Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #10] Harold Melvin & The Blue Notes – Wake Up Everybody [1975]

Harold Melvin & The Blue Notes
Wake Up Everybody [1975]
Producent: Kenneth Gamble och Leon Huff Studio: Sigma Sound Studios, Philadelphia # Philadelphia International PZ 33808

OM DET GÅR att rekommendera en grundkurs i rockjournalistik rymmer den lämpligen följande tre böcker med journalisters samlade tidningsartiklar: Nik Cohns »Ball the Wall«, Charles Shaar Murrays »Shots From the Hip« och Nick Kents »The Dark Stuff«. (»Psychotic Reactions« av den mytomspunne men överskattade rockjournalisten Lester Bangs kan ni faktiskt hoppa över.)

I samlingsvolymen med Nik Cohns texter finns en artikel skriven för New York Magazine 1975 kallad »Almost Saturday Night«. Nik Cohn hade följt den nya, vitala musikscen som höll på att växa fram i Brooklyn, Queens och Bronx, och valde att skildra scenen i prosaform (à la termen »new journalism«, myntad av Tom. Wolfe) med en ung hetlevrad, italiensk-amerikansk arbetarslyngel vid namn Vincent som huvudperson. Vincent var »the best dancer in Bay Ridge« och ägde fjorton blomstermönstrade skjortor, fem kostymer, åtta par skor och tre överrockar. Varje gång han klev ut på dansgolvet Odyssey 2001 var han Kung. Ryktet om Nik Cohns artikel i New York Magazine nådde snabbt Hollywood.. Ett filmmanus skrevs baserat på Nik Cohns dokumentära tidningsartikel och när filmen två år senare fick premiär bar den namnet »Saturday Night Fever«.

Av alla filmer som gjorts om explosiv, vital ungdomsmusik, och den subkultur den framkallar, är »Saturday Night Fever« den allra bästa; vida överlägsen till exempel »Rude Boy«, »The Great Rock’n’Roll Swindle« och »Singles«. Detta år, efter att Quentin Tarantino gett honom huvudrollen i »Pulp Fiction«, lär det plötsligt bli accepterat att hylla den länge så bespottade John Travolta, men han var briljant redan i »Saturday Night Fever«: cool som Paul Simenon, explosiv som Joe Strummer. Under åren 1976-1978 blev det populärt att spela ut punk och disko mot varandra, men i efterhand går det att se hur lika dessa bägge genrer egentligen var.

Såväl punk som disko utmärktes av att musiken var simpel, högljudd, kaxig samt föraktad av »riktiga musiker«. Såväl punk- som diskoartister lanserades till en början på små oberoende skivbolag, som Solar i diskons LA, eller Rough Trade i punkens London, och bägge scenerna dog en lika skoningslös död när de efter ett par års kreativa fyrverkerier köptes upp och vattnades ur av branschen. (Den som inte sett »Saturday Night Fever«, och köpt myten om att den är »mesig«, bör påminnas om att flera scener censurerades i USA. Orsak: dialogen var för grov.)

Ljudspåret till »Saturday Night Fever« är ett klassiskt dubbelalbum, nästan i klass med både »Exile on Main Street« och »London Calling«, men att skivan till slut hamnade utanför denna topp 100-lista beror främst på att den saknar låtar med Harold Melvin & The Blue Notes. När Travolta-prototypen Vincent och dennes vänner dansar i Nik Cohns artikel gör de det bland annat till »Wake Up Everybody« och »Bad Luck«, båda klassiker med Harold Melvin & The Blue Notes. Ingen annan grupp från den legendariska Philadelphiasoulscenen hade heller smartare dansschema än The Blue Notes. Den ytterligt stilfulle gruppmedlemmen Bernard Wilson, som gjorde gruppens koreografi, var även koreograf åt bland andra The Delfonics, Brenda & The Tabulations och The O’Jays.

Harold Melvin & The Blue Notes överglänste även de flesta som sångare. Bandet bilades 1954 och skivdebuterade redan 1956, då som doo wop-grupp, men det dröjde ända till sjuttiotalets första år innan alla bitarna föll på plats. Den något egocentriske bandledaren Harold Melvin, som själv var en rätt ordinär sångare, övertalades då att låta gruppens trummis ställa sig längst fram vid mikrofonen — Teddy Pendergrass. Bland gruppens andra sångare kan också nämnas Lloyd Parkes som i slutet av sextiotalet gjorde en fantastisk singel, »The Echo«, som sångare i obskyra The Epsilons (finns med i volym två av Stax-boxen).

Teddy Pendergrass kom att definiera hela bilden/myten av soulsångaren som barbröstad machoentertainer och blev enormt stor i USA, så stor att han efter det album som anmäls här, »Wake Up Everybody«, lämnade The Blue Notes (som därefter aldrig återhämtade sig) och därefter inledde en lika framgångsrik solokarriär. Alla Harold Melvin & The Blue Notes fyra första album är utmärkta. »Harold Melvin & The Blue Notes« från 1970 rymmer »If You Don’t Know Me By Now«; »Black & Blue« från 1973 rymmer »Love I Lost«; »To Be True« från 1975 rymmer »Bad Luck«; men det är ändå »Wake Up Everybody« som glänser allra mest.

Skivan rymmer endast sju spår, samtliga långa soulsymfonier skrivna av de gudabenådade låtskrivarparen Gamble/Huff (tre låtar) respektive McFadden/Whitehead (fyra låtar). Förutom titelspåret, som endast finns i nedklippt version på »Greatest Hits«-album, men här är nästan åtta orgasmiska minuter lång, är höjdpunkten »Don’t Leave Me This Way«, originalversionen av den låt som senare blivit en gaydiskoklassiker och spelats in i ett otal coverversioner. En stor del av historien om housemusiken börjar också i detta album. Sånger som »Someday« med Ce Ce Rogers eller »It’s Alright« med Sterling Void hade varit omöjliga utan Harold Melvin & The Blue Notes.

Samma år som »Wake Up Everybody« spelades in i Sigma Sound Studios i Philadelphia fick studion även besök av en blek, spinkig, kokainberoende engelsman som arbetade på ett album kallat »Young Americans«. Men det är, som det brukar heta, en helt annan historia.


Jan Gradvall


HALL & OATES – Abandoned Luncheonette 1973, Atlantic SD 7269
McFADDEN & WHITEHEAD – McFadden & Whitehead 1979, Philadelphia International 35800
TEN CITY – Foundation 1989, Atlantic 81939

About these ads

Postat i:Jan Gradvall, POP #10, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare

%d bloggers like this: