Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #10] De La Soul – Three Feet High and Rising [1989]

De La Soul
Three Feet High and Rising [1989]
Producent: Prince Paul och De La Soul Studio: Calliope, New York # Tommy Boy TB 1019

DÅ De La Soul dök upp på den internationella pop- och hip hopscenen 1988, visade de vägen för en ny svart rörelse som redan till en början var politiskt medveten, antiborgerlig, urban, multikulturell och starkt rotad i en afroamerikansk erfarenhet. De markerade tydliga brott mot hip hopens traditioner och lyckades befria sig från rapmusikens kvävande ortodoxa normer för sampling.

I en tidig MTV-intervju, gjord hemma hos en av medlemmarna i De La Soul, pratade Long Island-trion om att rapmusiken behövde förändras. Naturligtvis älskade även De La Soul det »James Brown-sound« som dittills karakteriserat en stor del av rapmusiken, det var det ingen tvekan om, men att klampa omkring i andras fotspår hade de inte precis dille på.

Deras DJ, Trugoy The Dove, lät i stället TV-publiken provsmaka De La Souls egen hip hop-buff. Han plockade fram ett gammalt Walt Disney-soundtrack, som innehöll ett trumbeat som var precis lika funky som vilket James Brown-beat som helst. Sensmoralen var, menade gruppens medlemmar — rapparen Posdnuos, rapparen Pace Master Mase och Trugoy The Dove — att gräver man bara lite djupare kan man finna lite av varje. Gräver man bara lite djupare kan man göra precis vad som helst.

Och det var just deras fantasi och uppfinningsrikedom, deras nyfikna och lätt snokande inställning till skapandet som gjorde det möjligt för dem att utvidga rapmusikens gränslinjer.

De tog en ordentlig titt på de där gränslinjerna och slet dem i stycken. De bröt mot alla rapmusikens oskrivna lagar, struntade i etiketten, välte borden, spillde ut drinkarna, slog sönder porslinet och lämnade dörren på vid gavel.

De La Soul skapade sitt eget språk, vilket var helt nödvändigt för att deras musikaliska visioner skulle kunna fullbordas. De attackerar språket med en oemotståndlig och förtjusande egenartad fabuleringsförmåga. Ungefär på det sätt som en liten, sluten grupp vänner kan skapa och utveckla sina egna privata skämt och koder. Inga fler Guccis och guldkedjor. Smaka i stället på titlar som »Change in Speak«, »Jenifa Taught Me (Derwin’s Revenge)«, »Cool Breeze on the Rocks«, »A Little Bit of Soap«, »Me Myself and I«, »Potholes in My Lawn« och »Plug Tunin’ (Last Chance to Comprehend)«. Eller ett motto som »This album does not contain explicit lyrics, but the thought is erotic!«.

Efter en liknande princip innebar De La Souls grävande efter idéer, och efter musik att sampla, att de i första hand sökte hos sig själva.

I motsats till de rappare som dammsuger skivaffärer i hopp om att hitta sånt de aldrig hört förr, valde De La Soul det egna minnet och föräldrarnas skivsamlingar som inspirationskällor.

I en intervju gjord någon månad efter utgivningen av »Three Feet High and Rising« förklarade Posdnous att nästan allt de samplat var sånt de hört eller lyssnat på som barn: »All the records on the album came from me, Mase and Dove and Paul. Childhood songs that we heard.«

Albumet ramas in av en parodi på ett frågesportprogram (»How many times did the Batmobile catch a flat?«) och inleds med gruppens signaturmelodi »The Magic Number«. »Can U Keep a Secret« handlar om att alla i De La Soul behöver en ny frisyr, »Transmitting Live From Mars« är musik satt till en fransk språkkurs och »Ghetto Thang« tar upp det svarta USA:s stora problem med tonårsgraviditeter. Om pojken som vill att flickan ska ta av sig allt för honom (från kontaktlinserna till de, av hennes mamma, specialdesignade jeansen) handlar »Take It Off« och »Eye Know« samplar Otis Redding när han visslar.

Detroit Emeralds, Johnny Cash, Liberace, Steely Dan, barnramsor, Disney och franska språkkurser; i De La Souls händer blir allt till trolleri, till magiska nummer.

1989 års främsta album, decenniets debut och framtidens soundtrack.

»Three Feet High and Rising« går inte precis av för hackor.


Pietro Maglio


TOOTS & THE MAYTALS – Funky Kingston 1973, Dragon DRLS 5002
JUNGLE BROTHERS – Done By the Forces of Nature 1989, Warner 26072
A TRIBE CALLED QUEST – People’s Instinctive Travels and the Paths of Rhythm 1990, Jive 1331

About these ads

Postat i:Pietro Maglio, POP #10, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare

%d bloggare gillar detta: