Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #21] Astor Piazzolla

Alltid på blodigt allvar och alltid med stil. Magnus Säll porträtterar en tangokung.

TANGO ÄR BLODIGT ALLVAR för vilken argentinare som helst, och när spolingen Piazzolla kom hem till Buenos Aires från musikstudier i Europa i mitten av femtiotalet brakade helvetet löst. Han skapade det som kom att kallas Nuevo Tango, den nya tangon. Han blev snart kultförklarad av de intellektuella och kändisar på besök, men de sanna tango-patrioterna blev hans svurna fiender. Han blev anklagad för att över huvud taget inte veta vad tango var för något och taxichaufförer vägrade ta upp honom på gatan.

En annan ände, en annan tid:

Buenos Aires i slutet av artonhundratalet. En kåkstad i sumpmarkerna, plötsligt upphöjd till Argentinas huvudstad. Från Europa anländer båtlaster med lycksökare och från pampas kommer fattiga lantarbetare, gauchos. I utkanten av staden bildar de svarta sina egna samhällen. På trettio år femdubblas befolkningen och i myllret av fattigdom, machismo och billig sprit skapas tangon. I en annan hamnstad föds vid samma tid en musikstil med liknande bakgrund: jazzen i New Orleans.

Tangon föddes i mötet mellan gauchons sånger, de svartas afrikanska rytmer och en del europeiska influenser. Det var männens värld och de skapade en musikstil som var fylld till bredden av hemlängtan, sentimentalitet och undertryckt våld. Arbetargrabbar lärde sig danser i de svarta kvarteren och tränade steg med varandra i skenet av gatlyktorna innan de gick till bordellerna för att visa upp sig. Det var hårda killar från Pampas eller italienska invandrare uppklädda i svarta kostymer, med ringar och parfymer. Män som dansade med män eller män som dödade varandra i knivslagsmål.

Astor Piazzolla tvekade aldrig om tangons ursprung: »Tangon föddes på bordellerna«.

Piazzolla var en outsider. Han växte upp i två länder, USA och Argentina, med djupa italienska rötter. Han var lika hemma i klassisk musik och jazz som i tango. När han dog hade han fört in tangon i en ny tidsålder och blivit en ärrad champion som kunde luta sig tillbaka i gungstolen och räkna blåmärken. Han var obestridlig kung på tangons huvudinstrument, dragspelet bandoneón.

Men allt det där var avlägset för en invandrarkille från Argentina som växte upp i Little Italy i New York. Familjen flyttade dit 1924 när Astor var tre år. Det var hårda kvarter med blodiga gatuslagsmål. Piazzolla tränade boxning under uppväxten för att slippa bli nedtrampad.

Han var ett musikaliskt underbarn och fick tillfälle att spela bandoneón med Carlos Gardel — tangons Elvis Presley — i en av hans filmer. Efter 13 år i New York återvände familjen Piazzolla till Buenos Aires och Astor fick anställning som bandoneónist i Anibal Troilos orkester. Han spelade till klockan fyra varje morgon, sedan biljard med polarna några timmar innan han traskade iväg till skolbänken. Där blev det pianostudier och gnetande med musikteori, komposition och orkestrering. Hans tangokollegor trodde inte han var riktigt klok.

— Det var lite underligt för de andra musikerna för jag var den ende som spelade bandoneón och Bach, Schumann, Mozart och Gerschwin. När jag spelade musik av Duke Ellington stirrade alla på mig som om jag var ett konstigt djur. Tangofolket är som en sekt. De föds för tango, de lever för tango och de dör för tango. De är inte intresserade av något annat. Det är en egen värld. Det var också därför jag lämnade tangon när jag var 32 år.

Piazzolla skrev symfonier, sviter och kammarmusik och trodde att han var ett geni. Han fortsatte sina studier i Paris hos kompositören Nadia Boulanger 1953-1954. Hon tyckte hans musik var välskriven men opersonlig och undrade vad han egentligen spelade hemma i Buenos Aires.

— Jag tänkte: om jag säger till gumman att jag spelar på bälgaspel, så kastar hon ut mig. Men hon uppmuntrade mig, fick mig att sätta mig vid pianot, placerade sig själv bredvid och jag började spela min nya tango »Triunfal«. Vid oktav-stället reste hon sig, tog mina händer och sa: »Överge aldrig detta. Det är er musik, här är Piazzolla«, berättar han i Alberto Sperattis intervjubok »Con Piazzolla«.

Han kom inte undan tangon, han hade den i blodomloppet.

— Det är som en sjukdom. Den är alltid där, även om man skulle vilja glömma den.

Han kom tillbaka till Buenos Aires med en helt ny tango spelande i huvudet. Han hade Bach, han hade Ellington, han hade Gardel. Allt sammantaget blev Nuevo Tango. Den tog livet av den gamla tangon samtidigt som den hjälpte den att överleva när ungarna i Buenos Aires egentligen hade tröttnat och börjat lyssna på rock’n’roll. Annars hade tangon överlevt bara som museiföremål.

Han bildade en oktett när han kom hem och 1960 den banbrytande Quinteto Nuevo Tango bestående av bandoneón, elgitarr, bas, fiol och piano. Astor Piazzollas musik är hetsig och passionerad samtidigt som den kan vara slö och oberäknelig som en kobra på valium. Alltid på blodigt allvar och alltid med stil. Han gillade att citera Jorge Luis Borges, tangofantast och litterär häxmästare från Buenos Aires: »En man utan stil borde stanna hemma«.

Det avgörande för Piazzolla var att han såg tango som musik för öronen och inte för fötterna. Det gav honom fria tyglar. Han experimenterade med dissonans och oväntade ackord. Men viktigast av allt: han gjorde det utan att tappa tangons själ och skitiga förflutna.

Det sägs att några fanatiker en gång försökte tända eld på honom efter att ha dränkt in honom i fotogen. Men det krävs mer för att förgöra en kille som vuxit upp i samma gäng som boxarna Jake La Motta och Rocky Marciano och har hajfiske som största hobby. Under en period på sjuttiotalet började det dock hetta till på allvar. Högerjuntan i Argentina och dess terror fick Piazzolla att fly till Paris med familjen. Juntan kallade honom »kommunist«. Han försökte under alla år hålla sig utanför politiken, men det kan vara svårt nog i ett land med ett så sargat förflutet.

I slutet av åttiotalet kom Piazzolla tillbaka till barndomens New York för tre skivinspelningar på Kip Hanrahans American Clavé. Då hade han 750 verk och 40 LP-skivor i bakfickan. Hanrahan har berättat om hur telefonen ständigt ringde under inspelningarna. De ständiga hoten men lika ofta de som gråtfärdiga sa att de hade önskat att deras far var i livet för en chans att träffa den store Piazzolla.

»La Camorra: La Soledad de la Provocación Apasionada« blev hans sista skiva och innehåller sviten »La Camorra I—III« som är en hyllning till hans italienska rötter. La Camorra är också namnet på den neapolitanska maffian, som huserade i bordellkvarteren i Buenos Aires.

Inledande »Soledad« är sorgsen och något av det vackraste han spelat in. En åldrande mästares vemodiga svep genom decennierna, innan scenbelysningen släcks och de sista musikerna går hem.

— Argentinarna gillar att gråta. De minns alltid de döda. Men min musik talar inte de dödas språk. Jag använder de levandes, de ungas språk. Jag vill vara en bra musiker. Och jag behöver inte säga att jag skriver tango, jag är tango, sa han till tidningen Option 1986.

Men timglaset var på väg att rinna ut. 1991 fick Piazzolla ett slaganfall. Ett år senare dog han, 71 år gammal.


ASTOR PIAZZOLLA är aktuell med albumet »57 Minutos Con La Realidad«, som innehåller hans sista inspelningar.


Magnus Säll

About these ads

Postat i:Magnus Säll, POP #21, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare

%d bloggers like this: