Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #2] The Band

Det är underligt. The Doors, Velvet Underground, Creedence Clearwater Revival, Little Feat i alla ära. The Band personifierar ändå som ingen annan grupp begreppet »klassisk amerikansk rock«.

DET VAR INTE för inte som någon sa att The Band var »den enda rockgrupp som skulle kunna värma upp en publik åt Abraham Lincoln«. Det handlar om rötter. Långt, långt ner i den amerikanska musiken, i stoltheten och i traditionerna, i förhoppningarna och i myterna, i drömmarna och i det historiska dramat.

Men bara en enda av gruppens medlemmar kom från USA…

Jag såg The Band för snart 22 år sedan, och kan än i dag komma ihåg vilken självklar och fruktansvärt organisk kraft det fanns i deras musik. Den levde ett eget liv, bortom påverkan av omgivning och inblandade aktörer. Det var som om man grävt upp den direkt ur jorden. Tusen år gammal och ändå nyfödd.

Vi ska vara glada att vi fått uppleva ett sådant band — live och på skiva — men ni ska veta att det hängde på ett hår. Eller på Bob Dylan.

* * * * *

Robbie Robertson verkar rätt klar över när vändpunkten kom.

Han hade flängt runt den amerikanska södern i fem år, i en ändlös spiral av sämre och sämre betalda spelningar på slibbigare och slibbigare klubbar. En gång i tiden utlockad på vägarna av andraplansrockaren Ronnie Hawkins med löften om »more pussy than Frank Sinatra will ever see«… eller något liknande med samma andemening.

Ett möte i Helena, Arkansas med sångaren, munspelaren och blueslegenden Sonny Boy Williamson ledde till planer på att jobba ihop. Sonny Boy hade just turnerat i Europa och spelat in med både The Animals och The Yardbirds, men var inte speciellt imponerad av engelsmännen. »De är värdelösa. De vill så förfärligt gärna spela blues, och de spelar den så förfärligt«, lär han ha sagt till Robertson. Men han gillade Robertson och hans kumpaner, som spelade blues och rock’n’roll med en utmanande kraft som imponerade till och med en slipad mästare som han själv.

En kort tid efteråt dog emellertid Williamson i tuberkolos, och Robertson fick en förklaring till varför denne hela tiden spottat blod under deras möte i Helena.

— I samma veva fick jag en förfrågan om jag ville spela med Bob Dylan, har Robertson berättat. Om det hade blivit något av samarbetet med Sonny Boy vet jag inte vad det hade blivit av mig! Jag hade väl varit död eller i fängelse.

Men historien börjar långt tidigare, i Arkansas, i hjärtat av de amerikanska sydstaterna och med Mississippifloden i ryggen. Där fanns Rockin’ Ronnie Hawkins, en man med ett brokigt förflutet och en väl utvecklad förmåga att ta för sig av livet. Efter en karriär som simhoppare i ett kringresande tivolifölje, grovarbetare, bensinförsäljare och artillerist i armén accepterade han glatt ett erbjudande om att bli rocksångare. Bandet sattes ihop av gitarristen Jimmy Ray Paulman, som spelat bakom sångaren Conway Twitty, och på trummor fanns Levon Helm. Året var 1957.

* * * * *

Gruppen turnerade kors och tvärs över Arkansas, Oklahoma och Tennessee. Ibland ensamma på små skitklubbar med kulhål i väggarna; ibland som uppvärmare åt nytända rockabillystjärnor, som hade skivor ute på Sun Records eller något annat av de lokala skivbolagen och turnerade i en Cadillac med instrumenten i en släpvagn och baksätet fullt av storbystade och mycket villiga flickor. Hawkins började så nätt inse fördelarna med att vara rockstjärna. Han bestämde sig för att bli en.

Efter ett tips från Conway Twitty om goda pengar och många speltillfällen i Kanada, så gav sig bandet iväg norrut. Väl över den kanadensiska gränsen kallade Hawkins sig för »The King of Rockabilly« och den rocksvultna kanadensiska publiken svalde honom med hull och hår. I ett garage i Hamilton, Ontario gjorde gruppen sina första inspelningar. Singeln »Hey Bo Diddley« (Quality 8127) är en högst övertygande bärsärkagång genom Diddley-land. Hawkins gör sin store idol rättvisa, Paulmans gitarr glöder och Helm har full kontroll över de vilda djungelrytmerna. Det var inte för inte som en av hans tidigare grupper hette The Jungle Bush Beaters…

Hawkins hade måhända inte så mycket talang och bara en medelmåttig röst, men han var inte dum. Han förstod att om han hade ett vältrimmat, glödhett band bakom sig så skulle han segla genom sin rockstjärnekarriär bara på det. Alltså tvingade han bandet till disciplinerade maratonrepetitioner och piskade fram en samspelthet och ett driv som än i dag gör hans tidiga inspelningar lyssningsvärda. Bandmedlemmarnas belöning var inte pengar, men väl en ständig ström av vilda och ohämmade fester. Hawkins-legenden står stadigt placerad i vid det här laget utslitna rock’n’roll-attribut som sex och droger. Han var vild. V-I-L-D.

Ett kontrakt med bolaget Roulette resulterade i en rad inspelningar — alla habila och välspelade, men aldrig så burdust oborstade som den kanadensiska garageinspelningen. Hans coverversioner av Chuck Berrys »Thirty Days« och Young Jessies »Mary Lou« gjorde visst väsen av sig på Billboard-listan, men något verkligt genombrott kom aldrig.

Flackandet längs vägarna fanns det inget slut och ingen början på. Snart sades det om Hawkins »att han kände varenda hora mellan Toronto och Texas« och det hände mer än en gång att bandmedlemmarna helt plötsligt befann sig i ett stekhett Texas med kläder avsedda för kanadensisk vinter…

* * * * *

Turnerandet tog ut sin rätt. Hawkins har sagt i en intervju att många av ställena de spelade på var så djävliga att »man måste visa sin kniv och spy två gånger innan man blev insläppt«. Man måste nog vara antingen mycket galen eller mycket ung och hungrig för att stå ut med det livet.

En efter en droppade gruppens medlemmar av, för att ersättas av en rad slynglar som inte förstod bättre. Robbie Jamie Robertson var då en ung lovande gitarrist, som redan som femtonåring hade fått två av sina låtar inspelade av Hawkins. Sjutton år gammal blev han ny gitarrist i The Hawks, som Hawkins döpt gruppen till. Och en efter en slöt de framtida Band-medlemmarna upp. Först basisten Rick Danko, som också spelade fiol och mandolin. Efter det Richard Manuel, pianist och sångare. Sist Garth Hudson, klassiskt skolad klaviaturspelare och saxofonist. Alla från Kanada.

Hudsons föräldrar hade tänkt sig en annan musikalisk karriär för sin son, men gav med sig när Hawkins förutom det vanliga gaget gick med på att betala honom för de musiklektioner han skulle ge gruppmedlemmarna under turnéerna…

Kvar bakom trummorna var Levon Helm, som blev något av en fadersfigur för de andra. Kanadensarna hade i princip aldrig sett svarta människor förut och Helm guidade dem genom sydstaternas kultur och historia. Tog dem till svarta »juke joints«, illegala spelhålor och till orter och platser de tidigare bara hört talas om i sångtexter på radio, filtrerade genom mytens romantiska sken. De gick i ett ständigt rus, fullständigt överväldigande. Till en början.

I en intervju häromåret, när Robertson gav ut sin andra soloplatta, sa han så här om den tiden:

— Jag var en liten slyngel som fick se sin dröm gå i uppfyllelse. Och allting — dofterna, Mississippi-flodens rytm, sättet folk pratade på — gick rakt in i mitt hjärta. Det påverkade mig så till den milda grad att det fortfarande hörs på den här plattan jag just gjort. Det var så länge sedan allt det där hände mig, men jag bearbetar fortfarande upplevelserna, som i ett slags terapi.

* * * * *

Snart nog hade verkligheten trängt sig på. Det fanns aldrig några pengar och för att överleva gjorde man regelrätta räder genom livsmedelsbutikerna. Någon köpte ett bröd eller något liknande medan de andra plockade på sig så mycket de hann och fick plats med i fickorna. En gång bestämde sig Helm och Robertson för att råna ett gäng pokerspelare, som alltid satt med en pott på 30-40.000 kronor. De gjorde masker av örngott och gick till aktion — bara för att upptäcka att kortspelarna brutit upp ovanligt tidigt!

Hawkins fortsatte att spela in för Roulette och The Hawks blev allt vassare i studion. En inspelning från 1963 träffar lyssnaren med hårresande, nästan demonisk kraft — en fullständigt andlös version av Bo Diddleys »Who Do You Love«. Robertson spelar gitarr som om elektriciteten uppfunnits just för honom. Hotfullt och förhäxat, med toner och löpningar som skulle kunna döda. Efter det fanns det ingen väg tillbaka för den här gruppen.

Tidigt 1964 var splittringen med Hawkins ett faktum. Helm tog ledningen och man kallade sig omväxlande The Levon Helm Sextet, The Canadian Squires och Levon & the Hawks. Man hakade på Hawkins-rutten mellan Texas och Toronto och man blev efterhand tuffare, slamrigare och — fattigare.

Gruppen gjorde en handfull skivinspelningar under den här tiden. De tre singlarna visar upp ett band med massor av rå energi och en jordnära, besjälad kvalitet i musiken, som är lätt att härleda till de klassiska plattor man skulle göra ett par år senare.

»Leave Me Alone«/»Uh-uh-uh« (Ware 6002) gjordes under namnet Canadian Squires och är ett stycke aggressivt påträngande rock. Man gör avstamp i det sound man skapat i de sista Hawkins-inspelningarna och Robertson tar på A-sidan ytterligare ett mästerligt solo med korta, klippta toner och en alldeles egen ton. För Atlantics underbolag Atco gjorde man 1965 tre spår. »The Stones That I Throw«/»He Don’t Love You (and He’ll Break Your Heart)« (Atco 6383) gavs ut samma år och visar att det klassiska Band-soundet vi skulle möta ett par år senare redan var i stort sett färdigt.

A-sidan har en reflekterande gospelkänsla, som Robertson härlett till att han vid den tiden lyssnade mycket på The Staple Singers. Det förklarar den moraliska och lite övertydliga texten, det enda som daterar inspelningen före »Music From Big Pink«. Richard Manuel sjunger den med lätt igenkännbart patos.

* * * * *

Det tredje spåret gavs ut först 1968, kopplat med samma B-sida som på den första Atco-singeln. »Go Go Liza Jane« (Atco 6625) är en lätt maskerad version av folklåten »Liza Jane«. En nästan akustisk stomp i jublande gospelarrangemang och med Helm som ledsångare. En pärla.

The Hawks vidgade sina vyer och sökte sig utanför Södern. Man var i Chicago, med gitarristen Michael Bloomfield och sångaren Paul Butterfield och besökte stadens svarta blues-klubbar. Man spelade i New York, där man knöt kontakter i »låtskrivarfabriken« The Brill Building på Broadway, blev vän med Jackie Wilson och utbytte erfarenheter med den vite bluessångaren John Hammond Jr.

Hammond är son till mannen som upptäckte Bob Dylan och på den vägen fick Dylan höra talas om The Hawks. Dylan hade just gjort sitt första »elektriska« framträdande, tillsammans med Al Kooper och delar av Paul Butterfield Blues Band på Newport-festivalen 1965, och han sökte nu efter ett permanent kompband. Han kollade upp The Hawks, som just då hade ett längre engagemang i New Jersey, och bestämde sig för att det här var precis vad han behövde. The Hawks var inte lika övertygade om att de behövde Dylan. Trots att hans »Like a Rolling Stone« klättrade på listorna.

— Vi visste knappt vem han var, har Helm senare berättat. Vi hade precis hört hans senaste hit på radion, men inget mer och vi hade ingen aning om hur stor han var. Robbie och jag beslöt oss för att acceptera ett enda jobb, det på Forest Hill Stadium. Men bara för att kolla upp vem han var och om han verkligen kunde sälja ut ett sånt stort ställe. Efter spelningen förstod vi bättre vad det handlade om…

Efter ytterligare en spelning i Hollywood beslöt sig hela The Hawks för att ta jobbet. Efter repetitioner i september 1965 gav man sig ut på trettiotalet spridda spelningar i USA och Kanada. Mötet var elektriskt, riktigt sprakande elektriskt. Marlon Brando, av alla, kommenterade musiken så här: »De två mest slamriga saker jag har hört är ett godståg som rusar förbi och så Bob Dylan & the Hawks.« Och Dylan själv hade följande att säga en intervjuare vid den tiden: »Om jag talade om för dig vad vi vill uttrycka med vår musik, så skulle vi bli arresterade allihop!«

* * * * *

Mitt under turnén hoppade Helm av The Hawks. Kanske för att han inte tålde att på nästan varje spelning bli utbuad av Dylans »förrådda« folkmusik-fans, men säkert också för att han hade svårt för att helt plötsligt förvandlas till en simpel kompmusiker. Flera olika trummisar avlöste honom, mest permanent blev studiomusikern Mickey Jones, som ni bland annat kan höra på Johnny Rivers tidiga hits.

Under vintern spelade Dylan och The Hawks in ett par spår i New York. Resultatet blev två singlar. »Can You Please Crawl Out Your Window?« hade Dylan spelat in en gång tidigare, tillsammans med musikerna som gjorde »Highway 61 Revisited«. Den versionen, som aldrig gavs ut, låter som en skrämd viskning i jämförelse med vad The Hawks åstadkom. (Men försök att höra låten på singel, den förlorade en del av sin kraft när den fördes över till CD för »Biograph«-boxen!) Inspelningen låter som höjdpunkten på en drucken fest i studion, fångad på tejp precis innan alla rasar omkull på golvet. Hudsons orgel ger en nästan surrealistisk karnevalstämning och Dylan gör en underbar balansakt mellan giftigaste sarkasm och lätt hysterisk självironi. Ännu bättre var nästa singel, »One of Us Must Know«, med ett stort och fett och majestätiskt sound. Hudson på Hammondorgel är en uppenbarelse, Manuels pianospel så gnistrande vackert att det smärtar och Dylan seglar genom låten på den svällande våg som de båda skapar vid sina tangenter.

Ytterligare några lysande inspelningar gjordes, men gavs aldrig ut vid det tillfället. »I Wanna Be Your Lover« dök sedermera upp på »Biograph« och »She’s Your Lover Now« hittar ni på Dylan-box nummer två, »The Bootleg Series — Volume I«. Missa dem inte.

* * * * *

Mitt under sin USA-turné med The Hawks spelade Dylan under sex hektiska dygn i Nashville in dubbel-LP:n »Blonde on Blonde«. Han gjorde det med studiomusiker, inte med The Hawks. Efter stora framgångar med singlarna »Like a Rolling Stone« och »Positively 4th Street« hade »Can You Please Crawl Out Your Window?« och »One of Us Must Know« försvunnit mer eller mindre spårlöst förbi. Den sistnämnda lyckades inte ens kravla sig in på Billboards Top 100. Det gjorde förmodligen Dylan osäker på The Hawks kommersiella kvaliteter. Samtidigt som det är lätt att se hur The Hawks hade kommit att påverka hans musik — »Blonde on Blonde« med sitt skramliga, intensivt skruvade sound låter fullkomligt logisk i det sammanhanget.

I förlängningen på USA-turnén låg en omfattande världsturné — via Australien drog Dylan och The Hawks som en elektrisk storm genom Skandinavien och resten av Europa. Tjugofyra konserter på sex veckor. Publikreaktionerna var starka — och våldsamma. »Det var en mycket bisarr upplevelse«, har Robertson berättat. »Vi for världen runt i ett privat jetplan och blev utbuade och jagade överallt. Precis överallt. Och vi var naturligtvis djävulens hantlangare, eftersom det var vi som förde ett sånt förtvivlat oväsen bakom Dylan. Det var vi som hade ryckt honom ur folkmusikens trygga armar.«

I själva verket var det nog så att mötet mellan Dylan och The Hawks var ovanligt givande för båda parter. Dylan fick ett knivskarpt och samtidigt genommusikaliskt rockband bakom sig, ett band som verkligen kunde ge hans nya låtar den jagade och febrigt rastlösa stämning de behövde. Och som dessutom var djupt förankrat i den blues- och rock’n’roll-tradition Dylan så helhjärtat älskade. The Hawks fick något att samlas kring, något som gav deras musik den spets och den koncentration som den tidigare saknat. Dessutom öppnades en helt ny värld vad det gällde att skriva låtar och vad man egentligen kunde uttrycka i dem.

Robertson igen: »Vi var vana vid att sångare öppnade munnen och ut kom ett wop-bop-a-loo-a-wop-bam-boom, men Bob hade bestämt sig för att faktiskt säga något medan han hade munnen öppen. Det var en lektion. Samtidigt som jag aldrig förletts tro att jag är någon poet — jag skriver låtar, inte poesi. Men Bob visade att det var OK att bryta alla regler för hur man skulle skriva låtar, och det var lärorikt.«

— Musiken var obeskrivlig, har dokumentärfilmaren D A Pennebaker berättat. Det var ett fantastiskt band. Det bandets sound var det bästa sound jag någonsin hört. Det var ett sound som kunde ta livet av folk, snabbt och brutalt. Jag har aldrig hört någon liknande konsert sedan dess. Aldrig.

* * * * *

Pennebaker, som året innan filmat Dylan-dokumentären »Don’t Look Back«, filmade också de flesta av de europeiska konserterna. Även skivbolaget Columbia gjorde inspelningar, men inte särskilt mycket har ännu sett dagens ljus. Den enda inspelning som gavs ut på den tiden var en tung, plågsamt vriden version av »Tom Thumb’s Blues«, som sommaren 1966 smögs ut på baksidan av singeln »I Want You«. Inspelningen är gjord under turnéns Liverpool-konsert och den brinner. I sin bok »Bob Dylan — Performing Artist« har Paul Williams följande att säga om The Hawks insats på den inspelningen: »Bandets spel — speciellt vad det gäller organisten och sologitarristen — har den bländande intensiteten och rikedomen i en »acid trip« med kulisser designade av Jackson Pollock och Vincent Van Gogh.«

Ytterligare några inspelningar dök upp på »Biograph«. Och pirat-LP:n »Live at the Royal Hall«, som numera cirkulerar även i en lika olaglig CD-utgåva, kan mycket väl vara den bästa rockplatta som någonsin gjorts. Att inspelningen i själva verket gjordes den 17 maj i Manchester, inte i London den 26-27 maj, har mindre betydelse.

* * * * *

Dylan och hans kumpaner återvände efter London-spelningarna till LP, jagade och på många sätt utbrända. Och det här var ändå bara början. Dylans manager Albert Grossman hade redan skrivit kontrakt på ytterligare sextiofyra konserter med början två månader senare. Dylan hade också kontrakterats för en TV-special kring det gångna årets turnéer, ett stort förskott hade betalats ut och TV-bolaget ABC förväntade sig ett färdigt program innan september. Dessutom väntade bokförlaget Macmillan på den kontrakterade och förskotterade romanen »Tarantula«, som man redan börjat annonsera. Även skivbolaget Columbia hade krav på Dylan — hans kontrakt var på väg att gå ut, men Dylan var innan dess tvingad att leverera ytterligare en LP.

I slutet av juli råkade Dylan ut för sin mytomspunna, men inte särskilt allvarliga motorcykelolycka. Den kom rent av lägligt, i det att den gav honom andrum och en chans att komma ur sina kontrakt. Han drog sig tillbaka till sitt hus i Woodstock, norr om New York. Först följde Robertson — som hjälpte Dylan med redigeringen av de europeiska konsertinspelningarna — och sedan resten av The Hawks efter. Ett fult, rosa hus i West Saugerties, inte långt från Dylans hem, blev deras högkvarter.

Under sommaren 1967 gjorde man tillsammans med Dylan en rad enkla, men mycket inspirerade inspelningar, som senare skulle bli kända som »The Basement Tapes«. Inspelningarna gjordes på primitiv inspelningsapparatur och har karaktären av informella, mycket avspända demo-inspelningar. Dessa sipprade efter hand ut på piratplattor och illegala kassettkopior och 1975 fann Columbia det för gott att ge ut en del av det rikhaltiga materialet på en briljant dubbel-LP.

* * * * *

Borta var den själförbrännande besatthet som präglat musiken åren tidigare. I stället genomsyras källarinspelningarna av en traditionsrik värdighet, ett varmt och innerligt möte över gemensamma musikaliska rötter. Musiken står klart vid sidan av den väg man tidigare stakat ut, och går i stället tillbaka till långt ursprungligare musikformer. Som om man anslutit sig till en fullständigt tidlös ådra, där livets mysterier och dess simpla glädjeämnen flyter samman lika naturligt som i Muddy Waters stöddiga blues, Hank Williams ensamma honky tonk-klagan eller New Orleans liderliga horhusjazz.

Dylans musik skulle definitivt aldrig bli sig lik igen och The Band — som man nu med upphöjd och lätt arrogant självsäkerhet kallades sig — hade skapat sig en plattform att stå på. Och när Levon Helm mot slutet av sommaren återvände till gruppen var man redo att göra något på egen hand.

Dylan for iväg till Nashville för att spela in »John Wesley Harding« utan The Band. Han kom tillbaka med inspelningarna och ville att Robertson och de andra skulle lägga på en del solon i efterhand.

— Det är småpotatis, sa Helm. Vi gör det inte.

Där var den igen, den berömda sydstatsarrogansen. Men inte utan anledning. Vid det laget hade The Band redan påbörjat inspelningarna av det som skulle bli debut-LP:n »Music From Big Pink« och Robertson hade redan skrivit flera av låtarna till uppföljaren.

När Dylan kom tillbaka från Nashville hade det här gänget alltså redan häng på två av den amerikanska rockmusikens allra mest klassiska LP-plattor. Inte illa för ett sketet rockband från Kanada…


En biografi över The Band, »Across the Great divide: The Band and America« (Viking) av Barney Hoskyns har nyligen publicerats.


Lennart Persson

About these ads

Postat i:, Lennart Persson, POP #02, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare

%d bloggers like this: