[POP #1] 1992: POP topp 30

1992 ÅRS BÄSTA ALBUM FRAMRÖSTADE AV FÖLJANDE SKRIBENTER: FATIMA AHMED, PER BJURMAN, JOHN L. BYSTRÖM, TERRY ERICSSON, JAN GRADVALL, KJELL HÄGLUND, ANDRES LOKKO, PIETRO MAGLIO, LARS NYLIN & HANS OLOFSSON.

1

Arrested Development

3 Years, 5 Months & 2 Days in the Life of… (Chrysalis)

De artister som gjorde den mest intressanta musiken under året sökte alla ett tillstånd där musiken blir lika självklar, vacker och harmonisk som ett fält med gräs. Yeah, peace & love, brothers and sisters. Ett tillstånd där musiken blir en motsats, och nödvändig antites, till informationsstress. Några artister, som Black Crowes och Neneh Cherry, nyttjade gräs i den meningen att de rökte upp det, för att uppnå det tillståndet. Andra artister, som Neil Young och Michael Stipe och de andra i R.E.M., fick det att låta som om de låg på rygg i gräset och spelade under bar himmel. Allra längst nådde hip hop-kollektivet Arrested Development. Sittande på trappan i sitt hus i Atlanta, Georgia, hade de ett tunnland med gräs rakt framför sina ögon under de tre år, fem månader och två dagar det tog för dem att få skivkontrakt. Den utsikten hörs på skivan. (94 poäng)

2

Popsicle

Lacquer (Telegram)

Fyra Pitebor i exil gör den starkaste svenska albumdebuten i modern tid. Mycket brittiskt och mycket nu, med glänsande popmelodier i självlysande produktion. Everything starts with an E — Rickenbacker starts with an R. Hela näbben fylld med pop! (91 p)

3

Neil Young

Harvest Moon (Reprise)

Medan vissa förespråkar ständig förändring följer Neil Young mottot att det som är bra är bra oavsett era. Denna inställning följer han till punkt och pricka på denna parafras på hans eget album »Harvest« från 1972. Ett litet steg för Neil — men en ganska bra platta. (87 p)

4

Disposable Heroes of Hiphoprisy

Hypocrisy is the Greatest Luxury (4th & Broadway)

Aggressiva industri-rappare från San Francisco som var årets motsvarighet till Dead Kennedys. 1992 kom duons svavelfrätande album med bland annat en mycket pricksäker lägesrapport från OPEC-mötet 1974. (69 p)

5

Boo Radleys

Everything’s Alright Forever (Creation)

Lika farliga för popfans som Bermuda-triangeln för sjöfarare. Brittiska Boo Radleys framstod 1992 som popmusikens svar på Vasco da Gama och Christoffer Columbus, och visade med »Everything’s Alright Forever« att kartan fortfarande har några vita fläckar. (68 p)

6

Ride

Going Blank Again (Creation)

Jayne Houghtons svartvita fotografi i CD-häftet visar fyra unga popforskare strax innan de beger sig in i den förbjudna zonen. Utan vägvisare. Lämnandes de andra bakom sig. Ride har blivit en kompass för desorienterade efterapare, men själva tar de ut nya riktningar utan några som helst hjälpmedel. (66 p)

7

R.E.M.

Automatic for the People (Wea)

Efter »Losing My Religion« spekulerade USA:s samtliga collegestudenter om vad R.E.M. skulle göra därnäst. Skulle man välja det lagom arenavänliga eller det avsevärt arenavänliga? R.E.M. valde att inleda återkomsten med en singel som inte ens har någon refräng. (61 p)

8

Moose

…X, Y, Z (Hut)

Många band väsnas i 15 minuter för att lika snabbt knuffas undan av något långhårigt sällskap från Nowhereville, USA. Men Moose upptäckte ett bortglömt hörn av pophistorien — sextiotalets ballader om ensamma amerikanska hemmafruar — som de gjort till sitt eget. Utan att lämna vare sig England eller nittiotalet. (55 p)

9

Paul Weller

Paul Weller (Go! Discs)

För fem år sedan sa Paul att han aldrig kunde tänka sig att släppa skivor under sitt eget namn. Fem år senare släpper han sitt första soloalbum, »Paul Weller«. Och för de som följt honom från »The Gift« till »Confessions of a Popgroup« framstår det som det enda den kunde heta. För det är så det låter. (53 p)

10

Eggstone

In San Diego (Snap)

Det här är inte svenskt. Det är klassiskt. Färgglada anoraker och sprickfärdiga skivpåsar ger hals i de korta byxbenens, utstående öronens och smala pojkaxlarnas nationalsång. (52 p)

11

Beastie Boys

Check Your Head (Capitol)

Beastie Boys tredje album innehåller så många idéer, infall och referenser att det ibland blir fullkomligt olyssningsbart. Kanske är det därför den sammanfattar 1992 bättre än någon annan skiva? Själva tänkte de aldrig så långt utan satt hellre hemma i sina toppluvor och rökte upp mammas krukväxter. (51 p)

12

Spiritualized

Lazer Guided Melodies (Dedicated)

Viskande sång. LSD-spräckliga gitarrväggar. Melodier som lånat sin struktur från Velvet Undergrounds »Pale Blue Eyes«. Engelska Spiritualized gör sitt bästa för att bli ett Pink Floyd för år 2000. Stundtals lyckades de överträffa förebilderna. (48 p)

13

Sugar

Copper Blue (Creation)

Bob Mould fortsätter att skildra ett USA som utspelar sig på bakgårdar, vid kraftverksreservoarer och under blodiga lakan. Musikaliskt är Sugar en logisk fortsättning på Hüsker Dü:s äventyr i taggtrådszonen, skillnaden är att Sugar är tillräckligt tydliga i sin popjakt för att kunna tränga in i MTV-formatet. (48 p)

14

The Jesus and Mary Chain

Honey’s Dead (blanco y negro)

Flickpop, motorcyklar och doften av läderjackor. Här visar de skotska bröderna Reid alla tvivlare att de fortfarande kan leverera den genialiska blandning av popkänsla och rock’n'roll-attityd som utmärkte deras tidiga singlar »Upside Down« och »Never Understand«. Sorteras in under tonårsmusik. (46 p)

15

Cypress Hill

Cypress Hill (Columbia)

»How I Could Just Kill a Man« var det mest självklara soundtracket till vårens upplopp i Los Angeles och visar mer än något annat hur långt man måste gå för att visa att man tillhör den yngre generationen. Cypress Hills debutalbum är med andra ord punk, hip hop och skoj för hela familjen. (45 p)

16

Lou Reed

Magic and Loss (Sire)

Manhattans mest becksvarta sinne fortsätter att överraska. De flesta trodde att han skulle kapitalisera på rådande trender och göra en högljudd gatuserenad. I stället gjorde han sitt kanske mest lågmälda alster någonsin. Ämnet är cancer, texterna beskriver Reeds egen reaktion när två vänner går bort. (39 p)

17

PJ Harvey

Dry (Pure)

Det kunde ha blivit för starkt, för självutnämnande och för intensivt. Det blev det också. Tillsammans med Lou Reeds »Magic and Loss« är det här årets mest krävande rockmusik. PJ Harvey har tidigare kallats för nittiotalets Patti Smith. Är det okej om vi gör det en gång till? »Dry« är nittiotalets »Horses«. (38 p)

18

k.d. lang

Ingénue (Sire)

Stilrena pizzicatostråkar, sydeuropeiska boulevarder och sötvarma kubanska nattklubbar. Elegant och engagerat, sofistikerat och med nerv. Amerikanska kathy lang har gjort ett album fyllt av sånger om svikna förhoppningar, tungt fallande tårar och krossade kärleksdrömmar. (38 p)

19

Cerebral Corps

Attributed to Cerebral Corps (Alias)

Anglofila amerikaner som överdoserat på framför allt engelsk sextiotalspsych — Pink Floyd, Kaleidoscope, Tomorrow… Genial pop som dränkts i fasförskjutningar, baklängesgitarrer och förvrängda röster. Cerebral Corps vet nog också var Syd Barrett bor. (35 p)

20

Sonic Youth

Dirty (Geffen)

Det viktigaste hårdrockbandet sedan Stooges. När Thurston far ut i ett trumsolo — på sin gitarr! — är det samma attityd som fick Iggy Pop att skära upp sig med glas. »Dirty« är en tillbakagång till det råa uttryck som var gruppens signum under åttiotalet. Vackrare oväsen är svårt att lokalisera. (33 p)

21

Jimmy Scott

All the Way (Sire)

Den spegelvände Scott Walker; mörkhyad och ljusröstad i stället för ljushyad och mörkröstad, men borta lika länge från schlagerscenen och tillbaka med samma mörka kraft, med samma faiblesse för viktlösa, stillastående ballader. Om Mel Torme är Gud är Jimmy Scott Djävulen. (32 p)

22

Matthew Sweet

Girlfriend (Zoo)

Klassiska popmelodier, glödgat elektriskt gitarrspel av Televisons Richard Lloyd, på en gång både cyniska och varmhjärtade texter och Lloyd Cole-besläktade stämningar. »Girlfriend« hade långt ifrån bara årets snyggaste omslag att erbjuda. (31 p)

23

Staffan Hellstrand

Eld (Sonet)

Staffan Hellstrands första moment av skärpa. Med hjälp av Nomads och Lolita Pop-gitarristen Fredrik Blank hittar Hellstrand en attack som tidvis kvalificerar honom för Neil Young-associationer. Att Svenska Akademien skulle sätta frågetecken för vissa texter blir nu mest en anmärkning i marginalen. (31 p)

24

Beautiful South

0898 (Go! Discs)

Popmusik och socialism. På »0898« bevisar Paul Heaton att det går att korsbefrukta dessa element utan att det bildas en bastard. Ironiska texter som kryper innanför huden och via blodomloppet förs till hjärnan. Skira poplåtar som via hörselgångarna letar sig ner till hjärtat. (27 p)

25

The Orb

U.F.Orb (Big Life)

Långa passager med rena ljudkollage, men också tunga grooves — luftig amerikansk old school-techno, men främst en handfull magiska reggae-rhythm tracks, inbäddade i hypnotiska effekter från när och fjärran. Reggaens dub-estetik driven till sin yttersta spets, med Eno i rollen som Selassie. (26 p)

26

Inner City

Praise (Ten)

Detroits själfyllda technoduo Inner City (Kevin Saunderson & Paris Grey) återgick efter misslyckandet med »Fire« till den formel som gjorde debuten »Paradise« till en klassiker. Modern techno med rötter i gospel och Philadelphia-soul. (23 p)

27

Vanessa Paradis

Vanessa Paradis (Polydor)

Ett klassiskt rockäktenskap. Vanessa och Lenny Kravitz gör sextiotalspop i Burt Bacharach-polisonger och Dionne Warwick-glitter; Ronettes-klänning och Spector-tupé, Svante Thureson-getskägg och Lill Lindfors Courrége-stövletter. Jagger/Faithful, någon? (22 p)

28

Sade

Love Deluxe (Epic)

Konsekvens och övertygelse ger inga medaljer. Sades fjärde album på åtta år låter precis som de tidigare. Och hon är precis lika konsekvent i sin övertygelse om själens obotliga ensamhet som alltid. Men först nu börjar Sades roll som den enda moderna efterföljaren till Elmore James utkristalliseras. (22 p)

29

Pizzicato Five

This Year’s Girl (Seven Gods)

Tokyo — den yttersta stilmedvetenhetens mest sofistikerade säte. Att vara smartaste bandet i Tokyo är ett förpliktigande epitet. Pizzicato Fives perfekta cappuccino-pop är en shoppingtur i himlen, där man aldrig får skoskav, kassarna bär sig själva och checkarna har obegränsad täckning. (21 p)

30

Mr Fingers

Introduction (MCA)

En av housemusikens gudfäder, Larry Heard, släppte under namnet Mr Fingers årets mest förbisedda soulalbum. Om femton år kommer »Introduction« att återutges och hyllas som en av nittiotalets bästa skivor. Julen 1992, är det knappt den får plats bland årets trettio bästa. (21 p)

Postat i:POP #01, POPåret