfarande ganska pånyttfött Liverpool med Julian Cope, Ian McCulloch och Pete Wylie som galjonsfigurer. McNabb kändes som en självklar tronföljare.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #18, Betyg 06, Martin Theander, ,

[POP #18] Album: ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS – All This Useless Beauty

ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS

All This Useless Beauty

Warner

Smaka på titlar som »Poor Fractured Atlas«, »Distorted Angel« eller »Little Atoms«. De håller vad de lovar av intrig och spänning om man har en dragning åt traditionell skräpkultur, för detta är världens bäste popcyniker backad av världens bästa kakburkspopgrupp.

När titelspårets många melodier låter Elvis Costellos evigt unga röst leka kurragömma med en pockande gitarr och ett vädjande piano ryser man. Inte för att det framkallar bilder av 1977 utan för att det återigen gör saken klar: Elvis Costello är 1977 lika mycket som 1982, 1996 och alla andra år. Den enda skillnaden mellan då och nu är att han har börjat säga »tack« när publiken applåderar på hans konserter.

Läs hela artikeln

Postat i:Album #18, Betyg 08, Martin Theander, , ,

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.