LISA STANSFIELD
Lisa Stansfield
Arista/BMG
När Lisa Stansfields klassiska album »Affection« släpptes 1989, sade någon att hon sjöng så bra att man kunde misstänka att det var ett negativ som använts på omslagsfotot. Att en tanig, vit engelska kunde besitta en så fulländad soulröst och dessutom släppa ifrån sig ett så utsökt album var nästan för bra för att vara sant. Med »All Around the World« och »This Is the Right Time« susade hon högst upp på alla tänkbara listor, framträdde på ärevördiga Apollo Theatre i Harlem och sjöng duett med sin hjälte Barry White. På bara något år uppnådde Lisa det mesta hon fantiserat om som liten flicka hemma i den lilla hålan Rochdale i Lancashire.
Postat i:Album #23, Anna Hellsten, Betyg 07, Anna Hellsten, LISA STANSFIELD
Hip hop-samlingarna står som spön i backen, allt som oftast i form av filmsoundtracks, och till traditionen hör att soundtracket i allmänhet vida överträffar filmen. Förra årets bästa samling beledsagades av »High School High«, en flabbig travesti på »Dangerous Minds« som inte ens gick upp på biograferna här hemma, och medan »The Nutty Professor«, Eddie Murphys epos till den feta människan, var en rätt gräslig historia, så fick man snällt gå och skaffa skivan om man ville ha tillgång till exempelvis Jay-Z och Foxy Browns »Ain’t No Nigga«.
Den Eric Gadd som i mitten av åttiotalet kladdade svart kajal runt ögonen, odlade sitt Prince-komplex och skaldade »ta av dig dina byxor« har tio år och sex album senare säkrat sin position som Sveriges stilsäkraste och, på samma gång, mest ombytlige soulsångare. Rastlöshet, och också en viss ojämnhet, har präglat hans senaste album, från struttiga »Do You Believe in Gadd« via den urbana low key-funken på »On Display«, fram till »Floating«, lätt och behagfull som en smekning.
Adriana Evans har ett påbrå som heter duga. Mamma Mary Stallings sjöng med giganter som Count Basie och Dizzy Gillespie. Hon bars fram till dopfunten vilande i Pharoah Sanders armar. Som liten flicka tultade hon omkring bland borden på jazzklubbarna i hemstaden San Francisco och fick stifta bekantskap med alla från BB King till Sly And The Family Stone, och när hon blivit lite äldre följde hon med mamma på spelningar och turnéer över hela världen. Att Adriana Evans förr eller senare skulle ta steget upp på scenen var ganska självklart, och när hon nu släpper sitt första album är det, föga förvånande, en lika brokig som underbar platta.
Multiinstrumentalisten och kompositören Matt Cooper, drivkraften bakom Outside, har ända sedan debutplattan »Almost In« varit en av magasinet Straight No Chasers käraste kelgrisar och har i tid och otid fått dras med etiketten »underbarn«. Det är förståeligt. I likhet med bland andra Photek och Cleveland Watkiss är han en av den brittiska neojazz-scenens allra vitalaste musiker, med två lika innovativa som briljanta album bakom sig. Framför allt 1995 års ljuvliga »Rough and the Smooth« tillhör, tillsammans med D*Notes »Babel«, Jhelisas »Language Electric« och Watkiss Project 23, det bästa som släppts på etiketten Dorado.
