Suede är världens bästa popband. För ett år sedan kände ingen till dem. I somras, efter bara en enda singel, »The Drowners«, hade de redan lämnat alla andra bakom sig. I slutet av mars släpper Suede sitt debutalbum. Andres Lokko träffade Suedes sångare Brett Anderson under en eftermiddag i hans lägenhet i London.
BRETT ANDERSON har precis kommit hem från en helg i Paris där Suede gjorde sina första spelningar utanför England.
Han tassar fram och tillbaka i sin lägenhet och torkar sin röda näsa var tionde sekund. Brett Anderson är förkyld. Plötsligt pekar han genom fönstret mot ett oansenligt hus på andra sidan gatan.
— Där spelade de in »Performance« med Mick Jagger, säger han och låter upphetsad. Men det är inte på grund av utsikten han är exalterad. Han försöker bara kväva en nysning.
I Frankrike mötte Suede ett problem de inte räknat med. De gjorde ett tiotal intervjuer med den franska musikpressen. Hälften av dem kunde inte förstå varför ett nytt engelskt popband tagit sitt namn från ett obskyrt skandinaviskt land.
— De gör så bra bilar, svarade Brett.
Mycket riktigt figurerar också en Volvo ett flertal gånger i texten till »Breakdown«.
Fast jag betvivlar att Brett har körkort. Brett Andersons badrum ser precis ut som brittiska badrum brukar göra. Ett långsmalt rektangulärt rum, fuktigt, kallt, med ett badkar och en vask med två kranar. En för kallt vatten och en för varmt. Det enda som skiljer det från andra badrum är väggdekorationerna. Varenda millimeter är täckt av små foton, klippta ur gamla dagstidningar. Till höger om toalettstolen, strax ovanför pappershållaren, hänger texten till The Smiths »Bigmouth Strikes Again«. På andra sidan har han tejpat upp en Beatles-affisch.
Ovanför badkaret hänger David Bowie i orangegul mittbena. Och i badkaret, som är till hälften fyllt med vatten, sand och en ganska stor gråsten, kravlar en liten sköldpadda omkring.
— Jag älskar djur, säger Brett och undrar vart hans katt har försvunnit. Han ropar efter kissen några gånger, skakar på huvudet, kokar lite te och sätter sig i en trasig fåtölj.
Bretts ungkarlslya i Notting Hill, precis runt hörnet från The Cock & Bottle, är en inredningsarkitekts mardröm. Sängen är bara en madrass på golvet. Golvet är täckt av smutstvätt, skivor utan omslag, böcker, kattmat, kassetter och urdruckna vinflaskor. På en av hans två TV-apparater står en gigantisk ljusstake. Vaxet har runnit över TV:ns bildskärm ner på en hög med dammiga videoband. Högst upp ligger »Quadrophenia«, med en prydlig rödvit vaxpyramid mitt i Phil Daniels ansikte.
* * * * *
Brett sitter bredvid sin stereo och fingrar på »Code: Selfish«, en CD med The Fall och han pratar om look-a-likes, extrema fans som kopierar allt från hans skjortor till hans rörelseschema på på scenen.
— Det är speciellt en kille, Dennis heter han, som verkligen har gått in för att se ut som mig. Han hänger på Camden Palace och går ut på dansgolvet så fort de spelar någon av våra låtar och bara tar över. Det är faktiskt ganska rörande. Han brukar alltid stå längst fram på alla våra spelningar.
— De andra i bandet påstår att han brukar anteckna allt jag säger mellan låtarna men jag tror att de överdriver. Det finns några till. Fast de är inte lika extrema förstås. Men jag gillar det. Jag kan se många paralleller till mig själv och hur jag betedde mig när jag var 15 eller 16. Och det är ju utan tvekan en enorm komplimang att någon finner det värt att efterlikna mig.
Det intressanta är att dessa look-a-likes dök upp på Suedes konserter redan för ett år sedan. Då hade Suede bara släppt en enda EP, »The Drowners«.
I dag, ett år senare, har de fortfarande bara fått ur sig tre stycken EP. Den ena blev årets singel i första numret av POP. Den andra, »Metal Mickey«, återfanns också bland de fem bästa.
I slutet av februari i år kom den tredje, »Animal Nitrate«. Tre singlar, sammanlagt bara nio låtar, och samma tidning väljer, utan en enda sekunds tvekan, att placera Brett Andersons ansikte på omslaget. Trots att samma nummer innehåller intervjuer med Mick Jagger, Di Leva, Dinosaur Jr och Depeche Mode.
Varför?
Helt enkelt för att Suede är det bästa som har hänt musikvärlden sedan The Smiths och Public Enemy. Eller om ens referensramar sträcker sig längre bakåt — Ziggy Stardust, Sex Pistols och Patti Smith. Eller varför inte Beatles, Rolling Stones och Elvis Presley?
Det finns inga godtagbara skäl att avvaktande ställa sig med armarna i kors, klia sig i skägget och undra vad POP håller på med.
Suede är nittiotalets bästa popband.
Kort och gott. Varken mer eller mindre.
»The Drowners« är decenniets ledmotiv och debutalbumet — kallat »Suede« — infriar alla förväntningar. Oavsett hur höga de må ha varit.
Brett snörvlar fortfarande. Och han pratar fortfarande om att efterlikna sina idoler, sina förebilder. Att han inom en månad, när debutalbumet släpps, förmodligen kommer att vara en av västvärldens största popstjärnor är något han inte ägnar alltför mycket tankearbete.
— Om jag försökte efterlikna någon när jag var yngre? Hmmm. egentligen inte. Jag försökte bara vara extrem genom att antingen raka av mig håret, färga det illgult eller låta det växa alldeles för långt. Och, nej, jag försökte inte se ut som Morrissey eller ens som Bowie, för den delen. Men jag gjorde, och gör, säkert en hel del omedvetna saker bara för att jag dyrkade vissa artister och var så komplett besatt av popmusik. Någonstans i bakhuvudet finns det säkert någon förklaring till varför jag väljer vissa skjortor vissa dagar och det har alldeles säkert att göra med vad jag älskade för skivor för tio år sedan.
Suedes, och framför allt Bretts, kläder — uppknäppta skjortor med gigantiska kragar, manchesterjeans, leopardmönstrade tajta tröjor — och Bretts fascination för David Bowie har lett till att de ofta kallats sjuttiotalsnostalgiker.
— Vi har absolut ingenting gemensamt med de band som av någon underlig anledning ofta nämns i samma andetag som Suede. Som till exempel Pulp och Denim. Framför allt Denim tycker jag är ett skämt som inte har någonting med popmusik att göra. De skulle lika gärna kunna vara ett gäng journalister som sitter och teoretiserar. Vad de egentligen gör är att de leker med sina skivsamlingar och droppar referenser till sådant som inte säger något om mitt liv över huvud taget. Och att nämna oss i samma mening ser jag som en ren förolämpning eftersom allt som skulle kunna kallas sjuttiotal i vår musik är rena sammanträffanden. Musik borde vara något tidlöst och förhoppningsvis mycket mänskligare än så.
— Alla våra låtar är skrivna på ren instinkt. Till skillnad från de här utpräglade »sjuttiotalsbanden« som skriver musik efter ett färdigställt modemedvetet manifest. Och för att förstå deras försök till popmusik måste man kunna det här manifestet utantill. Vilket i praktiken innebär att man måste ha läst vartenda nummer av New Musical Express de senaste 15 åren. Och det är vad jag kallar elitism. Vi försöker bara skriva popsånger och jag tror inte att det går att göra utan att vara väldigt rättfram och ha uppenbart ärliga intentioner.
Brett talar oavbrutet. Det räcker med att då och då ge honom ett ord att gå loss runt. Eller bara nicka med och se ut som om allt han säger är väldigt intressant. Vilket det i och för sig också är.
— Vi är det enda soulbandet i England för tillfället. Suede är det enda band jag känner till som inte lever på sina referenser. Men journalister vill alltid förenkla saker och ting. Och jag förstår det i och för sig, för det blir enklare att skriva om något om det går att kategorisera.
* * * * *
Redan innan Suede släppt sin debutsingel bakades de in i kategorin »the new glam movement«, tillsammans med Verve, Adorable och Sweet Jesus.
— Och nu placerar samma journalister oss i en annan kategori där vi inte heller hör hemma. Det finns väldigt få nya band som jag verkligen tycker om. Vilket egentligen är ganska tragiskt. Och det är definitivt ingen policy jag har. Men allt det som i dag kallas för alternativ popmusik saknar något. Det finns högst ett eller två band i dag som verkligen betyder något. Och vi är utan tvekan ett av dem.
Men måste musik vara alternativ för att vara bra?
— Absolut inte. Men det är den enda genre, åtminstone i det här landet, som erbjuder en möjlighet att experimentera och utvecklas. De stora skivbolagen ger små band en enda chans, sen är det tack och hej. Om ett band inte lyckas sälja ut en hyfsat stor konserthall efter sin första singel så får de sparken. Se bara på Kingmaker. Ett stort bolag skrev kontrakt med dem för att få trovärdighet bland kidsen. Och först senare upptäckte bolaget att gruppen inte var speciellt bra och de fick sparken, utan några som helst möjligheter att få utvecklas i lugn och ro. Samma sak med bolaget som tagit sig an The Fall, House Of Love och Catherine Wheel. Så fort de skrev kontrakt med ett stort bolag så blev de bara överkörda.
Brett Anderson har snabbt hamnat i en position där allt han säger tas på största allvar. Tidningar citerar honom och kidsen lär sig hans formuleringar utantill.
— Tja… det ligger väl något i det. Men jag känner absolut inget moraliskt ansvar. Så fort man börjar tänka på det sättet tror jag man blir dum i huvudet. Men däremot känner jag ett artistiskt ansvar. Tanken på att göra någon besviken tycker jag är fruktansvärd. Att göra dåliga skivor är ansvarslöst. Så på det sättet känner jag definitivt ett visst ansvar. Just nu pågår det ett enormt kliande av ryggar i den här branschen. Journalister kliar vissa band på ryggen för att de vill vara först och banden kliar tillbaka för att få bra press. Och själv sitter man där och har köpt en dyr, uppskriven skiva och man hajar inte hur någon kan tycka att det är bra. Förrän någon berättar att bandet och skribenten hänger på samma pub. Så det är enormt viktigt att hålla en viss distans till både press och till andra band. Vilket inte är speciellt svårt eftersom musiker tillhör de tråkigaste människor man över huvud taget kan umgås med. Världen är full av underbara, originella människor. Men just musiker brukar vara lika underhållande som… elektriker.
Men du har ändå en möjlighet att påverka väldigt många människor.
— Jovisst. På sätt och vis. Fast jag vägrar att vifta med plakat och skrika mig hes om något politiskt misstag som någon idiotisk politiker har gjort eller få för mig att kalla en skiva för »Meat is Murder«. Jag känner mig inte politiskt engagerad åt något speciellt håll. Jag säger bara vad jag tycker och sen är det upp till lyssnaren eller läsaren att göra vad fan de vill av mina uttalanden.
Men det finns för tillfället ingen annan artist som har någonting att säga.
— Tough shit. Men det dyker alltid upp någon förr eller senare.
Suedes rekordsnabba uppgång har gått så smärtfritt, allt har nästan varit så självklart, att man börjar undra om det finns någon genialisk marknadsförare bakom Suede.
— Det finns ingen genomtänkt cynisk plan bakom Suede. Jag kan kanske se var vi kommer att vara, i vilken position, om, säg, ett halvår. Men vad Suede gör om två år eller ens bara om ett år… har jag ingen aning om. Så fort man börjar skissa upp planer och ambitioner blir det hela ganska sterilt och meningslöst. Vi vet vad vi är men inte vad vi kommer att bli. Vi har väldigt klart för oss vad vi vill och vad vi kan just nu och därför verkar många tro att vi tänker ta över världen om exakt så och så många dagar, månader eller år. Suedes värld är definitivt inte kalkylerad. Troligen kommer vi att låta helt annorlunda om ett tag. Eller åtminstone hoppas jag det. Det vore väldigt tråkigt annars.
Brett vägrar erkänna det men det är ändå svårt att inte tro att det faktiskt finns en liten dator i Brett Andersons hjärna som konstant tänkt igenom och planerat bandets minsta rörelse.
Brett gör gärna intervjuer i sin lägenhet och placerar journalisten mitt i sitt liv. Mitt bland hans mest personliga ägodelar. Allt det som gjort Brett till sångare och textförfattare i världens bästa popband trängs på ett trettiotal kvadratmeter.
Suedes skivbolag, Nude Records, hade, fram till alldeles nyligen, bara två band, Suede och ett uselt gäng fjortonåringar, The Jennifers, som splittrats lagom till Suedes tredje singel. Nude Records är numera synonymt med Suede. Och är också, vilket få kommer att märka, en underetikett till Sony.
Den brittiska poppressen har Brett lyckats linda kring sitt ena lillfinger. Precis som Morrissey gjorde för tio år sedan. Eller Paul Weller och Sex Pistols för femton år sedan.
— Ibland ringer någon tidning upp oss och påstår att det bara ska bli en kort artikel långt bak i tidningen och sedan sätter de oss på omslaget i alla fall. Vore jag i ett annat band skulle jag förmodligen hata Suede och all den press vi har fått. Men vad kan jag säga? Körigt, liksom. För övrigt tycker jag inte att det är så underligt. Vår musik är väldigt enkel att överföra till litteratur. Och det är första gången på mycket länge det över huvud taget har kommit fram ett sådant band. Tack vare musiken de senaste åren har journalister blivit tvungna att skriva poesi för att kunna beskriva den. Men i Suede finns det en utpräglad kulturell attityd vilket man inte kan koppla bort från musiken. Och därför är det enkelt att skriva om oss. Men en dag kommer pressen att tröttna på oss. Precis som de tröttnar på allt. Fast är man tillräckligt bra så gör det egentligen detsamma. Så fort du börjar spela in dåliga skivor så dör du. Sedan kan journalisterna skriva vad fan de vill.
* * * * *
Brett föddes 1967 i Haywards Heath, mellan Brighton och London. En konservativ liten ort med, som Brett uttrycker det, en utpräglad likhet med en militärförläggning.
— Min pappa kommer från ett hem där han fick stryk vareviga kväll av min farfar som var alkoholist. Jag tror att det hörs i våra låtar. Precis som det syns i Mike Leighs filmer. Det är något som jag är ganska besatt av, det här engelska väldigt kuvade livet.
— Man kanske inte riktigt inser hur mycket »A Clockwork Orange« egentligen påminner om vardagen i en grå brittisk förort om man inte växt upp där själv.
— När jag var elva bestämde jag mig för att starta ett band, men det dröjde några år innan det blev av. Det handlade mest om postpunk. Band som Crass och Poison Girls.
— Jag var för ung när Sex Pistols dök upp. Då satt jag fortfarande hemma och lekte med mina leksaker. Men de här hardcorebanden, som i och för sig var helt omusikaliska, gav mig en möjlighet att för första gången få en egen definition, bilda mig en egen uppfattning om vad popmusik egentligen är för något. Och jag insåg att den kan vara så oerhört stark, nästintill oersättlig.
— När du hör musik som verkligen betyder något för dig när du är så pass ung kan den ge dig en helt ny identitet. Och den skiljer dig från alla andra människor i din omgivning. Det kan vara ett slags territorialism. Så var det i alla fall för mig när jag gick i skolan. På sätt och vis kan det vara ett substitut för krig. Nästan i alla fall. Man behöver bara titta på hardcorebanden i dag. Se bara på Henry Rollins och hans armé av unga män med snaggade skallar, uppumpade biceps och svarta jeans. Det är väldigt feodalt. Och så var det när jag upptäckte popmusik i slutet av sjuttiotalet. Och ända sedan dess har jag varit fullkomligt besatt av musik.
— När jag var 14 lärde jag mig spela John Denverlåtar och riktigt hemska saker som »Kumbaya« på en akustisk gitarr. Då trodde jag att jag en vacker dag skulle bli en ny Cat Stevens och skriva smöriga texter om att dricka te. Mitt första band startade jag när jag var sexton och sedan dess har det bara varit helt uppenbart att jag var tvungen att syssla med musik på heltid. Jag tror att man måste vältra sig i musik dygnet runt för att göra det bra. Man kan liksom inte vara målvakt i ett fotbollslag samtidigt som man skapar musik.
Det är precis det som hände med mig när min äldre bror gav mig Bowies »Ziggy Stardust« när jag var åtta.
— Vad tyckte du om den?
Jag förstod den inte. »Starman« var bra men låtar som »Five Years« var bara… skrämmande på något vis.
— Mmmmmm… det vilar en slags profetisk stämning över hela den skivan som nog ter sig ganska, som du säger, skrämmande för en åttaåring. Det är precis i den åldern man börjar oroa sig för att världen ska gå under och sådant. Jag hittade de flesta av Bowies skivor i min systers skivsamling. Och började sätta upp Bowie-bilder på väggarna och lyssnade mest på väldigt traditionell popmusik, som Beatles och sånt. Jag lyssnade egentligen inte på Bowie förrän i början av åttiotalet. Och egentligen var det just då han slutade göra intressant musik. Jag hörde hans nya album i förrgår. Han ringde upp mig och ville träffas och vi spenderade en eftermiddag tillsammans. Vi åt lunch och lyssnade på hans platta.
Ringde han upp dig och sa »hej, det här är David Bowie«?
— Njaa… inte riktigt. Någon från hans management ringde upp en skribent på New Musical Express, Steve Sutherland, och föreslog att de skulle göra ett reportage om mig och Bowie som de sedan tänker göra ett stort jobb på när vår LP har kommit. Men Bowie spelade i alla fall sin nya platta för mig och den var faktiskt ganska bra. Han har gått tillbaka till den romantiska syn han hade på popmusik runt »Let’s Dance«. Det är förstås inte lika bra som »Scary Monsters«, men det finns stunder som påminner om »Low« och »Heroes«. Och det är ju definitivt en förbättring från Tin Machine.
Hur känns det att träffa sina idoler? Blir man inte besviken när det visar sig att de är av samma kött och blod som man själv?
— Jag vet inte riktigt. Men jag har alltid föreställt mig att Bowie skulle ha total kontroll över allt han gör, men han framstod mer som en vanlig kille som litar rätt mycket på folk i sin omgivning.
Kanske för mycket?
— Kanske det. Han spelade någon låt från nya plattan och sa att han inte tyckte den var så bra egentligen. Men alla andra gillade den så den hamnade på skivan i alla fall. Den hette något med »Disco King«. Bowie verkar inte bry sig ett dyft om vad folk tycker om det han gör längre. Vilket är ett trevligt drag. Och han verkade vara en charmerande person, en väldigt beläst sådan för övrigt. Så det var en intressant eftermiddag.
Det fanns en tid då Bowie, tillsammans med artister som Steve Marriott i Small Faces, Ray Davies i Kinks och Anthony Newley, utmärkte sig genom att sjunga med en uttalat brittisk accent. Och därför aldrig lyckades slå i USA.
— Tanken på att Suede skulle kunna bli megastora i USA har plågat mig till och från. Artister som Madonna eller U2 är ofantligt stora eftersom de bara flyter omkring i ett vakuum där de aldrig behöver ta ställning. Vad de än gör så är det ingen som längre blir upprörd. Ingen reagerar, ingen blir förbannad… och därför är det heller ingen som älskar dem. Jag hoppas att vi aldrig hamnar »där uppe«.
Men Morrissey, som precis som du, är extremt brittisk är ju redan på väg dit upp?
— Ja, och det är väldigt konstigt. Han säljer egentligen inte speciellt mycket skivor. Men alla konserter är utsålda och han hamnar konstant på en massa tidningsomslag. Så det handlar nog mer om en ren personkult än om något annat. Det säger ganska mycket om USA att de upptäcker Morrissey först när han börjat göra riktigt usla skivor och att de helt och hållet missade The Smiths. Jag vet inte riktigt vad det innebär… men det låter illavarslande. Speciellt eftersom det verkar som om vi redan är ganska uppskattade i USA. Framför allt bland ett antal stora skivbolag som i flera månader kämpat för att få oss att skriva på massa suspekta livstidskontrakt. Och de amerikaner jag har talat med verkar tycka att vi är mycket mer lättillgängliga än The Smiths var. Men de är ju också ganska, vad ska man säga, efterblivna där borta. Jag har absolut ingen lust att kuska runt i en trasig buss genom delstater jag aldrig hört talas om bara för att någon idiotisk promotor anser att det är det enda sättet att gå hem i USA. Då stannar jag hellre hemma och skriver låtar.
Så du har ingen fascination för amerikansk popkultur?
— Ingen alls. Inte det minsta. Förmodligen är det ganska synd att jag helt saknar den fascinationen. Men det finns något i den amerikanska mentaliteten som gör mig illamående. Men att åka till New York första gången var ändå en stor upplevelse. Kanske har jag bara förutfattade meningar? Vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom man ända sedan barnsben fått höra alla dessa klichéer om Amerika och dess filmstjärnor och rocklegender. Jag har aldrig förstått kulten kring James Dean till exempel.
Men trots allt har all popmusik sina rötter där?
— På sätt och vis, ja. Men den musik jag uppskattar har lika starka, om inte starkare, rötter i vaudeville och kabaré.
Men det finns en sida av popmusiken som man måste erkänna att amerikaner är bättre på än andra — att berätta övertygande historier. Och eftersom popmusik helst ska spegla grundläggande mänskliga instinkter, vilket historieberättandet definitivt är en del av, så får man väl ge ett visst erkännande till dem? Även om det tar emot.
Brett tänker efter ett tag.
— Jag skulle nog aldrig hålla med någon som påstår att Bruce Springsteen är en bättre historieberättare än Ray Davies.
Nyligen sade Brett någonstans att han är bisexuell, men att han helt saknar homosexuella erfarenheter. Därför har det cirkulerat många historier om hans sexuella läggning. När de spelade i Frankrike påstods det att Suede blev utkastade från ett hotell eftersom en berusad Brett Anderson skulle ha löpt amok i hotellets matsal. Endast iklädd klänning.
— Jag vet inte om vår pressagent varit lite för fantasifull. För det kan faktiskt komma därifrån. Men, hur som helst, så är det en ren lögn. Vad som hände var att vi bara spillde ut en flaska vin på en matta och råkade trampa in en del chips i samma matta. Det var allt. För övrigt har jag ingen klänning, bara en väldigt snygg morgonrock. Fast, visst, hittar jag en snygg klänning skulle jag inte ha något emot att använda den. Men jag skulle knappast välja att premiärvisa den under en hotellfrukost i Frankrike. Jag har inget emot att bejaka den feminina sidan hos mig. Jag vet däremot inte om det är rätt metod att bli transvestit. Det blir så lätt för andra att bara kategorisera en som transvestit och lägga ett lock på lådan.
Precis som Bowie, Boy George och Morrissey före honom kan Bretts texter ofta tolkas som rent homoerotiska. Ibland, som i »The Drowners«, väljer han att flera gånger — men inte alltid — ersätta »she« med »he«.
— Jag vet inte om mina texter är dubbelbottnade. Jag tror bara att jag är fixerad vid sex i största allmänhet. Det är inte viktigt vilken sorts sexuell läggning som åsyftas. Det är inte heller något försök att utnyttja några gay-schabloner av rent kontroversiella skäl. Sex är sex och det är en kraft och hur det presenteras är egentligen helt ointressant. Det är bara folks fördomar som gör det nödvändigt att definiera sexualitet.
Brittisk popmusik har inte varit speciellt sexig de senaste åren?
— Nej, verkligen inte. Men brittisk popmusik har inte bara undvikit att behandla sex. Den har inte behandlat någonting överhuvudtaget. Allt den har gjort är att försöka återupprätta en massa sextiotalsklichéer. De senaste åren har alla gitarrband sjungit om flickor som »drives my train«, »blows my horn« och så vidare. Och det är bara en massa unga indiepojkar som drömmer om den mytomspunna ouppnåeliga kvinnan med stort K som de aldrig kommer att träffa eftersom hon bara fanns på sextiotalet. Tror de. Det enda de här indiebanden kan prata om är sina skivsamlingar. Och det säger väl allt?
Japp.
— Efter tag blir skivsamlingar och de som pratar om dem ganska ointressanta. Jag menar, jag älskar musik. Och det betyder faktiskt mer än att bara vara besatt av sin skivsamling. Popmusik, är precis som sex, något instinktivt. Inte något man planerar. Gör man det blir musiken som Frankensteins monster. När jag och Bernhard (Butler, Suedes »Johnny Marr«) skriver låtar tänker vi inte på några detaljer. Vi skiter i hur sömmarna ser ut på monstret, om vi nu ska fortsätta prata i Frankenstein-metaforer.
— Vad som händer är att Bernhard skriver en melodi, jag lyssnar på den, skriver en text och sjunger med så gott det går. Visst, jag kan ibland vara missnöjd och ändra en och annan formulering i efterhand. Men jag sitter inte bakom en skrivmaskin och filar på smarta formuleringar som Morrissey. Jag tycker helt enkelt att det skulle ta död på musiken. »The Drowners« låter exakt som den gjorde i det ögonblicket vi först skrev den. »Animal Nitrate« likaså.
Vad handlar den om?
— Sex. Förstås. Men mer om sex som lust, åtrå, än något annat. Den har ett väldigt homoerotiskt tema. Åtminstone på ytan. Av det enkla skälet att vi är på väg in i en tid då homosexuella än en gång anses vara orena, smutsiga och lägre stående varelser. Och att de därför inte heller är kapabla att hysa romantiska känslor. Det är en låt som faktiskt påminner mig om Mike Leighs filmer. Bilderna är lika grå, husen lika trista och allt liv går bara på rutin.
— De filmer och låtar jag verkligen älskar är alla ganska deprimerande. Eller i alla fall tragiska. Men är det så konstigt? Det är ju oftast tragiska händelser som berör oss på riktigt. Jag får helt enkelt inte samma utbyte av ren pop. Det är därför jag har problem med en del av Bowies låtar. Ibland är de bara för poppiga. Medan låtar som »Quicksand« från »Hunky Dory« kan få mig att gråta. Det finns något väldigt världsomfattande i sådan musik. Du behöver inte förstå vartenda ord av texten, musiken talar för sig själv. Sentimentalitet och tragik är väldigt viktigt.
Ordet »animal« figurerar ofta i Bretts texter. I och för sig är han vegetarian och han delar, som bekant, lägenhet med både en katt och en sköldpadda. Men det är knappast därför han sjunger om djur.
— Nej, absolut inte. Det är bara sex. Precis som vanligt. Jag kan inte låta bli att fundera över i vilka situationer vi står närmast djuren. Den djuriska sidan av oss handlar bara om vad vi känner. Medan den mänskliga sidan tar hand om tänkandet. Och det är ett tema som alltid funnits i poplyriken. Jag tror att musik är den enda konstyttring som lyckats kombinera de två sakerna. Medan till exempel bildkonst, måleri, handlar mycket mer om att förstå och många människor gör inte det. Det är ett av skälen till varför popmusik är så viktigt.
* * * * *
Allting i Bretts lägenhet ligger i högar. Precis bredvid fåtöljen där han sitter ligger en dammig trave böcker. En bok om LSD, Nick Knights fotobok om skinheads, en biografi över konstnären Frida Kahlo (»min favoritkonstnär«), och »A Guide to Happy Marriages« som ser ut vara stulen från ett bibliotek (»någon gav mig den — kanske försökte hon antyda något?«).
— Jag läser aldrig böcker, men jag brukar titta på bilderna. Och jag köper mycket böcker på loppmarknader. Ibland kan det vara en boktitel som låter bra — som den här.
Han håller upp en bok med titeln »Essays on the Social Situation of Mental Patients & Other Inmates« av någon vid namn Erwing Goffmans.
— Jag gillar omslaget också…
Varför läser du inga böcker?
— Därför att musik är så mycket viktigare. Vilket kanske är väldigt obrittiskt. Man väntar sig ju att engelsmän ska vara belästa djävlar. Ett annat skäl var att jag var väldigt akademisk när jag gick i skolan. Och där blev man tvingad att läsa en massa trista böcker och det enda sättet att slippa läsa trista böcker i en brittisk arbetarklasskola var att koncentrera sig på fysik och matematik. Och eftersom jag var tillräckligt smart för att sätta ihop två plus två koncentrerade jag mig på en massa onödigt multiplicerande.
Alla Suedes skivomslag har varit väldigt nakna. Väldigt påtagliga teckningar av män och kvinnor som aldrig ser ut som vare sig män eller kvinnor. De är bara personer.
— De är en naturlig reaktion mot alla dessa vaga, intetsägande landskapsbilder som prytt många skivomslag de senaste åren. Band som Slowdive och Lush har försökt illustrera musiken med sådana omslag. Men det känns bara meningslöst. Det saknas liv helt enkelt. Medan Bowies bästa skivor, »Low« och »Heroes«, bygger på samma experimenterande men ändå lyckas innehålla någon sorts gnista och själ. Omslaget på LP:n är en bild av två flickor som kysser varandra. Jag hittade den i en av mina favoritböcker som bara innehåller foton av lesbiska par. Vi valde den därför att flickorna på just den här bilden lika gärna skulle kunna vara två pojkar. Det viktiga är att visa att det bara är två människor.
— Vad de har för kön är totalt oviktigt. Det är inte tänkt att vara kontroversiellt på något vis. Det är bara en reaktion mot allt hyckleri och all den totalförvirrade avsky mot det man inte förstår.
— Skivomslag är enormt viktiga och det kan ta lika lång tid, ibland längre, att välja en bra omslagsbild som att skriva och spela in en låt.
Är din känsla för detaljer ännu en del av Suedes »stora plan«?
— Nu är du där igen. Nej, det är det inte. Jag gillar bara band och skivbolag som har en tanke bakom sina omslag. Och det är ännu ett skäl till att jag gillar The Smiths. Deras omslag bildade en helhet som, för det första, sade mycket om musiken och också gjorde att man ville äga allt de släppte. Samma sak med Stone Roses, även om jag inte är så förtjust i musiken.
Plötsligt promenerar Bretts granne, Kevin, in genom dörren och berättar att Brett brukar sitta uppe hela nätterna och spela Suedes kommande album ackompanjerad av sin katt som springer fram och tillbaka över tangenterna på Bretts trasiga piano som trängs i ett hörn av lägenheten.
Kevin frågar om Brett har några minuter över.
— Sure, säger Brett och undrar om jag har bråttom.
— Inte alls, svarar jag.
Innan Brett springer i väg till Kevins lägenhet sätter han på en video med Mike Leighs »Meantime«.
— Du måste se den, säger han. Sedan försvinner han uppför den smala trappan.
Efter drygt tjugo minuter är han tillbaka med en gigantisk Cheech & Chong-inspirerad cigarett i handen.
Än en gång sätter han sig i sin favoritfåtölj, puffar på sin monstruösa spliff och spelar inledningsspåret, »So Young«, från LP:n. Hela låten bygger på ett pianoklinkande som påminner om Bowies »Aladdin Sane« och följs av den vackraste refräng jag hört sedan… tjaa… »The Drowners«.
Av någon anledning börjar vi prata om filmen »Bodyguard«. Ett ämne som gör Brett hemskt upprörd.
— Att Kevin Costner anses vara en sexsymbol är upprörande. Han ser ut som ens tråkiga morbror som jobbar på det tråkigaste kontoret i stan.
Brett Andersons telefon ringer än en gång. Det hinner gå två signaler innan svararen går på. I en halv minut spelar den David Bowies »Letter to Hermione« från 1969.
— Det är en av de vackraste låtar som gjorts, säger Brett och nynnar med. När någon skriker »Hello Brett« från maskinens högtalare slänger han sig fram och lyfter på luren.
David Bowie, Terry Hall, John Lennon, Morrissey och Mick Jagger tittar på oss från väggarna. Jag tror att de, precis som alla vi andra, är ganska nöjda med Brett Anderson.
SUEDE släpper sitt debutalbum »Suede« den 29 mars.
Andres Lokko
Postat i:Andres Lokko, POP #02, Andres Lokko, Brett Anderson, Suede
