YO LA TENGO
I Can Hear the Heart Beating As One
Matador/Border
Den amerikanska alternativrocken beskylls ibland för att vara för smart för sitt eget bästa. Somliga menar dessutom att den är osexig och inte svänger det minsta. Ofta kan jag inte annat än att hålla med. Som nu. Visserligen har jag aldrig lyssnat på Yo La Tengo för att partaja igång helgen, den här trion har aldrig haft den funktionen. I stället har de levererat musik som med sina vibrerande, försiktigt ihopflätade gitarr- och orgelmattor triggat fram sakta stegrande stämningar med en oerhörd nerv.
Postat i:Album #23, Betyg 05, Håkan Steen, Håkan Steen, Yo La Tengo
Det är kul igen. Det är kul på samma sätt som när det kom en flexi på »This Friendship of Ours« med Sound Affects och jag smälte av en fantastisk refräng och lyckorusiga fioler. Eller som när jag stod en lördag på Café Kristina i Växjö och knockades så hårt av »Pants Worn Through« och »Postcard Summers« att jag dagen efter bankade in en superlativchock till konsertanmälan som Smålandspostens datasystem antagligen inte hämtat sig ifrån ännu.
På debutalbumet »Jimmywine Majestic« spelade Tim Rutili och hans Chicago-kvartett grungepunkig bluesrock, loj och frätande. Red Red Meat var ett slags nittiotals-Lynyrd Skynyrd för collegepubliken. Riktigt bra, dessutom. Förra hösten följde de upp med »Bunny Gets Paid«, ett bluesigare album, som dock fortfarande kunde styra upp sig i ett rockigare stycke som »Chain Chain Chain« och ordna till en mindre hit i USA.
Det är när det verkligen kommer något bra som man inser hur mycket överseende man har, hur lätt man kan tro att man gillar något bara för att man så lätt blir uttråkad och less. Inte minst på svensk popmusik. Det är när det kommer skivor som den här man inser vad orden personlighet och egensinne egentligen betyder.
