![Curtis Mayfield - Superfly [1972]](http://popviminns.files.wordpress.com/2012/06/curtis-mayfield-superfly-1972.jpg?w=406)
Curtis Mayfield
Superfly [1972]
Producent: Curtis Mayfield Studio: RCA Studios, Chicago # Curtom CRS 8014
NÄR Curtis Mayfield förra året fick frågan vad han önskade sig i femtioårspresent, svarade han med ett ironiskt flin: »en brevsprättare i guld«. Han syftade förstås på alla de säckar med hälsningar från fans som belamrat hans postkontor sedan den otroligt onödiga scenolyckan som invalidiserade honom.
Postat i:Kjell Häglund, POP #10, CURTIS MAYFIELD, Kjell Häglund
![The Kinks - Something Else [1967]](http://popviminns.files.wordpress.com/2012/06/the-kinks-something-else-1967.jpg?w=406)
ALLA engelska band under sextiotalets första hälft hade amerikanska husgudar, företrädesvis från den svarta R&B- och soulscenen, och det dröjde mer än tio år efter femtiotalsrockens födelse innan engelsk pop fick sin egen accent.![Scott Walker - Scott 4 [1969]](http://popviminns.files.wordpress.com/2012/06/scott-walker-scott-4-1969.jpg?w=406)
DEN mytiske kaliforniern Scott Walker har liknats vid James Dean. Ungefär som Dean dog vid tjugofyra års ålder, försvann Walker när han var tjugosex, och båda lämnade efter sig ett eko som bara blivit djupare med tiden. 1969 var Scott Walker en passé tjugofemåring, men för unga dyrkare i dag är denna tids Scott Walker coolheten själv: den långe, gänglige amerikanen i engelsk exil; alltid dyster; i manchesterkavaj, hipsters och polo; alltid med solglasögon och en glänsande hjälm av stjärnhår.![The Beatles - The Beatles [1968]](http://popviminns.files.wordpress.com/2012/05/the-beatles-the-beatles-1968.jpg?w=406)
INSPELNINGARNA av det man brukar kalla för Beatles vita album påbörjades efter gruppens dittills längsta semester, under vilken de företagit sin berömda tripp till Maharishi Yogi i Indien. John, Paul och George hade varit mycket entusiastiska inför resan, medan en skeptisk Ringo packade med sig ett förråd Heinz-burkar med vita bönor, för säkerhets skull.![The Beach Boys - Pet Sounds [1966]](http://popviminns.files.wordpress.com/2012/05/the-beach-boys-pet-sounds-1966.jpg?w=406)
BRIAN WILSON är pophistoriens högste representant för tesen om det nära sambandet mellan konstnärskap och galenskap. 1966 och några år därefter var Wilson popmusikens Van Gogh, och hans havererade, pyromaniska »Dumb Angel«-projekt, hans »teenage symphony to God«, var hans sätt att skära av sig örat.
Pudelns kärna är kanske inte att denne ovårdade skåning får göra skivor under det frånstötande namnet »Anders Glenmark«, utan att så många svenskar gillar denna typ av Prince-skadad husbandsmusik. Men jag måste ändå sätta ett frågetecken för soloartisten Glenmarks existensberättigande. Räckte det inte att sitta i en studio och stapla floskler med Eva Dahlgren? Han har ju inget att säga ens i intervjuer med »Bullen«. Glenmark kan säkert sätta rekord i att snurra snabbast i snurrstolen i skivstudion, men måste vi lyssna på gnisslet ?
Gadds iver har ofta överröstat hans talang. Inte bara på den splittrade tvåspråkiga Mistlur-debuten, utan faktiskt minst lika mycket på genombrottsalbumet »Do You Believe in Gadd?«, trots dess överväldigande toppar.
Den typiska Freda’-recensionen konstaterar uppskattande att trots att gruppen är »kristen« så kan låtarnas »Du« lika gärna tolkas som tilltal till flickor. Inte underligt att gruppen blivit så kritikerrosad, när detta framhålls som en styrka. Själv konstaterar jag hellre att minst 99.999 av 10.000 popsånger från 1920 och framåt sjungits till flickor (eller pojkar, i de fall låtskrivarna varit kvinnor eller Cole Porter) och att Fredas bidrag inte direkt hör till de 98.500 bästa.
När Elvis ramlade ner i det där stökiga storbandsdiket på »Spike« halkade jag efter av bara farten och tyckte det var »en klassiker såklart«. Men Barbara Ellens sågning i NME hade så många insiktsfulla poänger att jag tvingades omvärdera plattan och hela min okritiska hållning till min tonårsidol. Visst innehöll »Spike« väldigt välskrivna sånger, men all den där amerikanska gröten av intellektuella gästmusiker och udda instrument, hela den där Peter Case / Tom. Waits / Michael Blair / T-Bone Burnett-skolan med marimbas och ljudeffekter och ekande kaffeburkar, bröt i många fall udden av melodierna i en överdrivet grå och trubbig blyertsrock.