ERASURE
Erasure
Mute/Sonet
På sitt sjunde album tillsammans har Vince Clarke och Andy Bell tagit producenthjälp av Thomas Fehlman (The Orbs och Sun Electrics »tredje medlem«) samt Francois Kevorkian (har bland annat annat arbetat med U2 och som mixare för Kraftwerks »Electric Café«). Erasures förra album skiljde sig från de tidigare genom att vara enerverande sagopompöst och dessutom — till stor del — saknade enkla, effektiva melodislingor som alltid varit Vince Clarkes styrka. Detta gäller även här.
Nu har dessutom låtarnas längd dragits ut till långt över traditionellt popformat, hand i hand med Fehlmans ambient techno-estetik och Kevorkians funkrytmiska remixattityd. Albumet inleds med flera minuters svävande, intetsägande syntslingor, går över till generande banala »Guess I’m Into Feeling«, fortsätter med kladdig uptempo-pop i »Rescue Me« och glider sedan över i »Sono Luminous«, ett pompöst sagoepos med Andy Bells röst högt uppe i änglarnas sfärer, som ändå lyckas bli utmärkt Erasure-pop med sina skira versharmonier och med den oemotståndliga övergången till refrängens två sista ackord.
Därefter är det egentligen bara singelspåret, balladen »Stay With Me«, med sin varma, sparsmakade produktion och sina rysligt fina barnvisemelodier som inte halkar omkull i tomgående svulstigheter och olidliga sirapskörer. Den modernare och mer dynamiska produktionen måste vara tänkt att tillföra Erasure någonting nytt och vitalt, men förstärker snarare duons mest påtagliga brister — Andy Bells oförmåga att hålla sig i närheten av marken och Vince Clarkes totala ointresse av att uttrycka någonting med sin musik.
Sebastian Stebe
Postat i:Album #15, Betyg 03, Sebastian Stebe, ERASURE, Sebastian Stebe
