Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #10] Howlin’ Wolf – Moanin’ in the Moonlight [1959]

Howlin’ Wolf
Moanin’ in the Moonlight [1959]
Producent: Sam Phillips och Leonard Chess Studio: Memphis Recording Service och Chess Studios, Chicago # Chess 1434

MAN eller myt?

Det är lätt att bygga myter kring Chester Burnett, denne gigantiske man som kallades The Howlin’ Wolf. Denne man som i sin musik förde samman mörker och ljus, förhistoriska rytmer och sprakande elektricitet, Mississippis svartkonst och rå sexualitet, Afrika och den nya världen.

Denne man med en röst så stor, så stor och fylld av nattsvart, hotfullt ekande resonans. Det sägs att han kunde tömma ett stort rum på syre bara genom att öppna munnen för att börja sjunga…

En svart, ylande varg i natten.

Men också en omtänksam familjefar, en oerhört passionerad musiker, i allra högsta grad en människa av kött och blod. Sam Phillips på Sun Records i Memphis har berättat om sina första möten med honom, och något av det första han lade märke till var att han aldrig någonsin hade sett ett par så stora fötter! Men Phillips är också fortfarande helt klar över att Chester Burnett var den mest fantastiske sångare, Elvis inräknad, han någonsin fick chansen att spela in:

— God, what it would be worth to see the fervor in that man’s face when he sang. His eyes would light up, you’d see the veins in his neck and, buddy, there was nothing on his mind but that song. He sang with his damn soul.

— When the beat got going in the studio he would sit there and sing, hypnotizing himself.

Ingen verkar egentligen riktigt veta när Chester Burnett föddes, men man har ändå enats om den 10 juni 1910 som ett födelsedatum. Förutom några års militärtjänstgöring under andra världskriget tillbringade han sina fyrtio första år på Mississippis bomullsplantager. Där lärde han känna Charlie Patton, Robert Johnson och Rice Miller, tre av bluesens största legender. Patton hade lärt honom att hjälpligt spela sina mest kända låtar, tillsammans med Johnson och Miller reste han på trettiotalet runt på landsbygden och spelade. Man följde efter skördarna, och pengarna, men Johnson var i längden för mycket en ensamvarg för att den här trion skulle kunna hålla ihop en längre tid. Burnetts smak för musikerlivet var emellertid väckt. Efter militärtjänstgöring och några års heltidsjordbruk beslöt han sig i slutet av fyrtiotalet för att satsa fullt ut på musiken.

Han sökte sig norrut, inte till själva Memphis utan till West Memphis, över Mississippifloden in i Arkansas. Där hade han större chans att göra sig ett namn innan han på allvar sökte sig till musikcentrat på andra sidan floden. Han framträdde regelbundet på radiostationen KWEM, där han gjorde reklam för såväl gödningsmedel som sina egna spelningar. Han blev snabbt oerhört populär hos den svarta publiken.

Han hade vid det laget skaffat sig det mest dödliga band världen någonsin skådat. Willie Steel var en trummis som inte var rädd för att lägga all sin kraft i slagen och pianisten William Johnson var så vild att han allmänt gick under benämningen »Destruction«. Memphis var nerlusat med unga och aggressiva munspelare, och när Wolf inte själv kände för att spela kunde han överlåta den sysslan till hungriga spolingar som James Cotton eller Junior Parker. Och på gitarr hade han en av djävulens handgångna, Willie Johnson, med en totalt förintande ton i sitt instrument. Så förvrängt skitig, så bitande, så sprakande elektrisk att havande mödrar fick missfall om de bara kom i närheten av hans förstärkare.

Mississippideltats uråldriga blues var på väg in i den moderna tiden med den otyglade kraften och attacken hos ett herrelöst, vilt skenande ånglok. Med pistongerna pumpande så att man knappt ser dem och med ångpannan så överhettad att nitarna är på väg att lämna sina fästen. Jag hade med glädje och utan minsta tvekan gett min högra arm för att en gång ha fått uppleva det bandet i levande livet.

Våren 1951 steg Howlin’ Wolf för första gången in i Phillips studio, Memphis Recording Service. Phillips hade då ännu inte startat Sun Records, så de Wolf-inspelningar han skulle komma att göra under de två följande åren måste avsättas någon annanstans. Han hade ett avtal med bröderna Bihari i Los Angeles och deras bolag RPM/Modern, som han redan försett med en rad B. B. King-inspelningar, men han hade också i smyg börjat samarbeta med bröderna Chess i Chicago. Båda bolagen ville ha ensamrätt på Phillips produktioner, så fältet var vidöppet för konflikter.

Med Ike Turner hade han spelat in »Rocket 88«, ofta kallad den allra första rocklåten, med sång av Turners tonårige kusin Jackie Brenston. Inspelningen blev en jättehit för Chess. Bröderna Bihari blev rasande, och Turner var inte särskilt glad över att skivan getts ut i den lille kusinens namn. Alltså tackade han för sig och började i stället jobba för bröderna Bihari. Phillips förnyade då kontakten med sångaren och pianisten Roscoe Gordon, som han ursprungligen lovat åt RPM, men nu i stället la i händerna på Chess. Gordons debut med låten »Booted« blev en jättesuccé. Bröderna Bihari, som ansåg sig sitta på Gordons kontrakt, gick i taket. Med hjälp av Turner spelade man helt sonika in Gordon i en egen version av samma låt.

Det här kalla kriget var som allra kallast när det drog ihop sig för Howlin’ Wolfs skivdebut. Efter de allra första testinspelningarna hade Phillips kommit överens med bröderna Bihari om att den skulle äga rum på RPM, men efter bråket kring »Rocket 88« och Roscoe Gordon sålde han helt sonika kontraktet till Chess i stället. Varpå RPM och Turner raskt startade parallella inspelningar med Wolf. Som sket i vilket, han stoppade tacksamt pengarna i samma ficka… Så kunde det gå till i det tidiga femtiotalets skivbransch.

De båda skivbolagen gjorde så småningom upp — RPM tog Gordon, Wolf gick till bröderna Chess. Som rätt omgående krävde att han skulle flytta upp till Chicago. Phillips stod med skägget i brevlådan. Han skulle aldrig mer hitta en bluesman av samma kaliber.

»Jag är den ende som lämnat Södern som en gentleman«, sa Wolf när han i en nyinköpt Cadillac och med 3.900 dollar i fickan styrde kosan mot Chicago. Ensam. Hans bandmedlemmar ville inte lämna Memphis.

De första inspelningarna i norr lyckades därför inte riktigt återskapa den glödande kraft som präglat Memphis-inspelningarna, men det fanns en lösning även på det problemet. Wolf satte sig i sin Cadillac, åkte tillbaka till West Memphis och hämtade en riktig gitarrist. Den då drygt tjugoårige Hubert Sumlin var inte så råbarkad som gamle Willie, men han spelade gitarr som ingen annan. Och han förde med sig en liten bit av Mississippis själ till Chicago. Det var precis det Wolf behövde.

»Moanin’ in the Moonlight« var Wolfs första LP, och den innehåller både Memphis- och Chicago-inspelningar. Den rymmer blues så påträngande och hotfull att spelandet av den borde brottsrubriceras som »resande av livsfarligt vapen«…


Lennart Persson


THE ROLLING STONES – Rolling Stones 1964, Decca LK 4605
CAPTAIN BEEFHEART – Safe as Milk 1967, Buddah BDS 5001
TOM WAITS – Swordfishtrombones 1983, Island 80095

About these ads

Postat i:Lennart Persson, POP #10, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare

%d bloggers like this: