Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #20] Album: PET SHOP BOYS – Bilingual

PET SHOP BOYS

Bilingual

Parlophone/EMI

Det är mer än tolv år sedan den första versionen av »West End Girls« gavs ut. Det är 15 år sedan Neil Tennant och Chris Lowe bildade Pet Shop Boys. Det utgör inget unikt undantag i popvärlden att ha hållit på med i stort sett samma sak så länge. Bara detta borde vara irriterande. Åtminstone borde det få en att tycka att det är dags för dem att pensionera sin duo.

Jag fick en förnimmelse av sådana tankar när den artiga tolkningen av Village Peoples gayslagdänga »Go West« följdes av det slentrianmässiga albumet »Very« 1993. När de dessutom lånade sitt namn åt att mixa David Bowies »Hallo Spaceboy« härförleden kändes det som ytterligare en sten på bördan. De kommersiella succéerna med Dusty Springfield och Liza Minelli hade enligt mina öron vältrat sig i just den kyla och distans som Pet Shop Boys utan riktigt fog har beskyllts för att förmedla på sina egna skivor. Att ge sig i kast med en medioker låt och en kalkontext av en opportunistisk föredetting verkade antyda ett bristande omdöme. Men det gick ju hur bra som helst. Precis vad man kunde förvänta sig, faktiskt. Jag borde tycka att infriande av förväntningar är ett bevis på ambitionsbrist. Varför är det då kul att Pet Shop Boys har gjort ungefär samma sak, med viss variation, under mer än ett decennium? Hur länge ska det vara kul? Jag fasar vid tanken på att jag ska springa iväg till skivaffären om tio år och köpa senaste plattan med Neil, 52, och Chris, 47, och tycka att det är bra att det låter som sist. Men just så är det i dag. Det låter som sist men bättre. Det finns skönhetsfläckar inom enstaka, egentligen bra låtar på »Bilingual« — missriktade försök till barnkörer, Gipsy Kings-gitarrer, skrikiga körtjejer, München-disco och rytmer som herrarna uppenbarligen inte intresserar sig för på riktigt. Men de åtta riktigt bra spåren vilar i ett eget universum, på den stabila grunden av malande melankoli, elegant sprudlande fjäderboa-rytmer, genialisk popkänsla och en poesi som pendlar mellan blankpolerad yta av distans och det innerliga sökandet efter själslig närhet. Kronan på verket är finstämda »It Always Comes As a Surprise«, men jag älskar grisfestiga »Se a Vida é«, crescendot i »Discoteca« och philly-snälla »Before«. På »Bilingual« har Pet Shop Boys blottat ännu en guldgruva av melodier, dofter, bilder och känslor. Kanske kommer albumet att växa lika mycket som »Behaviour«, den eleganta uppvisning i antydningar från 1990 som de kunde mjölka ur så länge och som fortfarande växer. Just därför borde de passa på att göra bokslut nu, med flaggan i topp.

Martin Theander

About these ads

Postat i:Album #20, Betyg 07, Martin Theander, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 26 andra följare

%d bloggers like this: