[POP #10] Isley Brothers – 3 + 3 [1973]

Isley Brothers
3 + 3 [1973]
Producent: R. Isley, O. Isley och R. Isley Studio: Record Plant West, Hollywood # T-Neck KZ 32453

BRÖDRASKARAN Isley från Cincinnati svarar för en av populärmusikens längsta, mest mångfasetterade och fruktbara karriärer; få artister, ytterst få, har gjort lika många odödliga inspelningar.

Postat i:Jan Gradvall, POP #10, Isley Brothers, Jan Gradvall

[POP #10] Public Enemy – It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back [1988]

Public Enemy
It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back [1988]
Producent: Hank Shocklee och Carl Ryder Studio: Greene Street Recording, Chung King House of Metal, Sabella Recording, Spectrum City Studios; samtliga New York # Def Jam BSW 44303

FÖRFATTAREN William Burroughs skriver i sin roman »Nova Express« från 1964 om en figur vid namn The Subliminal Kid. Burroughs asfaltsdetonerade ordexplosioner är lika svåra att översätta som vår tids hip hop-texter, och när han skriver om denne figur som »brought back street sound and talk and music and poured it into his recorder array so he set waves and eddies and tornadoes of sound down all your streets and by the river of language — Word dust drifted streets of broken music car horns and air hammers — The Word broken pounded exploded in smoke…«, verkar det som Burroughs fått höra ett förtidseko av Public Enemy.

Postat i:Jan Gradvall, POP #10, Jan Gradvall, Public Enemy

[POP #10] The Wailers – Soul Revolution [1971]

The Wailers
Soul Revolution [1971]
Studio: Randy’s Studio 17, Kingston Producent: Lee Perry # Upsetter TTL 65

DE som träffade Bob Marley minns ofta framför allt hans hållning och hans lukt. Marley var alltid avslappnad på gränsen till sovande. Stående stod han alltid lutad åt vänster, med bröstet framskjutet. När han gick vaggade han fram, med pendlande långa armar och sina små händer vilka alltid var halvstängda, som om han precis skulle lyfta ett par resväskor.

Postat i:Jan Gradvall, POP #10, Bob Marley, Jan Gradvall, The Wailers

[POP #10] The Clash – London Calling [1979]

The Clash
London Calling [1979]
Producent: Guy Stevens Studio: Wessex Studios, London # CBS 88478

VARJE artist har sitt geografiska område — den plats de vuxit upp på — och det finns alltid närvarande någonstans i deras musik. Clash geografiska hemvist är tydligare än de flestas. Historien om Clash kretsar kring en och samma motorväg i London; The Westway, en fyra engelska mil lång upphöjd tvåfilig motorväg, även känd som A40 (Al). Vägen startar vid Paddington Station och flyter sedan genom West London med dess innerstadsbohemia, och slutar där White City Stadium en gång stod och där J.G. Ballards »Concrete Island« utspelar sig. I romanen blir en man liggande intill motorvägen, strandsatt på en död betongplats mitt i den infernaliska trafiken, oförmögen att få en bil att stanna för att hjälpa honom därifrån.

Postat i:Jan Gradvall, POP #10, Jan Gradvall, The Clash

[POP #1] Aretha Franklin

Jesus. Äntligen. Den definitiva samlingen med tidernas bästa soulsångerska. Jan Gradvall skriver om Aretha Franklin med utgångspunkt från nya CD-boxen »Queen of Soul«.

»Queen of Soul« [Atlantic/Rhino 71063, 4 CD] Betyg: 10

»HEY, ARETHA, play one for me…« Det är en inspelning på soulbolaget Hi från 1972. Sångaren George Jackson är förkrossad. I första versen berättar han om hur han bråkat, och gjort slut, med sin flickvän. »Me and my baby, we had a fight… And we ended our romance by saying good night.« Ett uppgivet piano, som ändå låter förbannat, understryker tonen i hans röst. Stråkarna, snarlika de från samtida Al Green-inspelningar, sticker som nålar i såväl lyssnaren som sångaren själv.

Postat i:Jan Gradvall, POP #01, Aretha Franklin, Jan Gradvall

[POP #1] Talking Heads

Jan Gradvall fick uppdraget att recensera Talking Heads-samlingen »Sand in the Vaseline«. Resultatet blev en artikel om att rockhistorien inte är konstant utan ständigt måste skrivas om.

TALKING HEADS

Sand in the Vaseline: Popular Favorites 1976-1992

EMI 07777804662

När New Musical Express 1979 röstade fram årets bästa album vann »Fear of Music« med Talking Heads. Valet kändes något överraskande men samtidigt helt rätt. Många av den tidens ledande artister, som The Jam och The Clash, hade gjort lysande album under 1979, men det var Talking Heads som tagit det största steget framåt. »Fear of Music« lät inte som något annat; åtminstone inte som något annat i eftersköljningarna av den vita nya vågen.

Postat i:Jan Gradvall, POP #01, Jan Gradvall, Talking Heads

[POP #2] Dinosaur Jr diskografi

DINOSAUR

1985

LSR RECORDS/IMPORT HMS015

Debut som sparkar åt alla håll. J. Mascis har ännu inte hittat fokus i vare sig sitt låtskrivande eller sitt gitarrspel. Allt stämmer i »Quest«, ett vemodigt mästerverk. Avslutande »Bulbs of Passion«, som J. Mascis själv räknar bland det bästa han skrivit, är primalterapi med gitarrkomp.

Postat i:diskografi, Jan Gradvall, POP #02, Dinosaur Jr, Jan Gradvall

[POP #2] Dinosaur Jr

Johnny Depp älskar Dinosaur Jr. Matt Dillon älskar Dinosaur Jr. Men varför är bandets mytomspunne frontfigur J. Mascis alltid så tyst? POP-redaktionen lottade om uppdraget att försöka rota fram vad som rör sig bakom luggen på vår tids bäste rockgitarrist. J. Gradvall förlorade.

J. MASCIS. Få artister, om någon, har rykte om sig att vara mer omöjlig i intervjusituationer. Inte så att han i likhet med till exempel tidiga Elvis Costello vägrar att ge intervjuer. Nej, J. Mascis har alltid ställt upp — men han säger ingenting. En frustrerad engelsk intervjuare försökte vara listig och frågade till slut Dinosaur Jr:s manager om hur den definitiva intervjun med bandet egentligen skulle se ut. Managern: »En sida med deras bild på utan text, bara vitt utrymme.«

Postat i:Jan Gradvall, POP #02, Dinosaur Jr, Jan Gradvall

[POP #2] Mick Jagger

När Mick Jagger var 12 år var det meningen att han skulle bli gymnastiklärare. Precis som sin far, Joseph. På skolan där Mick Jagger extraknäckte som juniorlärare fanns det en svart kock, José, som den blivande tonåringen lärde känna. José spelade några rhythm & blues-singlar — och Mick Jagger ville inte längre bli gymnastiklärare. Pop-redaktionen lottade om vem som skulle få åka till London och prata rhythm & blues med en 49-åring. Jan Gradvall förlorade.

DET FINNS sämre hotell än Halkin Hotel i London. När taxin bromsar in utanför hotellentrén dröjer det cirka en sekund innan taxidörren hålls upp av en brett leende yngling iklädd någonting ljusbrunt som Yohji Yamamoto kallar kostym men som omvärlden nog definierar som pyjamas. »Välkommen!«, säger han och erbjuder sig att bära min cirka ett kilo tunga axelväska. Med Yamamoto-pyjamasen som vägvisare blir man sedan ledd till foajén där det visar sig att en harkling betyder att man vill beställa något. »Vad får det lov att vara?« Kikhosta där och man lär nog bli rätt full. Det visar sig också att en utspilld jordnöt betyder att någon omedelbart plockar upp den.

Postat i:Jan Gradvall, POP #02, Jan Gradvall, Mick Jagger

[POP #2] Bob Marley

Bob Marley »Time Will Tell« (Island, video)

»You can’t kill God.« Det går inte heller att begrava Bob Marley. Efter den definitiva samlingsboxen »Songs of Freedom« (högsta betyg i POP #1) kommer nu den definitiva videodokumentären.

Postat i:Jan Gradvall, POP #02, Bob Marley, Jan Gradvall