Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #23] Album: THE DIGGERS – Mount Everest

THE DIGGERS

Mount Everest

Creation/Sony

Skottland, våren 1989. Roddy Frame har just återfunnit det kommersiella fotfästet. Han kallar sig fortfarande Aztec Camera, men den grupp som släppt en fantastisk debut på Postcard nästan ett decennium tidigare finns inte mer. Orange Juice är splittrat sedan flera år tillbaka och Edwyn Collins ska snart släppa sitt första, magiskt vackra soloalbum. Josef K har inte funnits sedan början av åttiotalet och Malcolm Ross har 1989 hunnit passera revy i både Orange Juice och Aztec Camera. Det gamla Sound Of Young Scotland-gardet är fortfarande mycket välljudande, men knappast så ungt längre. Dessutom håller de på att överglänsas av ett nytt gäng skottar som både vill mer och skriker högre; framför allt Primal Scream och nybildade Teenage Fanclub är på väg upp från underjorden och ut i Glasgows disiga dagsljus.

Samma vår, i en högstadieskola i Kirkcaldy, Skottland, inför man så kallade lunchuppträdanden. Roliga timmen, fast i skotsk tappning och i större skala. Den som vill och vågar får visa upp vad han eller hon kan och inte kan för alla som vill titta. Chris Miezitis spelar gitarr och sjunger »Norwegian Wood«, mest för att imponera på kompisarna. Och imponerar gör han. Särskilt på Alan Moffat som inte bara bjuder hem honom till sina dagliga arkeologiska utgrävningar av föräldrarnas jättelika skivsamling utan också ser till att de två bildar den första upplagan av The Diggers.

Ett par år i Glasgow — och för all del två nya medlemmar, en läskig bilolycka, flera månader i koma, och lite hjälp av Martin Carr i Boo Radleys till ett skivkontrakt med Creation — senare, är inte bara The Diggers utan också debutalbumet »Mount Everest« ett faktum.

Tolv väna låtar som i ljud och bild återkallar minnet av Young Scotland. Ett debutalbum till brädden fyllt avosäker eftertänksamhet, Crosby, Stills & Nash-influenser och en produktion signerad High Llamas Charlie Francis som är så lätt att den känns disig. Nu skriver inte basisten, sångaren och låtskrivaren Alan Moffat, trots sitt litterära efternamn, lika skönt existentialistisk och politisk poppoesi som Edwyn Collins, Roddy Frame och Josef K:s Paul Haig på sin tid. Men The Diggers förvaltar samma melankoli och samma känsla av att kunna förändra världen med de försiktigaste av toner.

NME och Melody Maker lyckades för över ett år sedan bunta ihop The Diggers med Oasis-efterföljare som Smaller (där Liams kompis Digsy från »Digsy’s Dinner« är med) och Performance (som upptäcktes av tredje brodern Gallagher) vilket kan verka logiskt med tanke på det gemensamma arvet från Beatles båda grupperna går och bär på. Samtidigt är det väldigt ologiskt — om Oasis är den försupne kapten Haddock så är The Diggers Tintin. Och »Mount Everest« är precis den debutplatta man kan vänta sig av ett band som håller Wings för ett bättre band än Beatles.

Madelaine Levy

About these ads

Postat i:Album #23, Betyg 07, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare

%d bloggers like this: