Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2:2] Atari Teenage Riot

Atari Teenage Riot

Det pågår ett uppror. Alec Empire, Hanin Elias, Carl Crack och Nic har tagit sin breakbeatpunk till stan för att bevisa för Fredrik Strage att Ulrike Meinhof inte dog förgäves.

VID MINA FÖTTER, omgiven av plastbyttor med halväten thailändsk takeaway, ligger Carl Crack hopkrupen i fosterställning. Om ett par timmar ska Atari Teenage Riot spela på den gamla biografen Vega i Köpenhamn och deras afroodlande, lätt vresige mc har säckat ihop i omklädningsrummet. Halvjapanska sequencer-maskinisten Nic sitter vid ett bord och målar läpparna blodröda, kinderna vita och ruskar sina rastaflätor framför den lilla spegeln i puderdosan. Hon har just avslutat en lång monolog om hennes föräldrar som ville att hon skulle gå till arbetsförmedlingen i stället för att spisa skivor med pojkvännen DJ Moonraker, Alec Empire som frågade om hon ville bli medlem i Atari Teenage Riot och favoritpunkarna The Boredoms som hon äntligen fick träffa i Osaka för ett par månader sedan. Nic tänder en Chesterfield och öppnar dörren till rummet intill, där musikhjärnan i hennes band talar in en jingel åt en dansk radioreporter.

— Det här är Alec Empire och Atari Teenage Riot från Berlin. Ni lyssnar på GO-FM. Gå ner på stan och spraya graffiti, sälj crack, knulla på gatorna, läs Foucault och slå sönder allt som tillhör staten och de stora företagen.

Han fiskar upp en kassett ur sina läderbyxor, stoppar den i en bandspelare och fyller logen med störig, blippig faxmaskinsjazz. Någon gav tejpen till honom i San Francisco. Människor ger honom musik varje dag och hoppas att det ska finnas plats för dem på skivbolaget Digital Hardcore Recordings som han startade för snart fyra år sedan. De bästa kassetterna packas i en ryggsäck och följer med Atari Teenage Riot runt jordklotet.

Bandet bildades för fem år sedan av Alec och hans dåvarande flickvän Hanin Elias. De har spelat in albumen »Delete Yourself« och »The Future of War«. Alec har också gjort sju soloalbum, och en hisklig mängd tolvor, där han tänjer ut gruppens skrikiga, brusiga breakbeatpunk till instrumentala stycken. Knytnävar av ljud med Rage Against The Machine, Jeff Mills, Public Enemy, Dead Kennedys, Slayer och Disposable Heroes Of Hiphoprisy tatuerat på knogarna.

Han föddes för 25 år sedan som Alexander Wilke. När han bytte namn till Alec Empire och skaffade en sampler hade inget större hänt i Berlin sedan Christian Emmerich bytte namn till Blixa Bargeld och köpte en borrmaskin.

I fjol började Grand Royal distribuera Atari Teenage Riot i USA. Snabbt blev de ett exotiskt, europeiskt inslag i kretsarna kring Beastie Boys. I somras åkte de på turné med Wu-Tang Clan, Rage Against The Machine, The Roots och Beck. De skrek sina anarkistiska och antirasistiska slagord hela vägen från Berlin till Tokyo. De skrek så mycket att Alec förstörde halsen. Nu suger han på en liten medicinflaska som bubblar ikapp med bandspelaren. Och berättar med hes, nästan målbrottsnördig röst, om sin uppväxt i förorten Frohnau.

— Hip hop var den första musik jag verkligen gillade. Jag köpte »The Message« med Grandmaster Flash och greps av polisen när jag åkte in till city och breakdansade. Men det var punken som fick mig att göra musik. Punken kanske dog med Sex Pistols, men den slog inte igenom i Tyskland förrän i början av åttiotalet, som en extremt politisk och anarkistisk rörelse. Jag och några kompisar bildade Die Kinder. Vi försökte låta som The Dead Boys och The Damned på tyska. Texterna handlade om att inte vilja växa upp och att alla på vår skola var idioter. Vi brukade terrorisera de andra eleverna. En gång låste vi in oss i musiksalen och spelade Johnny Thunders så högt att lärarna fick spatt. När de lyckades bryta sig in kastade vi gräddtårtor i ansiktet på dem. De äldre punkbanden gillade oss eftersom vi var så små. Vi spelade förband till Die Toten Hosen, Die Golden Zitronen och engelska The Lurkers när de kom till Berlin. Men efter ett tag började alla tyska punkband att skaffa sig en löjlig skämtimage och göra punk med trallvänliga refränger. Det blev viktigare med säkerhetsnålar och tuppkammar än att be snuten och skinnskallarna dra åt helvete. Jag lämnade allt det där bakom mig och satt mest hemma och spelade TV-spel. Ibland gjorde jag någon enstaka låt genom att mixa bruset från mina effektpedaler.

— Sommaren 1988 gick jag på mitt första acid house-party. Det förändrade allt. För mig var acid och techno den politiska protest som punken inte lyckades vara. Autonom från musikindustrin, obegriplig för alla utomstående. Jag sparade ihop till en dator och programmerade mina första riktiga låtar. Jag köpte massor av Detroit-techno. Mad Mike, Jeff Mills, Robert Hood och deras etikett Underground Resistance lärde mig att man aldrig ska kompromissa. Att en kapitalistisk industri aldrig strävar efter att producera bra musik.

* * * * *

Alec tackade nej när stora bolag ville ge ut hans musik. Han valde att släppa skivor på nystartade Frankfurt-etiketten Mille Plateaux, där bossen Achim Szepanski slukade revolutionära texter av Gilles Deleuze och Michel Foucault och såg sig själv och artisterna som en gerilla, musikterrorister i kamp mot samhället. Alec upptäckte breakbeats samtidigt som högerextremism och nationalism blossade upp i det återförenade Tyskland — och techno blev allt mer meditativ och opolitisk. Attackerna mot flyktingförläggningar i Rostock 1992 fick honom att se rött. Atari Teenage Riot släppte sin första singel »Hetzjagd auf Nazis«.

— Många DJ:s vägrade att spela den, berättar Alec. De tjafsade om att politik inte hörde hemma på dansgolvet. Samtidigt mördades invandrare varje helg. Och techno förvandlades från protest till ett forum för rasister. Jag såg själv hur turkiska ungdomar avvisades från klubben Omen i Frankfurt. På MTV sade Mark Spoon från Jam & Spoon att techno var de vitas musik och att svarta skulle hålla sig till hip hop. En journalist frågade mannen bakom Love Parade i Berlin om han hade någon hälsning till ungdomarna som kommit dit. Han svarade att judarna inte skulle gnälla så mycket om andra världskriget och att alla skulle ha ett kul party. Sådana saker fick mig att starta det här bandet. Vi vill inte ha ett party. Vi vill inte underhålla någon. Vi vill spränga systemet och döda idioterna.

Ett dovt muller skakar väggarna. På scenen klickar Patric Catani i Digital Hardcore-bandet EC8OR fram jobbigt, speedat brus på en Amiga 500-dator. Hans flickvän Gina V. D’Orio snubblar runt på alldeles för höga klackar och skriker. Hon har kort, svart frisyr och ser ut som en tonårig Juliette Lewis. Särskilt när datorn matar ut »ini, mini, mini, moe, catch a tiger by the toe«-repliken från »Natural Born Killers«. Några haschrökande danskar står längst fram och skriker fula ord.

Sista Amiga-filen klingar ut och EC8OR stapplar ner i logen och muttrar att det gick åt helvete. Ingen lyssnar. Carl Crack far runt i sin Adidas-overall, skuggboxas och måttar karatesparkar. Sångerskan Hanin Elias kammar sin svarta bob och sätter på sig en röd sidenskjorta med vita cowboyfransar. Nic bättrar på sminket. Alec tar fram en spritpenna och ritar fyra sexor på sin överarm. Innan jag hinner fråga vad de betyder har de sprungit upp på scenen och avfyrat den första salvan breakbeats och samplade Stooges-riff.

— Stick the needle in your vein and the drumbeat goes like this, skriker Alec.

— The wankers try to pull us down but we’re gonna smash them in, skriker Carl.

— Ein-zwei-drei! Deutschland has gotta die, skriker Hanin.

De sprattlar längst fram på scenen medan Nic står bakom maskinerna och ser apatisk ut. Trummorna är medicinbollar skjutna mot mellangärdet. Ljudteknikern Andy skriker att de just nått 126 decibel där flygplansmotorer och Motörhead brukar hålla till. Efter en timme sparkar Alec ner sitt mikrofonstativ i publiken och showen är slut.

Sent på natten åker jag taxi tillbaka till hotellet med Hanin och Alec. Han säger att de aldrig gjort en sämre spelning. Hon säger att de lät sämre när de åkte till fel klubb i Hamburg och förväxlades med heavy metal-bandet Teenage Tits. De mumlar några »sheisse« innan de tystnar och lyssnar på regnet och vindrutetorkarna.

Frukost med Carl Crack. Vattnigt kaffe och torkade bläckfiskarmar som han köpte i Tokyo. Jag säger att det är smaskens så att han inte ska bli förbannad. Han berättar om sin far som var tysk sjöman och seglade till Sydafrika, där han förälskade sig i den svarta nattklubbssångerskan Barbara Alexander, en av landets rikaste kvinnor. 1971 föddes Carl i Swaziland. Året därpå flyttade familjen till förorten Märkisches Viertel utanför Berlin.

— Min mor försökte få mig att spela gitarr men jag var mer intresserad av fotboll. Jag ville bli den förste svarte spelaren i landslaget. Jag brydde mig inte ett dugg om musik förrän ett par kompisar bad mig rappa i deras rockband. Då började jag lyssna på Public Enemy.

Carl solodebuterar snart med »The Black Ark EP«, döpt efter Lee Perrys studio.

— Låtarna är instrumentala och handlar om tomhet och ensamhet i stora städer, ungefär som John Coltranes »A Love Supreme«. Men det är absolut inte stämningsmusik att slappna av till. All musik som betyder något är obekväm och politisk. Senaste skivan jag köpte heter »Radio Freedom« och innehåller bara sydafrikanska trummor och ANC-ledare som talar till folket.

Bandets engagemang mot fascism och kapitalism är pansarhårt. De vrålar att snutgrisarna ska styckas. De tycker att Che Guevara och Ulrike Meinhof är viktigare än Kraftwerk. De säljer hellre sina själar till djävulen än ett stort skivbolag.

Alec och hans kamrater ropar sina slagord lika högt och övertygande som Chuck D. Därför är de så mycket mer än summan av sina samplingar. Om de inte menade varje ord av »Deutschland Has Gotta Die« skulle de förmodligen sluta som ett breakbeatkryddat Urban Dance Squad.

— Eller som Prodigy, säger Carl Crack. Folk som tror att de gör nittiotalets punk fattar ingenting. Prodigy är glamrock.

Atari Teenage Riot visar lika tydligt som Clash, Fugees eller Asian Dub Foundation att de bästa låtarna skrivs på notpapper som knögglas ner i en molotovcocktail. Frasen »riot sounds produce riots«, som Alec och Carl återkommer till varje gång de pratar punk, är mer än en tung slogan. Särskilt om man vänder på orsak och verkan. Tunga rytmer får kanske människor att slänga gatstenar mot polisen. Men framför allt är det stenkastandet, själva upploppet och upproret, som får kretskorten i samplern att jobba snabbare. Atari Teenage Riot destillerar politik till ren, musikalisk energi.

Mad Mike i Underground Resistance beskrev en liknande effekt för tre år sedan när han gav en av sina ytterst få intervjuer i tidningen Jockey Slut. Han talade om sin »Riot EP« (musik som Alec skulle gravera över ryggen om det gick) och journalisten frågade om techno kunde vara subversiv. »My techno is«, svarade Mad Mike. »I can’t speak for anybody else’s, but mine is designed to be subversive and mind awakening. There are definite messages there through tonal communication and you can’t asses it — that’s why techno is deadlier than rap.«

Atari Teenage Riots åsikter skakar om så mycket att de inte går att skilja från beatsen. De rycker »Rör inte min kompis«-nålen från rockslaget och sticker den i pannan på fienden.

— Jag önskar att jag vore så stark att jag kunde döda någon, säger Hanin.

Först tror jag att hon skojar men hon ger mig en förtrolig mascarablick. Vi sitter i hotellfoajén och väntar på turnébussen.

— Jag beundrar kvinnorna som gick med i Rote Arme Fraktion på sjuttiotalet. De var villiga att offra sina och andras liv för att skapa ett bättre samhälle. Om fler unga flickor såg TV-dokumentärer om dem skulle de inte ha så dåligt självförtroende. Mina förebilder är annars mest kvinnor från tjugotalet. Jag älskar Louise Brooks, skådespelerskan som var med i »Pandoras ask«, eftersom hon var en rebell i Hollywood och hellre gjorde bra filmer än tjänade massor av pengar.

Hanin liknade en korsning av Dorothy Parker och Magica de Hex redan som trettonåring. Hon mobbades av sina punkpolare för att hon hade klänning i stället för bondagebyxor. Familjen såg inte heller på henne med blida ögon.

— Jag föddes i Damaskus och mina föräldrar flyttade till Berlin när jag var ett par år gammal. Pappa jobbade som läkare på ett sjukhus och sjuksystrarna raggade upp honom hela tiden. Han tyckte att de var lösaktiga och var livrädd för att jag skulle växa upp och bli likadan. Därför förbjöd han mig att gå ut och dansa med mina tyska kompisar. En gång blev han så arg när jag kom hem sent att han vände mig upp och ned och dunkade mitt huvud mot alla trappsteg i vårt hus. Vi bodde på tredje våningen. Det blev värre när jag började gilla X-Ray Spex, The Adverts och annan punk. Die Kinder skulle göra sin sista spelning och Alec frågade om jag ville sjunga med dem. Efteråt lät han mig lyssna på den första låt han gjort med en dator. Han hade programmerat ett breakbeat, långt innan någon i Berlin ens visste vad det var för något, som mixats med Snaps »I’ve Got the Power« och en gammal punk-LP på 45 varv. Det var den bästa musik jag någonsin hört.

— Alec och jag blev ihop och han var tvungen att smyga in genom mitt fönster på nätterna. Pappa hatade honom och jag rymde hemifrån. Jag flyttade runt mellan squats i Kreutzberg, sov i hissar och trappuppgångar, hängde med punkarna och knarkarna på Kurfürstendamm. Jag tiggde och sjöng på gatorna för att få pengar. En gång kastade jag mig över en gubbe som senare visade sig vara en av pappas patienter. »Schysta då, ge mig en mark«, skrek jag. »Bara en mark så att jag kan köpa en ghettoblaster. Om du vill kan jag sjunga lite opera.«

Hanin har släppt ett par tolvor som soloartist. Debuten »There’s No Love in Tekkno« var en hatlåt mot kvinnor som låter sig imponeras av självupptagna DJ:s. Nyligen startade hon ett namnlöst sidoprojekt tillsammans med Patric och Gina från EC8OR. De gastade in några verser om döden på DAT, behandlade rösterna med effekter och jammade till dem på gitarr, bas och trummor — utan att kunna ta ett ackord.

Bland sina egna låtar är hon mest nöjd med »Tie Me to the Wall«.

— Den handlar om extrem sex med utomjordingar. Alec och jag skrev den när vi var ihop.

Hanin och Alec kivas som ex-par brukar göra. Jag sitter mellan dem i bussen och märker att hon skruvar upp ljudet på Sega-spelet så att det överröstar skivan han lyssnar på med San Francisco-komikern Neil Hamburger. De ger varandra tjuriga blickar medan bussen rullar ut ur Köpenhamn och Carl Crack öppnar en ny påse bläckfiskarmar.

— Det ljudet har vi samplat i »Speed«, säger Alec när Hanin trycker ner Sonic Hedgehog i ett syrabad.

Hon stänger av TV-spelet så att vi kan titta på »Dr. Strangelove«. Alla somnar och världen sprängs i småbitar.

Alec Empires låtar accelererar ofta genom den techno som på testosterondrypande raves kallas »gabba«. Jag har svårt för den musiken. Men när gabban sticks in i låtar som »Start the Riot« får den samma treminutersrenässans som ett dammigt Chuck Berry-riff hos The Ramones. Och så blandas den förstås med jungle.

Alec är aldrig bättre än när han mixar sina breakbeats med så mycket distortion att arrangemangen låter mer som den japanske noiseartisten Merzbow än några brittiska junglenamn. Han upptäckte genren när den var som mörkast och ruffigast för fyra år sedan. Favoritetiketten var Reinforced Records, som startades av 4 Hero, och vars kusliga rytmer fick det konsekventa namnet »dark«. Shy FX, Doc Scott och Navigator snurrade ständigt på Alecs skivtallrikar.

— Men allra bäst var en kille som hette Bizzy B. Hans musik var oerhört aggressiv och mörk. På den tiden var jungle fortfarande inte hissmusik, utan en fusion av hård techno och ännu hårdare ragga. Sedan kom Photek och de andra mesarna. Jag klarar inte av att lyssna på någon ny drum’n’bass. Skivorna som släpps på No U Turn är i och för sig bra, även om Ed Rush är en fåntratt, och jag har en viss respekt för Roni Size. När jag började släppa breakbeatskivor på Mille Plateaux gick mina trummor redan i 170 BPM, medan britterna i bästa fall nådde 140. Vi var långt före dem. DJ Moonraker, Carl och jag startade ett soundsystem som hette Bass Terror Crew och vi spelade arga breakbeats. Journalister skrev att vi skapat en ny stil, D-Jungle, eftersom man stavar jungle med ett »d« på tyska. Nu skiter vi i alla löjliga genrer. Digital Hardcore är vårt bolag och vår genre på samma gång.

* * * * *

Med kontor i både Berlin och London — samt lojala Grand Royal-anställda på andra sidan Atlanten — är Alecs etikett på väg att bli ett underjordiskt storföretag. Så gott som alla bolagets artister är gamla vänner från Berlin. Några av dem gör bara sämre pastischer på Atari Teenage Riot, men DJ Bleed, EC8OR och DJ Moonraker är lika charmiga som arga. David Hammer är näst bäst efter Alec. Han kallar sig Shizuo och gör grovkornig, epileptisk techno som hackar i ryggmärgen.

Nyligen startade Digital Hardcore två underetiketter: Less Than 20, som bara ska ge ut musik av tonåringar och Geist, där det ska finnas plats även för icke-samplad och lugnare musik. Första utgåvan på den senare är »The Geist of Alec Empire«, en trippel-CD med det bästa han släppte på Mille Plateaux innan han sade upp sitt kontrakt.

— Vi letar alltid efter nya artister men det är svårt att hitta folk med rätt inställning. Det var lika jobbigt när Hanin och jag letade efter en tredje medlem. Innan vi träffade Carl repade vi med en amerikan som älskade industribolaget Wax Trax över allt annat. Han verkade okej men när han sjöng lät han exakt som Beeker, laboratorieassistenten i »Mupparna«. Vi har kvar hans version av »Start the Riot« där det enda som återstår av texten är »meep-meep-meep«.

Lyckligtvis har Alec fått chansen att arbeta med andra musiker. Han har remixat Björk och förbereder en EP tillsammans med henne och Brodsky Quartet, där lyssnaren ska kunna vrida balansratten till höger och vänster för att välja mellan psykojungle och lugna stråkar. På soundtracket till filmen »Spawn« skjuter Alec ihop sina rytmer med skrik och riff signerade Slayer. Resultatet »No Remorse (I Wanna Die)« är ett kyligt oväsen som tangerar trashmetalkungarnas Rick Rubin-producerade album »Reign in Blood«. Innan jul ska Alec genomföra ett annat fantasieggande projekt. Han åker till Los Angeles för att producera Ice Cube.

— Vi träffades i somras. Jag lät honom lyssna på några av Ataris långsamma grejer, som förstås är hysteriskt snabba för någon som är van vid 100 BPM, och han sade att han gillade att rytmerna bytte tempo hela tiden. Han är trött på hip hop-låtar som bygger på en enda loop. Sedan satte jag på »We’ve Got the Fucking Power« och han gick genom taket och frågade om jag ville jobba med honom. Ice Cube håller på med ett dubbelalbum som heter »Peace & War«, där den ena skivan handlar om fred och den andra om krig. Jag ska förstås producera den senare. Han spelade upp en av låtarna om fred. Där fanns pianokomp, cello och en kille som skrek »oh no« innan han blev nedmejad med kulspruta.

Alec drar upp blixtlåset på sin bombarjacka. Vi står lutade mot relingen på färjan och kisar mot några fabriksskorstenar som jag tror kallas Limhamn. Han berättar om sin farfar som var socialistisk politiker i Berlin och dog i koncentrationsläger redan 1937. Sedan berättar han om sin far som demonstrerade i Paris 1968. Själv kastade han sten mot polisen för några år sedan och arresterades. Han ger mig detaljerna ungefär som andra popstjärnor skryter om listplaceringar. Lund är mörkt och regnigt. Alecs mobiltelefon ringer medan vi kör vilse på smågatorna. Det är Mike D från Beastie Boys. Han berättar att Ice Cube har ringt till Grand Royal och tjatat om att han vill ha Alecs musik på stubinen. Alec säger att det är lugnt och ber om råd för sin hesa hals. Mike D föreslår att han ska gurgla hett saltvatten.

Vi blir inkvarterade hos en liten gubbe som förvandlat sitt hem till ett motell för forskare. Jag hittar en doktor från Senegal i köket (»hello, I am here to study your anatomy«) och Alecs rum är fullt av gosedjur. Logen på Smålands nation är lika konstig. Någon har klistrat kulörta pappersfiskar på väggarna och lamporna är trasiga. Alec stirrar på fiskarna, gurglar saltvatten och lyssnar på Boredoms.

— Har du Otis Reddings »Live At the Monterey Pop Festival«? frågar han plötsligt. Det är seklets viktigaste skiva. Bara oväsen och energi. Blåssektionen är enorm, den spelar förvridna, konstiga melodier. Vi har samplat små bitar av skivan och förvrängt och dragit ut dem tills de är omöjliga att känna igen. Energin finns kvar. Det är huvudsaken. Partiet av »Midijunkies« som låter »wwwoooo… wwwooo wwooo« kommer från Otis Redding. Du måste lyssna på en av hans låtar som heter »Shake«. Den är snabb. Skitsnabb. Ibland inbillar jag mig att han försökte göra samma sak som vi. Lyssna så förstår du vad jag menar.

* * * * *

Carl Crack störtar in och sätter igång sina Bruce Lee-aerobics. Hanin joggar lite bredvid honom medan Nic sitter på en pall och pillar på sina flätor. Alec fortsätter prata om revolution och drar på sig en röd Fred Perry-tröja.

— Vi spelade på CBGB:s i New York tidigare i år. Jag köpte boken »Please Kill Me« om punkens historia för att komma i rätt stämning och alla historier om de där banden var ganska sorgliga. De kunde ha förändrat världen men de orkade inte. Vi kommer aldrig att göra det misstaget.

Han har gurglat tillräckligt mycket saltvatten för att under spelningen tjuta som en siren och skaka höfterna som Lux Interior från The Cramps. Sequencern och stroboskopet går för fullt i trekvart, tills Carl Crack får syn på två män som råkat i luven på varandra framför scenen. Han hoppar ner, griper tag i en av dem och skriker svordomar genom det elektriska larmet. Utan att röra en min knuffar han ut mannen ur lokalen. Det hörs ett slammer och jag vet inte om det kommer ur PA:t eller om mannen landat på ett gäng soptunnor som de alltid gör på bio.

— Carl har kort stubin, upplyser Alec när han sparkat omkull mikrofonstativet och satt sig i logen. Han hamnade i karateslagsmål med Shizuo för ett tag sedan. De slog varandra blodiga.

Nästa morgon kokar Carl Crack sina frukostägg tills de spricker. Jag frågar varför han blev arg kvällen innan och han stirrar på mig med en blick som skulle få ett godståg att spåra ur. Innan han hinner säga något tassar en gråhårig fysiker från Venezuela in i köket. Han ler vänligt, häller upp lite yoghurt och frågar vilken sorts musik vi spelar.

— Punk, svarar Carl Crack.


ATARI TEENAGE RIOTS senaste CD heter »The Future of War«. Alec Empires nya soloalbum »Squeeze the Trigger« släpps i november, samtidigt som »The Geist of Alec Empire«, en trippel-CD med den bästa musik han gjorde på Mille Plateaux. Alec medverkar också på samlingen »The Spirit of Vampyros Lesbos« med bland andra DJ Hell, Rockers Hi Fi och The Two Lone Swordsmen.


Fredrik Strage

About these ads

Postat i:Fredrik Strage, POP vol 2 #2, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare

%d bloggers like this: