NEIL YOUNG är pophistoriens mest inflytelserika gitarrist. I drygt tjugofem år har han bäddat ner Roy Orbisons och Brian Wilsons melodier bland lakan av nyvässad taggtråd. Det popband som inte påstår sig vara influerat av Neil Young ljuger. Andres Lokko for till Paris och träffade Neil.
I just keep getting younger
My life’s been funny that way.
(»Crime in the City«, Neil Young, 1990)
EN MEDELÅLDERS MAN står i ett hörn av hotellrummet med armarna i kors. Han säger ingenting. Ingen frågar vem han är och ingen ifrågasätter heller hans närvaro.
Mannen heter Elliot Roberts och ser högst oansenlig ut i sin amerikanska post-collegeuniform. Lite för långt hår, lite för urtvättad collegetröja, lite för tajta jeans och lite för vita gymnastikskor.
Men Elliot Roberts är en av den amerikanska musikbranschens mest inflytelserika personer.
Han var en av grundarna av Asylum Records, där han arbetade med bland andra Joni Mitchell, David Crosby och Neil Young.
I dag, 25 år senare, är han fortfarande manager åt Neil Young. Sin fritid ägnar Roberts åt att hjälpa fram nya artister som han tror på.
— Fast jag har inte haft någon fritid alls på sistone och har egentligen bara hunnit jobba med Neils senaste skivor, säger han. Men efter ett tag kommer han på något i alla fall.
— Jo, just det, Tracy Chapman hittade jag ju faktiskt.
En kvart senare står Elliott Roberts kvar i samma hörn och tittar på mig, sen tittar han på klockan. Igen. Han väntar på en belgisk journalist som ska dela intervjutiden med mig. Det är dagens sista intervju. Bara två timmar senare är det tänkt att Neil ska sitta i sitt privata plan som står och väntar på Charles de Gaulles flygplats för att ta hem honom till ranchen i Kalifornien.
I rummet bredvid sitter Neil Young och talar med sin fru i telefon. Man kan höra honom svagt genom nyckelhålet.
Den belgiske journalisten, som faktiskt påminner om skådespelaren John Candy i mustasch, skyndar äntligen in i rummet. Elliot ber Neil avrunda sitt telefonsamtal.
Young kommer in i rummet. Håret är långt och tovigt, lite gråsprängt och med rejäla polisonger som breder ut sig ända ner till mungiporna. Under sin cowboy-fransade läderjacka har han en Harley Davidson-tröja. Och på fötterna ett par vita gymnastikskor, likadana som managers.
Han sätter sig i en stol, halsar Ramlösa ur en enlitersflaska och nickar till oss på andra sidan bordet.
— Jag heter Neil. Trevligt att råkas, mumlar han, och ser precis ut som en maläten nallebjörn.
Neil Young föddes den 12 november 1945.
I slutet av 1995 firar han alltså sitt femtioårskalas.
Fyrtiosjuårige Neil Young är i Paris för att tala om sitt nya album, »Harvest Moon« och även om förra årets trippel-CD, »Arc-Weld«.
Neil Youngs betydelse för popmusikens utveckling är intressant. Egentligen är den intressantare än Keith Richards.
Richards kreativa höjdpunkt under det sena sextio- och det tidiga sjuttiotalet är en svårslagbar inspirationskälla. »Shine a Light« från »Exile on Main Street« kan förändra din syn på popmusik oavsett när du hör den första gången.
Men den är ändå tjugo år gammal. Keiths och Stones senare alster — allt de har gjort efter 1974 — har knappast förändrat popmusiken, eller något annat heller för den delen.
Trots att skivorna Stones spelade in med producenten Jimmy Miller mellan 1968 och 1972 är något av den bästa vita rockmusik som över huvud taget spelats och att Keiths utseende, klädsel och leverne under den perioden är så mytomspunnet att det har fått bilda själva grunden som den moderna rockmyten vilar på.
Neil Young kan också — efter drygt tjugofem år som artist — influera unga poporkestrar. På samma sätt som Keith och Stones. Men i Youngs fall är hans nya skivor minst lika viktiga som de gamla. Om inte viktigare.
Att en nittonåring går ner till skivaffären och köper Suedes nya singel, en CD med Public Enemy och senaste Neil Young är på något vis alldeles självklart. Men att samma tonåring skaffar sig senaste Stones eller ett nytt soloalbum med Jagger eller Richards är mer osäkert.
1979 döpte han ett livealbum till »Rust Never Sleeps«, rost sover aldrig.
— Det är ett namn som passar bra som en beskrivning av hela min karriär, berättade han för Johnny Rogan två år senare. Ju äldre jag blir ju mer måste jag slåss för att hålla rosten borta.
Kanske är det därför han aldrig gjort något särskilt länge.
Neils första stora band, Buffalo Springfield, hann inte göra många skivor. Inte Crosby, Stills, Nash & Young heller. Likadant är det med de musiker och grupper han arbetat med som soloartist. De kommer och går. Men till skillnad från de flesta kommer han också alltid tillbaka till dem förr eller senare.
Neil Young vägrar att stagnera. Han är tvungen att hålla rosten borta.
I början av åttiotalet gick han så långt att han fick sparken från sitt skivbolag när han valde att släppa »Trans«, en science fiction-inspirerad techno-opera. En skiva som ingen förstod. Inte ens Young själv.
— Den handlar om min son, Ben, som är utvecklingsstörd, berättade han för Nick Kent i engelska VOX. Och jag kan ju inte förstå vad han säger, så vad fan ska ni alltid förstå vad jag sjunger om?
»Trans« följdes upp av »Everybody’s Rockin’«, en fullkomligt meningslös 25 minuter lång rockabilly-pastisch. Omslaget pryddes av en Young i skär teddy boy-kostym. Och skivan lät ungefär lika illa som den såg ut.
Den sista skivan i trilogin var »Old Ways«, ett traditionellt countryalbum där folk som Waylon Jennings gästade i studion. För att riktigt gå in för den konservativa countryrollen började han till och med säga positiva saker om Reagan till pressen. Som vilken fullfjädrad rödnacke som helst.
Hans skivbolag, Geffen, fick nog och stämde Young på tre miljoner dollar för att han envisades med att leverera »orepresentativ musik«.
Stämningen hindrade givetvis inte Neil från att fortsätta spotta ur sig minst en skiva per år. Och de senaste, »Freedom« (1989), »Ragged Glory« (1990), »Arc-Weld« (1991) och »Harvest Moon« (1992), tillhör de bästa han över huvud taget gjort.
* * * * *
Neil Youngs bästa skiva är alltid den han håller på med just nu. Och just i hans fall överensstämmer det nästan med verkligheten.
En annan viktig »Youngism« är hans övertygelse om sin egen inkonsekvens.
Varje gång han väljer att erövra en ny musikalisk riktning påstår han sig alltid vilja fortsätta göra just sådan musik för all framtid. Varje gång ändrar han sig förstås lika snabbt.
När han släppte »Trans« påstod Neil att han alltid skulle göra musik med maskiner. Efter »Old Ways« skulle han bara göra country och så vidare. Och så lär han fortsätta tills han sällar sig till de sälla jaktmarkernas buffelhjord.
Få andra artister engagerar sig så förbehållslöst i det de gör för tillfället. Och ingen annan har lyckats med konststycket att alltid framstå som så »här« och »nu« som just Neil Young.
Kanske just för att han aldrig tänker i sådana banor som, säg, Mick Jagger eller Bob Dylan. Två jämnåriga kollegor till Young vars skivor det senaste decenniet nästan alltid producerats av förra-årets-hippaste-producent. Allt för att passa in.
Neil Young gör tvärtom och vägrar arbeta med några andra än sina vänner.
När han efter »Ragged Glory« gav sig ut på turné bjöd han med Sonic Youth och hardcorebandet Social Distortion som förband. Turnén kallades »Don’t Spook the Horse«. En del av dessa konserter utgör live-trippeln »Arc-Weld«.
Men Neil är i Paris för att prata om »Harvest Moon«, hans första akustiska album på många år. En skiva som innebär ännu ett steg i sidled. Eller ett kliv rakt in i forntiden om man så vill.
— Jag skrev låtarna till »Harvest Moon« för över två år sedan. Därefter ringde jag upp musikerna och det var först långt senare som jag insåg att det var samma musiker som spelat på »Harvest« (1972). När vi väl kommit fram till att vi höll på med en fortsättning på något vi gjort en gång tidigare så kändes det bara ännu mer som den behövdes göras. Har jag väl inlett något så måste det fullföljas. Om det sedan släpps på skiva är inte så jävla viktigt. Jag har ägnat de senaste åren åt väldigt mycket högljutt oväsen och en del experimenterande så att göra något akustiskt föll sig alldeles naturligt.
Neil Young gillar att prata. Någon gång läste jag att han ska låta som James Stewart. Och det är ingen dum beskrivning. Han har samma djup i rösten, samma trygga lunk och en snudd på identisk timing. Han suger på sista ordet i en mening på ungefär samma sätt som James Stewart levererar en dräpande replik.
Neil Young tänker väldigt mycket på popmusikens mystik. På vilket sätt den påverkar människor och hur den påverkar honom själv.
— Jag vill egentligen inte tala om texterna och egentligen inte om musiken heller. Gör jag det så får du min syn, min tolkning och låten upphör att vara en låt och blir i stället någon sorts reklampelare för mitt privatliv. Vad händer då? Jo, all den mystik som musiken måste få ha kvar för att den ska betyda något för den som lyssnar försvinner.
Många kommer ändå att rynka på näsan när du öppet kallar »Harvest Moon« för en uppföljare till din mest sålda skiva. De som följt dig sedan slutet av sextiotalet har pratat om en ny »Harvest« väldigt länge. På samma sätt som Dylans fans velat att han ska göra en akustisk skiva. Och nu kommer de under en och samma månad.
— Jag vet inte hur Bob (Dylan) tänker när han gör skivor. Men jag tror att han fungerar på ungefär samma sätt som jag. Och när jag skriver musik tänker jag aldrig på hur det ska låta på skiva eller vilket band jag ska använda. Ännu mindre på att det ska bli någon jävla konceptplatta. Om jag skriver en låt så berättar den för mig hur den ska låta. Man behöver inte ha någon plan. Men sedan är det fullt möjligt att vissa låtar får en ny innebörd. Och det kan inträffa många, många år senare. När jag skriver reflekteras givetvis mitt personliga liv i musiken. Det vore väl underligt annars? Och det vore väl tragiskt om mitt privatliv inte ändrades.
Det är kanske därför som Neil plötsligt kan få för sig att ta en tjugo år gammal kärleksballad och förvandla den till en allegori över ett Pentagon inhägnat av taggtråd. Eller något åt det hållet.
— Jag gör precis vad jag vill. I den mån det är möjligt. För jag kan inte styra intuitionen. Om jag ligger och sover eller vad jag nu gör så händer det ibland att jag blir tvungen att bara skriva något. Det kan vara likadant med någon låt jag spelat in för länge sedan. Ibland får den bara en ny innebörd, en mening som kan kännas brinnande aktuell just i ett speciellt ögonblick och för att det ögonblicket inte ska gå förlorat är man tvungen att försöka fånga det så snabbt som möjligt på scen eller på vinyl. Det gör egentligen detsamma. Bara jag får det ur blodet.
* * * * *
Plötsligt vaknar John Candy från Bryssel till. Hittills har han varit förvånansvärt tystlåten och mest suttit och nickat åt Neils svar och antecknat frenetiskt. Men nu harklar han sig och läser upp sin första fråga.
— Mr Young, ert gitarrspel påminner mig om ett konstverk som rör sig med mörka utdragna penseldrag och genom drömlika pasteller manar det fram plötsliga utbrott av färg. Kontrollerar ni detta rörelsemönster på samma sätt som de impressionistiska målarna i sekelskiftets Frankrike?
Neil lyssnar, tänker ett tag innan han svarar.
— Yeah, säger Neil.
John Candy har en favoritlåt på »Harvest Moon«. Han undrar hur Neil skrev den.
— »Such a Woman«? Den skrev jag när vi höll på att mixa »Arc« (extra-CD:n som följer med »Weld«). I rummet bredvid tjöt den hela tiden på högsta volym. Men jag var tvungen att sätta mig vid pianot och skriva »Such a Woman«. Det tog bara en timme eller två att skriva klart den. Plötsligt fanns den bara där i mitt huvud. Jag vet inte om det var tack vare att »Arc« lät i bakgrunden som den blev så lågmäld.
»Arc«, som bara består av oväsen och feedback som klippts bort från slutet av låtar från Neils »Don’t spook the horse«-turné med Crazy Horse, var ett genidrag. På ett ögonblick blev Neil helgonförklarad av alla unga långluggade gitarrband världen över.
De flesta andra ansåg att de här feedback-stumparna var fullkomligt oanvändbara.
— Jag gjorde en dokumentärfilm om den turnén och så visade jag delar av filmen för Thurston i Sonic Youth och han älskade soundtracket som bara bestod av oväsen. Han tyckte att jag borde släppa det som en EP eller något liknande. Och när jag väl hade bestämt mig för att göra något av det utvecklades idén till att släppa en dubbel-CD från turnén.
Finns det över huvud taget någon tanke bakom »Arc«?
— Nej, det är bara oväsen. Men det är schysst oväsen.
De sista meningarna kanske låter triviala. Och i det långa loppet kanske det är precis vad de kommer att framstå som. Men just nu och ett tag framöver är »Arc« och Neils nonchalanta åsikter i ämnet skälet till att alla från My Bloody Valentine, Sonic Youth och Jesus And Mary Chain till Boo Radleys, Pavement och Popsicle avgudar den gamle buffeln.
Neil vägrar analysera varför han väsnas.
— Varför ska jag behöva förklara något som jag bara tycker om?
Vad anser du om alla dem som sätter ditt gitarrspel på en piedestal?
— Jag gillar verkligen en hel del ny musik. Framför allt rap. Sonic Youth, Nirvana, R.E.M. och en del engelska band kan ju faktiskt få det att svänga… men mest är det rap. Det är det jag helst lyssnar på. Jag skulle vilja skriva en rap. Jag har faktiskt försökt men jag vet inte vad jag ska göra med den… jag får väl rappa själv. Hur det nu kommer att låta.
Har du några planer på att samarbeta med Sonic Youth eller med något annat yngre band?
— Nej. Sonic Youth behöver inte mig och jag behöver inte dem heller. Om jag vill väsnas så har jag mina gamla vänner som väsnas precis lika bra som de där ungdomarna.
Under första halvan av åttiotalet var Neil Young ute i kylan. Förutom hans trogna men krympande beundrarskara var det ingen som köpte hans skivor. I dag ställer alla en Young-platta längst fram i backen när de får besök.
— Ähh, jag vet inte om det där verkligen stämmer. Men om det nu gör det så håller det ju bara i sig ett kort slag i alla fall. Jag gör ju bara vad jag alltid har gjort. Och om det jag gör råkar gälla bland kidsen just nu så är det väl toppen. Jag kommer snart att vara lika ute som vanligt. Men det hindrar inte mig, det har ju alltid varit så. Förresten influeras jag av de nya banden på samma sätt som de inspireras av mig. Rockmusiken måste ju återerövras av unga band. De måste göra den till sin egen musik De är tvungna att kräva tillbaka rätten till den från oss gamlingar.
Det är också något som skiljer Neil från exempelvis Keith Richards. Neil tror på popmusikens eviga kärleksförhållande till ungdomen.
— Musikens själ är inte död. Alltför många artister försöker passa in i trenderna i stället för att bara göra bra musik, ofta musiker från min generation som desperat försöker haka på vad som råkar gälla just den här veckan. Medan yngre band aldrig tänker i de banorna, för dem är musik så viktigt att de inte ens tänker på att det en vacker dag kan bli ett jobb, ett vanligt arbete. När man börjar närma sig fyrtio, eller till och med femtio, har man inte alltid möjlighet att fortsätta tänka på det sättet.
Men i det musikaliska klimat vi har i dag, där allt och alla rusar framåt utan att för en enda sekund stanna upp, blicka bakåt och tänka efter, hinner musiken inte med.
Är det mediautvecklingens fel?
— När en viss typ av musik blir tillräckligt etablerad så börjar den dyka upp i reklamfilmer och när det händer är det oftast dags att söka efter något nytt. De senaste åren har det börjat dyka upp alltmer hip hop i reklamen och de sista månaderna börjar man höra gitarrer igen. Att tvingas höra musik man älskar i en reklamfilm för flingor är något av det värsta man kan råka ut för. Jag hatar det. En annan grej som hör ihop med det, som märks mest i USA, är att man måste passa in i vissa radiomallar. Antingen passar man in i en reggaekanal, hip hop-kanal, en metal-kanal eller en alternativ-kanal. Mina låtar spelas mest på »classic rock«-stationerna. Vilket är för jävligt! Jag vill inte vara »classic rock«! Och de alternativa stationerna spelar inte mina skivor eftersom de vet att jag figurerar under »classic rock« på en annan station. Det är som om man ska placera musikaliska genrer i likadana CD-boxar som skivorna kommer ut i idag. En liten box med metal och en med rap — så skickar man allt till rätt radiostation och alla är nöjda och glada. Det är vidrigt och det är sådant som en vacker dag skulle kunna ta död på musiken.
I flera år har det talats om en komplett Neil Young-box. En låda med allt det material som han spelat in men som aldrig släppts.
— Hmmm… vi håller på med den där. Men det är ett så otroligt stort projekt så vi får se när det blir av. Hinner jag så kanske den kommer redan någon gång under 1993. Men man vet aldrig.
Mer vill inte Neil säga om projektet i fråga. Men det finns otroliga mängder inspelat material som aldrig fått se dagens ljus. Till och med flera hela album som Neil i sista sekunden ångrat och i stället släppt något helt annat. Ett av dessa bortglömda verk är »Homegrown« som skulle släppts 1975. Precis som »Harvest Moon« var den tänkt att bli en akustisk uppföljare till »Harvest«. Men i sista sekunden bestämde sig Neil för att i stället ge ut »Tonight’s the Night«, en lågmäld skiva om en av Crosby, Stills, Nash & Youngs roadies som dog av en heroinöverdos. »Homegrown«, som spelades in redan 1973, har fortfarande ingen utanför Youngs närmaste krets fått ta del av.
I samband med LP:n »This Note’s for You« fick Neil mycket uppmärksamhet för sina åsikter om sponsring. Det är ett ämne som han börjat tröttna på.
— Sponsring skadar inte rockmusik. Och jag är inte emot sponsring, men så länge jag inte sjunger låtar om Pepsi så har jag bara ingen lust att gå till Pepsi och få betalt för att göra det. Den dagen jag kommer till insikt om att Pepsi Cola betyder så mycket för mitt liv att jag måste sjunga om det så lovar jag att knalla upp till dem och låta dem betala allt jag gör.
Ett litet tag tänker Neil över vad han har sagt och lägger till några meningar.
— Men det kommer nog aldrig att hända. Jag ser egentligen ingen skillnad mellan att sjunga en reklamsnutt på TV och att åka på en sponsrad turné.
* * * * *
Eftersom det i dagarna är presidentval i USA frågar Candy hur Neil tror att det ska gå.
— Clinton kommer att vinna. Jag tror att de tre-fyra nästa presidenterna i USA kommer att ha någon sorts rötter i sextiotalets hippierörelse. I alla fall på sätt och vis. Rent åldersmässigt är det ju dags. Och det kan bli ganska intressant om man tänker lite på det. För det innebär ju att vi kommer att få ledare i Vita Huset som åtminstone några gånger måste ha kommit i kontakt med både droger och rockmusik. Och för första gången behöver det inte automatiskt innebära att de är negativt inställda till dessa företeelser.
Att Neil börjar närma sig de femtio stör honom inte det minsta. I alla fall inte när det gäller den artistiska biten. Det innebär bara att han för varje år som går är tvungen att anstränga sig mer. Men den fysiska sidan av åldrandet är det lite värre med.
— Tjaa… det är väl sant men jag mår ändå bra. Jag har roligare eftersom jag vet vad jag är kapabel till och kan utnyttja tiden bättre. Jag har ett starkare psyke… det enda som inte är så kul är att min hörsel blivit en aning sämre. Det låter lite trashigt helt enkelt. En dag började det bara låta konstigt i skallen när jag spelade högt och till slut sa det bara »bang!« och det slutade att låta. Det var som ett nystädat hus i skallen. Helt tomt och fullkomligt knäpptyst.
Vad Neil inte nämner är att han i hela sitt vuxna liv fått tampas med epilepsi, efter en polioskada från hans barndom. Någon gång när han fick frågan om hur hans epilepsi påverkat honom svarade han något om att det faktiskt var en ganska psykedelisk upplevelse att få ett anfall.
Ofta har Neil Youngs fans och kritiker skyllt hans svaga skivor från det tidiga åttiotalet på hans privata familjeproblem. Neil har två barn med olika mödrar.
Båda barnen har fötts med svårartade hjärnskador som gjort dem förlamade och oförmögna att tala. Neil har upprättat en fond, »The Bridge«, för att samla in pengar till forskningen kring spastiska barn.
— Det som gör det svårast är att det bara handlat om otur. Det är inget ärftligt de har efter vare sig mig eller sina mödrar. Risken är kanske en på miljonen. Och mig hände det två gånger på raken. Shit happens.
När Bob Dylan firade sina 30 första år i musikbranschen på Madison Square Garden för någon månad sedan var Neil med. Han spelade bland annat »My Back Pages«.
— Just den låten är en sådan sång som jag själv alltid vill ha med på varje skiva. En sådan där poplåt som har världens enklaste, mest självklara melodi. Sådana låtar som Phil Spector spelade in med sina artister och sådana som Roy Orbison sjöng. Med en sådan melodi blir texten sekundär och det är bara sången, låten, som är viktig. Men just »My Back Pages« har en text som jag gillar, »I was so much older then/I’m younger than that now«.
* * * * *
Neil fortsätter att prata om Dylans inflytande på honom och nämner även Sinéad O’Connors kontroversiella beteende på galan. Han rycker mest på axlarna åt henne och tycker att det verkar vara ännu ett sätt att få uppmärksamhet. Neil börjar prata om USA i stället. Och vilken inverkan det kan ha på någon som egentligen inte hör hemma där. Neil är ju faktiskt från Kanada.
— USA är fascinerande och kanske kan jag se lite mer objektivt på det eftersom jag egentligen inte är uppväxt där. Ibland händer det bara saker som jag inte kan förstå. Ice-T släpper en platta, »Cop Killer«, och några rednecks blir förbannade och efter några dagar är det på förstasidorna på alla stora dagstidningar. En enda jävla låt? En av mina, vad jag har förstått, mest omtyckta låtar är »Down By the River« och den handlar om en man som har ihjäl en kvinna. Jag förstår det bara inte. Varför är det OK att sjunga om det, men inte att mörda en polis? Vad är det för skillnad? Det är ju bara en berättelse. Förmodligen är det, precis som jag sa förut, bara för att det är en lågmäld sång med en sockersöt melodi. Det säger en hel del om musikens makt. Till skillnad från ordets.
Young glömmer att nämna en annan viktig maktfaktor. Ryktet.
I mitten av sextiotalet presenterade Dennis Wilson från Beach Boys Neil för sin vän »Charlie« som ville bli musiker. Dennis och »Charlie« hade skrivit en låt tillsammans som kom med på Beach Boys LP:n »20/20«. »Charlies« riktiga namn var Charles Manson, sektledare och något senare massmördare. Mest känd är han för att ha slaktat Roman Polanskis fru Sharon Tate och med hennes blod skrivit »helter skelter« på väggen. Och på kuppen förstört en nyuppsatt strukturtapet. Vilket Polanski fortfarande inte har förlåtit honom för.
Manson sitter i fängelse och han kommer att sitta där under sina resterande levnadsdagar. Mansons namn nämndes aldrig på Beach Boys-omslaget eller etiketten till »20/20«.
En av de som försökte penetrera ämnet var Rolling Stone-journalisten David Felton som nämnde Mansons namn under en intervju 1976.
— Jag kommer aldrig att tala om Manson. Inte så länge jag lever, sade Wilson och reste sig upp och gick. Fyra år senare dog han och hemligheten tog han med sig i graven.
Än i dag fortsätter Charles Manson att fascinera unga musiker som till exempel Mark Gardener i Ride. När bandet var i Stockholm i september frågade jag Mark vad han tyckte var det bästa med den långa USA-turné som de just hade avslutat.
— Jag besökte huset som Charles Manson bodde i, sade han.
För Neil har Manson blivit en symbol för något som han själv inte lyckats sätta fingret på. Och en skrämmande låt på »Ragged Glory«, »Mansion on the Hill«, påstås handla om Charles Manson. En låt som handlar om en man med något skrämmande i blicken som fortfarande tror på hippietidens kärleksideal och som, något mer subtilt, har en Beach Boys-lik kör bakom Neils bräkiga stämma.
Kanske har Manson blivit en symbol för den hippiedröm han själv delade med »Charlie« och som slutade som en mardröm.
Men jag hinner inte ta upp det med Neil och ryktet om Manson får således leva vidare.
Neil står redan upp och signerar Candys exemplar av »Harvest Moon« när Elliot Roberts knackar på dörren.
Han har stått ute i hallen den sista kvarten eftersom några barn stojade och lekte. Hur han fick dem att vara tysta vet jag inte. Men tyst blev det i alla fall. Legendariska managers har förmodligen sina knep.
Neil har bråttom till flygplatsen och en taxi står redan och väntar nere på gatan. Han drar på sig sin befransade cowboyjacka och precis innan han ska ut genom dörren sträcker han fram handen för att ta adjö av Candy och mig.
När hissdörren slår igen bakom honom noterar jag i anteckningsblocket att även Neil Young, trots den buffellika fysiken, har ett mycket slappt handslag.
NEIL YOUNG är alltid aktuell. Just nu med »Harvest Moon«, en sen uppföljare till »Harvest« från 1972.
Andres Lokko
Postat i:Andres Lokko, POP #01, Andres Lokko, Neil Young
