[POP #12] Redskins

De var smarta skinheads som sjöng om spanska inbördeskriget till modern soul; de var den perfekta popgruppen. Tio år efter deras enda album framstår Redskins som den felande länken mellan »Searching For the Young Soul Rebels« och Manic Street Preachers. Andres Lokko orkar fortfarande lyssna.

CHRIS DEAN VAR övertygad om att varje sång och artikel han skrev skulle förändra världen. Han var alltid den första att medge det naiva i det. Men samtidigt var det just den naiviteten som gav honom trovärdighet. Utan den hade hans tro på socialism, den brittiska arbetarklassen och soulmusikens förmåga att påverka och få oss att dansa aldrig nått utanför Yorkshire-trakten.

De ursprungliga modernisterna tonade ner sin sista dans någon gång 1966. När The Who hade släppt »My Generation« fanns det hundratals inhemska popband att identifiera sig med, radion spelade de låtar modernisterna tidigare varit ensamma om och Carnaby Street hade blivit ett subkulturellt Disneyland.

Sakta men säkert började popvärlden transformeras till ett sinnesutvidgande kaleidoskop i afghanpäls. Plötsligt en dag var det Ravi Shankars sitar, och inte Four Tops nypressade optimism, som utgjorde soundtracket.

Men det fanns de som vägrade ge upp. För dem innebar det växande antalet västindiska emigranter räddningen. Dessa jamaikanska »rude boys« dikterade den hängivna skarans klädsmak och musikval.

Det dansades till soul, ska, rocksteady och reggae och det hängdes fortfarande på espressobarer.

Håret hölls kort, mycket kort och i sina karaktäristiska buttondown-skjortor från Ben Sherman och Arnold Palmer, nyputsade Doctor Martens och ett par importerade Levi’s från USA växte sig kulten allt starkare.

Några år tidigare hade de valt att kallas modernister, nu, när jamaikanska »rude boys« utgjorde deras primära influens, kallades de i stället skinheads.

Deras huvuden behövde inte nödvändigtvis vara nyrakade, men då den allmänna tidsandan dikterade axellång hårhjälm var namnet trots allt ganska passande.

I början av sjuttiotalet var det utan tvekan den brittiska övärldens största ungdomskult. Reggaeskivor på bolag som Pama och Trojan låg högt på försäljningslistorna och i norra England vallfärdade skinheads varje helg till soulklubbar i Wigan, Stoke-On-Trent och Blackpool. Där dog aldrig modernismen ut, den kröp bara ner i underjorden, bytte namn och bara de mest hängivna ägde tillträde. Där dansades det oavbrutet från fredag kväll till söndag eftermiddag till stompiga soulsinglar. En journalist på den brittiska tidningen Blues & Soul döpte fenomenet till northern soul.

Dessa soulsökande skinheads var de självklara arvtagarna till modsen. De hade stil, de hade smak och de levde för sina singlar, sina scootrar och sina sta-prests.

* * * * *

En väldigt ung Chris Dean var en av dem.

Han vägrade acceptera den mörka sidan som skinheadkulturen än i dag förknippas med. Den avart som pryder kvällstidningars löpsedlar den sista november varje år, som sieg heilandes följde band som The 4 Skins, Cockney Rejects och Skrewdriver och som, i sitt ursprungsland, förknippades med högerextremistiska organisationer som National Front och British Movement. Det finns inga skäl att ens namnge deras svenska motsvarigheter — ni vet vilka de är.

I decennieskiftet mellan sjuttio och åttiotal gjorde Specials, Selecter, de övriga banden på 2-Tone och Madness vad de kunde för att tvätta bort kultens fasciststämpel. Men för varje skinhead som efter en spelning med Selecter rev sönder sitt NF-medlemskort värvades det nya medlemmar i puben runt hörnet.

Omvärldens syn på skinheads var redan fastslagen och den var orubblig. Media hade gett National Front och Nordiska Rikspartiet patent på något som från början utgjort det mest självklara mötet mellan svart och vitt, där sökandet efter originalutgåvan av Joe Gibbs & The Destroyers »Nevada Joe« på Trojans Grape-etikett förbrödrade.

Chris Dean var en av de få som vägrade förlora den tron. Musiken kunde ge lyssnaren hopp och därmed förändra världen.

Ända sedan sina tidigaste tonår hade Dean varit skinhead. Han älskade kläderna, reggaen och soulmusiken. Och han hade egentligen bara en enda dröm; att få se och höra ett band som — för att använda hans egna ord — hade Clashs attityd och sjöng som Supremes.

Under första halvan av åttiotalet skrek han varje vecka — gömd bakom signaturen X Moore — som musikjournalist på New Musical Express. Han skrek om socialism, om Wellers och Billy Braggs, enligt Dean, hopplöst tafatta försök att genom popmusikens kanaler få unga människor att engagera sig politiskt.

Han tyckte att de inte utnyttjade sin ställning tillräckligt för att få unga människor att protestera mot Thatcher.

En av de recensioner som pryddes av signaturen X Moore behandlade Jams livealbum »Dig the New Breed«.

Chris Dean inledde och avslutade sin hyllande recension med orden »Take no heroes, only inspiration« och ansåg skivan den sista autentiska mod-skivan.

Tre år senare skrev han en låt till Redskins första och enda album, »Neither Washington Nor Moscow« [DECCA], med exakt det namnet.

Chris Dean vägrade att inse skillnaden mellan skrivna pamfletter i tryck och poplyrik på skiva. Det fanns ingen skillnad. Ändamålet var ju detsamma. Det var bara medlen som var annorlunda. Till slut blev han tvungen att själv visa var skåpet skulle stå.

Parallellt med sitt skrivande startade han bandet No Swastikas. När han hittade två själsfränder — Paul Hookham och Martin Hewes — som delade hans syn på politik, letade efter samma soulskivor och dessutom var rörande överens om hur ett par Levi’s skulle vikas upp, bytte de namn till Redskins.

Som sångare och agitator i Redskins försökte Chris Dean övertyga världen om att de var den perfekta popgruppen. De enda som verkligen tog ställning och aldrig skulle slukas upp av popkarusellen.

Ingen textrad skulle gå till spillo, varenda stavelse skulle vara väsentlig och i slutändan skapa en bättre värld.

Men få orkade lyssna. De som inte skrämdes bort av bandets utseende och faktiskt gick och såg dem spela möttes oftast av tumultartade scener där National Front-anhängare paraderade utanför konserthallarna och angrep alla som sympatiserade med Redskins tro på global syskonskap.

Så Chris Dean fick spendera den största delen av bandets tre år i rampljuset med att förklara och försvara Redskins politiska manifest. Han höll aldrig käften.

* * * * *

Efter sju singlar och ett album splittrade han Redskins. Han hade sagt vad han ville säga, han förändrade aldrig världen, men han fick några av oss att stanna upp och lyssna.

Dean använde sig av låttitlar och textrader som ryckts ur sitt ursprungliga sammanhang och i Redskins dogmatiska missionsarbete fick de en helt ny innebörd. De kom alla från Chris Deans uppväxt på northern soul-klubbarnas dansgolv där uttryck och slagord som »keep on keeping on«, »out on the floor« och »keep the faith«, som samtliga löper som en röd tråd genom The Redskins samlade produktion, brukade pryda de tygmärken som varje brittisk soulklubb med självaktning delade ut till sina medlemmar och stamgäster.

Till arrangemang — tamburiner, en oklanderlig blåssektion och ett vildsint Motown-beat — som enligt alla spelregler inte kunde behandla något annat än hur man dansar »the watusi« eller »the mashed potato« proklamerade Chris Dean för världens arbetare vad de borde ha lärt sig av ryska revolutionen och spanska inbördeskriget. Allt för att kunna förbereda sig för nästa revolution. Det är fascinerande att lyssna på.

Men man fick inte vara ett skinhead och samtidigt tala om socialism och spela upplyftande soulmusik. Den ekvationen gick inte ihop.

I åttiotalets Europa ledde den bara till bråk, missförstånd och kontroverser. Förmodligen var det därför Chris Dean strax efter debutalbumet försvann spårlöst. Det sades att han för två—tre år sedan var involverad i ett techno-projekt. Men det var bara rykten och ingenting annat.

Chansen att vi någonsin kommer att höra något mer från Chris Dean eller läsa något nytt från X Moores penna är väldigt liten.

Chris Deans låga för solidaritet, socialism, soulmusik, röda Harrington-jackor och skinheadkulturens ursprung i Londons västindiska kvarter brann under några få intensiva år.

De nådde aldrig ända fram till sitt ideala möte mellan Clash och Supremes.

I dag, snart tio år efter »Neither Washington Nor Moscow«, är det lättare att se Redskins som en bortglömd men självklar länk mellan »Searching For the Young Soul Rebels« och Manic Street Preachers.

---

REDSKINS borde alltid vara aktuella med sitt första och enda album »Neither Washington Nor Moscow«.

---

Andres Lokko

Postat i:Andres Lokko, POP #12, Andres Lokko, Redskins