Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #10] Four Tops – Second Album [1965]

Four Tops
Second Album [1965]
Producent: Holland-Dozier Studio: Hitsville, Detroit # Motown MLP 634

DET finns förstås fyra toppar i Four Tops: Brian Holland, låtskrivare med mera. Lamont Dozier, låtskrivare med mera. Eddie Holland, låtskrivare med mera. Tre initialer och tre symboler för Motowns storhet. Fem år på skivbolaget. Tjugofem topp 10-hits. Sådant imponerar.

Och så den fjärde toppen, Levi Stubbs. Denne säregne, själfulle sångare, som förvandlade det fjäderlätta popmaterialet till något mer än bara banal sockervadd för klubbsodafester och grillkalas. Den brittiske punktrubaduren Billy Bragg visste vad han menade när han sjöng om Levi Stubbs tårar — viktiga inslag i scenrepertoaren hos denne enmansvulkan. Känslorna formligen rann ur honom, som het glödande lava, uppblandad med något slags mystiskt kärlekselixir.

Med Stubbs framför Lawrence Payton, Renaldo »Obie« Benson och Abdul Fair fick Holland-Dozier-Holland sitt favoritgäng på Motown. De tre låtskrivarna, arrangörerna och producenterna serverade klassiska hitlåtar till många andra Motown-artister, men det var nog just samarbetet med Stubbs och de andra som fungerade allra bäst.

Four Tops var jämte Supremes och Marvelettes det mest utpräglat lättpoppiga inslaget hos Motown, men också de tyngsta artisterna sett till erfarenhet och musikalisk visdom. Gruppen började redan 1956 på Chicago-etiketten Chess, och spelade därefter in för flera olika bolag, däribland Riverside och Columbia, innan de fick kontakt med Motown-bossen Berry Gordy 1963.

De hade känt varandra sedan barnsben och växt upp tillsammans i Detroits arbetarkvarter North End. Det var där de första stämmorna övades in.

Deras scenvana var imponerande. Och vinstgivande. Fruarna — själva i underhållningsbranschen — klagade hej vilt när bandet övergav klubbscenerna för inspelningsstudion. Och blev topp tunnor rasande när första albumet, »Breaking Through«, för Motowns jazzetikett Workshop, floppade totalt.

Men Berry Gordy gjorde ett smart drag. Han sammanförde gruppen med låtskrivartrion Holland-Dozier-Holland. Kombinationen blev en hit. Låtskrivar- och producentteamet förälskade sig i Stubbs melodramatiska stämma och försåg gruppen med guldkorn som »I Can’t Help Myself«, »It’s the Same Old Song« och ett par till av spåren på »Second Album«.

Egentligen är detta utpräglad hitmusik, avsedd att spelas på 45 varv och inget annat. »The Sound of Young America«, för att knycka Berry Gordys egen slogan från året efter. Plattan gjordes innan H-D-H kom in i sin så kallade klassiska period, med välarrangerade, utmejslade klassiker som »Reach Out«, »Bernadette« och »Seven Rooms of Gloom« — en sorts gotisk soul, full av vånda och smärta.

Men på »Second Album« finns en oskyldighet och en uppsluppenhet som smittar av sig, och det är få Motown-album från mitten av sextiotalet som matchar det här. Till och med en bagatell som »Darling, I Hum Your Song« känns både värdig och övertygande.


Micke Widell


FOUR TOPS – Reach Out 1967, Motown MS 660
THE SUPREMES – The Supremes Sing Holland-Dozier-Holland 1967, Motown MLP 650
THE CHAIRMAN OF THE BOARD – Give Me Just a Little More Time 1970, Invictus 7300

About these ads

Postat i:Micke Widell, POP #10, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare

%d bloggers like this: