Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #22] Album: DAFT PUNK – Homework

DAFT PUNK

Homework

Source/Virgin

»Keith Richards?
Oh, C’mon now.
Keith’s past it.
He’s had his day.«

(New York Dolls intervjuade av Nick Kent i januari 1974)

De enda som alltid har rätt är de där snorungarna som har världen för sina fötter, som vet att om de kör upp två fingrar i luften vid rätt tillfälle så får de precis allt de pekar på.

»Du är körd«. »Jag vet bättre«. »Tamla Motown?« »Tjenare«.

Du är alltid bättre om du är yngre och hatar allt som vi tanter och farbröder står för.

Och när jag spelar Daft Punks »Homework« för nionde gången den här kvällen så vill jag aldrig höra en gammal soulsingel igen. Det går över, men just nu känns det så oerhört onödigt.

Den här adrenalinkicken som bara finns i spåren på en debutplatta är de enda rockrötter man egentligen borde bry sig om. Man strävar efter kunskap, efter rötterna och snart sitter man där och lyssnar på »Gabriel’s Trumpet« med The Dinwiddie Colored Quartet från 1902 och tycker att det är fenomenalt.

Det är då man måste inse att det är dags att donera sina CD-boxar till Myrorna.

Man lär sig mer och mer, man kan allt mer om det som har varit, om bluessångare som hängde sig 1933 och om Clarence Whites äventyr innan han blev medlem i The Byrds. Och så spenderar man ändå sitt liv med att försöka locka fram känslan, det där pirrandet i maggropen, man fick av just den debutplatta som träffade en i hjärtat, i huvudet eller i skrevet när man nyss hade fyllt sexton.

Vilken platta det var kan göra detsamma.

Men här kommer en till. Och det är ett av de där ögonblicken då man inser att allt som sagts och skrivits är fel, att rockhistorien är en enda utdragen lögn, att det enda som betyder något är vad vi har just här och nu. Vintern 1997 har vi Daft Punk.

De kanske bara får sina femton minuter och sedan försvinner de. Än sen?

Daft Punk är lika smutsiga som Stooges, lika rock’n’roll och lika snygga. De är lika kärleksfullt sarkastiska som Pet Shop Boys och de ser ut som två franska narkomaner. Eller som två kids som just stylats ner för att göra reklam för Calvin Kleins CK.

Jag vill inte att rock’n’rollen ska ta steget in i den fina världen, jag vill fortfarande hålla den kvar utanför grindarna. Den ska inte passa in i reklamfilmer och jag blir förbannad och förvånad när sångerskan i Royal Trux dyker upp i en annons för just CK.

Men som världen ser ut lär väl Daft Punk redan vara på väg dit. Ingen vill ju missa tåget, så alla kommer att rycka och slita i gossarna. Men ge dem i alla fall femton minuter som världens svängigaste anarkodiscoduo.

Daft Punk; Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo, kommer från Montmartre. De har nyss fyllt tjugo. Och de håller på att spricka av självsäkerhet och attityd.

Andra fransmän har under året gjort glimrande house och techno, men ingen, inte ens Motorbass, har varit i närheten av Daft Punks kaxighet. Motorbass är ju två gamla män. De är säkert nästan trettio. Faktum är att de flesta framstår som ganska gamla och gråa bredvid den här duon.

Sedan Daft Punk för nästan ett och ett halvt år sedan släppte »Da Funk« på den lilla skotska etiketten Soma har varenda A&R-person med självaktning jagat duon med allt fetare checkhäften. Och när de till slut accepterade ett av alla anbud spelade de in »Homework«; en timme föraktfullt oväsen med näsan i vädret.

Vilket förstås var precis vad skivbolaget ville ha.

Till några takter ur deras egen »Musique« låter de en radioröst på WDPK 83.7 FM presentera »Homework«. Daft Punk drar i sina reglar, de skruvar på sina knappar. 303, 808 och 909. Och det är skrikig acid house på högsta volym. Det är musik som inte går att undgå, den skär igenom allt.

»Teachers« och »All Around the World« är akuta discoklassiker och de bästa låtar Pet Shop Boys aldrig skrivit.

I »Teachers« räknar två röster i en naiv technoduett — den ena låter som en toksmurf på E och den andra som Leonard Cohen — upp namn på Daft Punks favoritartister.

»Paul Johnson, DJ Funk, DJ Sneak, DJ Rush, Hyperactive, Ashley Beedle, Brian Wilson, Kenny Dope, Louie Vega and Dr Dre is in the house/Jeff Mills, Green Velvet, DJ Tonka, DJ Pierre, Luke Slater, Jerry Lee Lewis and Van Helden is in the house.«

Och så vidare. Genialt.

»Around the World« skulle kunna vara en Jellybean-remix av Madonna. Chris Lowe borde slå frivolter när han hör det här. Till ett poppigt electrobeat från 1984 samplar de en vocoderröst som sjunger en bedårande liten popmelodi med bara tre ord. Around. The. World. Hela tiden, om och om igen.

När Beck pratar om och samplar sina älskade blueslegender blir jag imponerad, när Daft Punk plankar Jellybean går jag ner i spagat.

I »Fresh« brottas en distad Isley Brothers-gitarr med en hand som är alldeles för ivrig med att lattja med diskantreglarna, de redan klassiska singlarna »Da Funk« och »Alive« förutsätter jag att du har hört eller så skriver jag bara så för att du ska haja hur bra de är. I »Oh Yeah« — en låt Pet Shop Boys skulle mörda för — består hela texten av titeln. Jag vet inte om det är Althea & Donnas »Uptown Top Ranking« eller Midi, Maxi & Efti de har samplat. »Burnin« är toppdisco där Thomas Bangalter skär sönder sin pappas skivor — Thomas pappa producerade The Gibson Brothers och skrev deras Mallorca-discoplåga »Cuba« i slutet av sjuttiotalet — med cirkelsåg.

Daft Punk har kallats för det nya Chemical Brothers. Det är de inte. De är Daft Punk och inget annat. Den enda likheten de har med Tom & Ed är att de båda älskar att slå sönder grejer, spela in det och kalla det för dansmusik.

Rock’n’rollen har inte en tanke på att lägga sig ner och dö bara för att vi vet exakt vem som gjort vad tidigare, vad det låter som och varför någon vill göra det igen.

Daft Punks debutalbum är ett lika klassiskt rockalbum som Bob Dylans »Highway Revisited« eller Derrick Mays »Innovator«. Rockhistorien är ändå en lögn. De enda som alltid har rätt är de där unga männen — de är ju oftast män — som vet att deras första album är den bästa platta som någonsin spelats in. När de lyckas överföra all den brännheta entusiasmen till vinyl så är det den enda musiken som betyder något.

Och det är vad Daft Punk just har gjort.

Välkomna till 1997.

Andres Lokko

About these ads

Postat i:Album #22, Andres Lokko, Betyg 10, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 28 andra följare

%d bloggers like this: