[POP #2] Petter

JAG HADE VÄNTAT mej att Petter skulle spela skivor hela tiden. Att vi skulle sitta och lyssna tills våra öron grät. I stället pratar vi om musik och den enda skiva som spelas är Paul McCartneys »Ram«. Petter är sedan barnsben Beatlesfantast. Julaftnar på sextiotalet var lika med ett paket med årets Beatles-platta. Beatles var helt klart bäst. När the Fab Four gick i graven fortsatte Paul McCartney att vara bäst. Först ensam, senare med Linda och Wings. Bäst i alla fall för Petter.

Postat i:Marcus Törncrantz, POP #02, Marcus Törncrantz, PETTER EKLUND, Svenskarna och deras skivhyllor, WEBSTRARNA

[POP #2] Louis Philippe

LOUIS PHILIPPE refererar cricketmatcher från världens alla hörn, skriver i franska rockmagasinet Les Inrockuptibles, gör radioprogram för BBC med såväl indiepop i som klassisk musik. Han är artikelansvarig på tidningen CD Classics… Fast viktigast av allt; han gör skivor med versal elegans.

Postat i:Marcus Törncrantz, POP #02, Louis Philippe, Marcus Törncrantz

[POP #3] Stephen Duffy

— TRE ÖNSKNINGAR. Hmmm, ja att jag inte hade så mörkt ansiktshår. Jag önskar mig marinbiologexamen. Hmmm, jag önskar att alla människor kunde leva i fred och harmoni längs ett långbord fullt med mat från alla världens länder… Där skulle vi sitta och äta tillsammans i en förenad kosmisk enighet, med broderlig och systerlig kärlek.

Postat i:Marcus Törncrantz, POP #03, Marcus Törncrantz, Stephen Duffy

[POP #4] Elva japaner i en liten ask

CLEMENTINE

En Privé

Sony SRCS 5898 [1992]

Franskfödda Clementine målar stilleben av bersåpopens allra delikataste frukter. Hennes självklart erotiska aura och paranta röst svassar utmärkt till Kenji Ozawas Bacharach-arrangemang.

Postat i:diskografi, Kjell Häglund, Marcus Törncrantz, POP #04, Kjell Häglund, Marcus Törncrantz

[POP #4] London-Paris-Tokyo

I Tokyo hade bluesen aldrig en baby som den döpte till rock’n'roll. I Tokyo hette bluesen Burt Bacharach och rock’n'rollen är Prefab Sprout. Artister som Pizzicato Five, Clementine och U.F.O. är inget annat än världsledande i designerpop.

JAHA. »Japansk pop«. En ny ball grej som några ännu ballare journalister »fått för sig«. Bortglömt till nästa nummer av POP.

Vi förstår hur ni tänker.

Att ett av fjolårets bästa album gjordes av japanerna Pizzicato Five spelar liksom ingen roll — snedögda popband är sedan länge dömda att, alldeles ohörda, nedvärderas som halvfabricerade obskyriteter på den västra sidan av världen.

Postat i:Kjell Häglund, Marcus Törncrantz, POP #04, Kjell Häglund, Marcus Törncrantz

[POP #7] Divine Comedy

Bara ännu en elegant engelsk excentriker?

FÖR ER SOM ÄR intresserade — och tänker bli ännu mer intresserade — av elegant popmusik finns nu en artist med marknadsbeteckningen Divine Comedy. När hans briljanta debut »Liberation« kom tidigt i höstas slogs jag av likheterna med den egensinnige synttrubaduren Momus. Det var en snarlik vokal intimitet och samma kvickhet i texterna. När jag nämner detta för Divine Comedy skrattar han förtjust och säger:

Postat i:Marcus Törncrantz, POP #07, Divine Comedy, Marcus Törncrantz

[POP #7] Stereolab

Marcus Törncrantz röst skall nu komma från en obestämd skivstudio i södra London. Stereolab gör popmusik för rymdåldern.

FÖRSTA GÅNGEN JAG träffade Tim Gane och Laetitia Sadier var en gråsolig höstdag 1990. Deras politiskt radikala band McCarthy hade precis upplösts. De satt i sitt Brixton-kök och laborerade med tankar om ny popmusik. Musik som visserligen hade gjorts förut men kanske kunde göras ännu bättre, på ett nytt och annorlunda sätt.

Postat i:Marcus Törncrantz, POP #07, Marcus Törncrantz, Stereolab

[POP #8] Vad vi lyssnar på när vi lyssnar på pop

Damon, Blur / Skoob, Das EFX / Mel, US3 / Sarah, Saint Etienne / Jarvis, Pulp / Des’ree / Tukka Yoots, US3 / Carleen Anderson / Miki, Lush / Vince Clarke / Divine Comedy / Toni Childs / Jhelisa Anderson / Katharine, Miranda Sex Garden / Idha / Andy, Ride / Alice Cooper / Karl Bartos

Postat i:Fredrik Strage, Marcus Törncrantz, Maria Lindén, POP #08, Sebastian Stebe, Vad vi lyssnar på när vi lyssnar på pop

[POP #12] Tindersticks

Stuart Staples sjunger om död, svek, ångest och en cigarettautomat som just blåst honom på tre pund. Marcus Törncrantz möter världens skojigaste band.

TINDERSTICKS låtar är dunkla historier. Ena stunden spelade försiktigt, som med frusna fingrar; nästa frustrerat framförda på gränsen till sammanbrott. Som om gruppen spelade för att ta kål på både sig själva och sina instrument.

Postat i:Marcus Törncrantz, POP #12, Marcus Törncrantz, Tindersticks