Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #11] Astrid Kirchherr

POP:s utsände har aldrig varit så nervös och han envisas med att kalla henne pophistoriens första stylist. Fånigt, säger kvinnan som tydligare än någon annan kan förmedla bilden av Beatles sextiotal. En exklusiv intervju av MARTIN THEANDER.

OM PAUL MCCARTNEY var John Lennons första riktiga manlige kompis, och Stuart Sutcliffe hans första manlige själsfrände, så måste Astrid Kirchherr ha varit den första kvinna Lennon behandlade som en jämlike. Det är Astrids bild av John och Stuart och resten av Beatles som ligger till grund för Iain Softleys film »Backbeat«.

»Backbeat« är ett förvånansvärt osentimentalt dokument, och för mig blev det omvälvande när filmen väl började rulla efter att jag pliktskyldigast hade bänkat mig på en visning i vintras.

»Backbeat« är den film jag i minst tjugo år varit övertygad om att ingen skulle kunna göra, ända sedan jag i lågstadiet första gången såg Astrid Kirchherrs fotografier på fem kaxiga snorjärsar, poserande i maskinella och vaudeville-aktiga omgivningar kring Heiligengeistfeld i Hamburg.

Bara det att ordet »Beatles« yttras först när det är en kvart kvar av filmen säger mycket om dess subtilitet. Att händelser och tidpunkter har stuvats om i förhållande till verkligheten får man stå ut med. Det förtar inte den spänning som hela tiden rör sig på duken.

»Backbeat« innehåller allt som man inte kan vänta sig av en ungdomsfilm just nu (för ungdomsfilm skall den betraktas som), och framför allt inte av en »Beatlesdokumentär« vilket år som helst: en komplicerad kärlekshistoria, verkligt våld som uppenbarligen skadar dem som utsätts för det, en långdragen succéhistoria, invecklade känslor både mellan och inom könen — samtidigt som den är fullproppad med små vinkar till de hopplöst Beatlesfrälsta (varav den bästa vinken måste vara att det riktiga bandets fanclubordförande, Freda Kelly, nu har nått en ålder då hon med all trovärdighet kan porträttera George Harrisons pyssliga sconesbakande mor i filmen!). »Backbeat« är så intensiv, så tät och så genomarbetad att den hade kunnat vara gjord av John Lennon, pophistoriens störste perfektionist alla kategorier.

* * * * *

Jag har av olika anledningar varit i Sankt Pauli-området några gånger. Första gången var jag tretton år och på konfirmandresa. För en av de andra unga deltagarna blev boendet på Reeperbahn så upphetsande att denne under kraftigt whiskyrus klättrade på hotellets yttervägg längs en neonskylt, från tredje våningen till gatan, utan skor. Sådant är Sankt Pauli.

Området ställs gärna sida vid sida med Istedgade i Köpenhamn, Soho i London och 42nd Street i New York, men här finns ingen knarknoja att jämföra med Istedgade, ingen iskall kommersialism att jämföra med Soho och inget oförutsägbart våld att jämföra med 42nd Street. Dock finns här ett antal utmanande, pengatörstande och gränslöst sexiga kvinnor som alla bedyrar att man kan få bli speciell för dem. Liksom övrigt klientel på denna gata och i detta dygnet-runt-område verkar de tycka att livet är toppen och att det är extra toppen just här. Reeperbahn är på alla sätt välkomnande, vilken tid på dygnet man än kommer.

Det är inte svårt att begripa att detta måste ha varit rena himmelriket för de fem medelklasspojkar från Liverpool, på sjutton till tjugo år, som landade här för att söka lyckan 1960. Hamburg är en vacker stad, åtminstone för den som uppskattar kontrastrikedom. Hansastadens kvarlevor kring rådhuset och sjön Alstern, trånga Fischmarkt klockan sex en söndags morgon, ett lätt duggregn och mistlurar ur mörkret från hamnen och utåt, det europeiskt lummiga förstadslugnet i Altona som slukade Stuarts livslåga för 32 år sedan, en tur med turistbåt på floden Elbe, de gigantiska alléerna och ytorna kring TV-tornet — allt går bra ihop med hororna, musiken, spelhallarna, stripklubbarna, det undertryckta våldet, knarkarna och currywursten i Sankt Pauli.

Kaiserkeller, vars scen under en längre period var Beatles andra hem, heter nu Grosse Freiheit 36 liksom sin adress och drivs som rockklubb i gatuplan, med diskoteket Kaiserkeller i källaren och bistron Blumencafé en våning upp.

Tanken på att Beatles vid varje gathörn i Sankt Pauli på ett eller annat sätt mötte vuxenvärlden för första gången är fascinerande, framför allt för att det mesta ser likadant ut och fungerar på ungefär samma sätt som det gjorde 1960. En av västvärldens finaste små polisstationer (där Beatles satt inlåsta efter att ha beskyllts för pyromani) ligger till exempel fortfarande på hörnet av Reeperbahn och Davidstrasse. Sankt Pauli är en okontrollerbar adrenalinkick, så överväldigande att man knappt vågar sig på något starkare än öl, av rädsla att gatan skall äta upp ens själ. Här bankar stadslivets puls som på få ställen i världen.

Astrid Kirchherr vill inte att vi träffas på Reeperbahn och det är säkert ett klokt beslut.

Jag har hunnit göra några intervjuer i mitt liv och har egentligen inte varit speciellt nervös sedan före min första propert bokade intervjutid med Paul Weller 1985, men nu är jag av någon anledning mer skakis än någonsin, och framför allt har jag bara några minuter på mig att komma förbi tio gigantiska kvarter utan en taxi i sikte, samtidigt som det börjar regna. På något mirakulöst sätt lyckas jag bli bara klädsamt försenad.

* * * * *

När jag kommer ner i källarlokalen håller Astrid på att säga adjö till några franska TV-journalister (som är så upphetsade att de tackar även mig, och som jag senare på kvällen skamligen skall ertappa på väg in i ett billigt sexhak på Grosse Freiheit). När de har gått smyger Astrid ödmjukt iväg och hämtar kaffe till oss. Spänningen släpper en smula och intervjun visar sig gå bra, men det kommer att ta många timmar och åtskilliga varv i duggandet på Reeperbahn innan jag riktigt kan varva ner igen. Närmare Beatles ursprung än så här kan man knappt komma, och medvetenheten om detta hotar hela tiden att vispa bort mig från stolen, trots att det är lugnt och stilla i källaren och trots att Astrid talar stillsamt och kristallklart.

Efter att under alla år ha låtit sina bilder vara utspridda på en massa olika ställen, hemma hos George Harrison och på Apples kontor bland annat, började Astrid och hennes manager Ulf Kruger rensa i arkiven för några år sedan. De samlade in allt material och katalogiserade det. De knöt också Astrids gamla vänner från Kaiserkellertiden till sig: Klaus Voorman, som tecknade omslaget till »Revolver«, spelade på de flesta av Lennons soloplattor och var Astrids pojkvän innan hon träffade Stuart; och Jürgen Vollmer, som tog omslagsbilden till John Lennons »Rock’n’roll«-album och bland mycket annat har gjort en underbar fotobok om »existentialisterna« och rockdiggarna i Hamburg och Paris på sextiotalets början: »Rock’n’roll Times«.

Nu driver de arkivbyrå för material om Kaiserkellertiden i allmänhet och Beatles i synnerhet. Astrids bilder åker med jämna mellanrum på turné, ibland ihop med Stuarts konstverk, och hon verkar nöjd med att kunna få visa upp 30 år gamla fotografier som bildkonst.

Jag försöker föreställa mig hur hon såg ut när hon under sjuttiotalet var sekreterare till den tyske bandledaren Les Humphries, men det är svårt. Det är lättare att se framför sig den medelålders musikförlagsarbetande kvinna som med sorgsen blick rörde sig i Hamburg under åttiotalet. Lättast är det förstås att se hur hon ser ut nu — och hur hon såg ut för 30 år sedan. De truliga läpparna, den gyllengula golvmoppen och den melankoliska uppsynen är där, hon är smärt och enkelt klädd helt i svart. Hon har stannat tiden och funnit sin plats i historien som en av hörnpelarna från den viktigaste av Beatles många utvecklingsperioder.

Någonstans funderar jag över om hon just har klippt sig och köpt nya svarta jeans för att bli så tydlig som möjligt och få fler yngre män som mig fascinerade av henne, men under intervjuns gång blir det lättare att begripa vad som driver henne att analysera sitt privatliv med frimärkssamlande främlingar från hela världen.

Inte en gång under vår långa serie samtal för att spika intervjutid har hon så mycket som knystat att jag kanske borde köpa några bilder om hon skall kunna ta sig tid. Ingen har försökt att ta betalt för intervjun. Hon har ingen bok att sälja (okej, det finns några exklusiva bildböcker i små upplagor men de säljer sig själva oavsett om hon hamnar i Smash Hits eller inte).

När jag testar tesen om henne som världens första popstylist viftar hon bort påståendet som »silly« och »stupid«.

* * * * *

Så vad vill hon? Bandet går.

Om jag hade ringt dig för två år sedan och bett om en intervju, hade du pratat då?

— Nej. När jag träffade Iain Softley för tolv år sedan var han den förste som frågade specifikt om Stuart i stället för om de andra. Med tiden har jag verkligen lärt mig att lita på honom. Det tog mycket lång tid för Iain att få ihop pengar till den här filmen — alla ville göra en Beatlesfilm men ingen ville göra en film om den femte beatlen. Jag visste att när jag sade »Okej, vi gör en film om Stuart« så skulle det betyda att jag fick ge intervjuer.

— Tidigare var jag så trött på hur alla hittade på historier om mig. Jag har egentligen bara gjort två intervjuer tidigare, en med Hunter Davies som skrev den första riktiga biografin om Beatles och en med Ray Coleman som gjorde en bok om John. Utöver det har jag blivit omskriven på de märkligaste sätt, så jag har bara tänkt att det är inte lönt att prata. Alla dessa historier om hur de rika Beatles kompis Astrid är hemlös.

Hade du inget hem då?

— Bah! Jag har aldrig varit hemlös! Men det var vad man skrev, bara för att skapa kontrast. Som om de var arslen genom att låta mig vara hemlös.

När du insåg vad Iain var ute efter, blev du ängslig eller lättad över att bli porträtterad så personligt?

— Mitt huvudintresse var att få fram Stuarts personlighet, så att folk skulle veta hur begåvad han var som målare. Att sedan hans bästa kompisar råkade bli de största popstjärnorna på planeten kan inte jag hjälpa. För mig var de John, Paul, George och Pete, och senare Ringo. För mig är de inte Beatles. Det vore omöjligt att göra en film om Stu utan att de var med, eftersom vi alltid var tillsammans tills han dog, men mitt största intresse var att med filmen få fram vilken underbar människa han var.

Ditt namn är inte med på filmaffischen. Vilken roll spelade du i produktionen?

— Först hade Iain och jag långa samtal om den korta period av mitt liv då jag var med Stuart. Sedan fick jag tala med skådespelarna, vilket tog ganska lång tid. Det blev många nervösa timmar, för jag fick hela tiden påminna mig om att inte prata som om jag var en 55-åring som mindes. Jag var tvungen att ta mig 35 år tillbaka i tiden, och ibland var det svårt. Speciellt när jag skulle träffa Stephen Dorff, jag har fortfarande inte kommit över det. Första gången vi träffades satt jag och tog det lugnt med en kopp te under en paus på ett underbart hotell i London, när en skugga vandrade förbi. Jag tänkte: »Lustigt, när man pratar om filmen och allt som hände så börjar hjärnan spela spratt med en«, och så tittade jag en gång till och då bara stod det en liten man där, som såg ut exakt som Stuart. Jag trodde att jag höll på att bli tokig. Svart läderjacka, mörka glasögon, tajta jeans, rökandes — jag blev helt paralyserad, kunde inte röra mig.

— Så presenterade han sig. Det var den första chocken. Han såg inte bara ut som Stu utan uppträdde också som honom, och det skrämde mig verkligen. Jag blev helt kallsvettig och trodde att jag hade hamnat i en tidsmaskin. När man talade med Stuart var han så rak och intensiv att man drogs till honom, man kunde inte göra annat än att lyssna till honom, och Stephen var lika intensiv. Hans sätt att röka, hans sätt att dra handen genom håret, exakt samma som Stu. Efter en stund skulle jag gå på toaletten och råkade gå förbi en spegel, och då fick jag nästa chock. Där gick jag förbi, 55 år gammal — inte Astrid, 24. Det går inte att beskriva hur underligt det var.

Tror du att det kan vara så att det sons sker med en när man är kring 18-25 år stakar ut resten av ens liv? Innan filmarbetet satte igång, tänkte du på den tiden varje dag eller en gång om året, hur viktig blev den tiden för resten av ditt liv?

— Jag har aldrig kunnat glömma bort de där människorna, och det vill jag ju inte heller. Radio, TV, bilder, tidningar — var jag än tittade så såg eller hörde jag någon av dem. De guidade mig genom min ungdom, de fanns där när jag fyllde 40, 45, 50, 55, och deras värme och omtänksamhet har följt mig genom livet.

— När jag nu är gammal och tänker igenom vad jag har gjort med livet och vem jag har träffat, så visst har jag varit kär efter det att Stuart dog. Men inget annat kärleks- eller vänskapsförhållande har varit så djupt för mig. Det var så intensivt och vi hade så mycket att kämpa med; språket till att börja med. Språket är ett hemskt problem när man är kär. Men man lär sig att förstå varandra med hjärtat, och efter sex månader var det inget problem längre.

Som utomstående förbluffades jag av hur »Backbeat« levandegjorde exakt den känsla jag hade fått från hur jag uppfattar beatlarna, hur Sankt Pauli ser ut nu och från det jag har läst om den här perioden. När jag hade sett filmen var jag övertygad om att den var perfekt sanningsenlig, men senare insåg jag att den är allt annat än kronologiskt korrekt och att en del viktiga personer och händelser inte ens berörs.

— Jag ville också att den skulle fånga tiden, men jag hade stora problem med allt som ströks ur handlingen. Det var en fattig tid för Tyskland, det var så kort tid efter kriget. Denna börda på våra skuldror, allt vad våra föräldrar och farföräldrar hade ställt till med under kriget, och så möter man dessa fem pojkar från fiendesidan som tänker precis likadant när de kommer hit, »bleeding krauts«. De såg framför sig hur de tyska flickorna skulle ha konstiga frisyrer, stora bröst och vara feta och fula och blonda, medan männen skulle se ut som soldater.

— När vi träffades så uppstod några dagars krig av missförstånd innan det löstes upp och vi insåg att »De är engelsmän men de är helt okej!«, och de tänkte »Herregud, den här konstiga kvinnan är tyska men hon är helt okej!«. Och de träffade Klaus, som var konstnär, kunde spela klassiskt piano och varm och vänlig och fantastiskt snygg. Så vi överraskade varandra och missförstånden for all världens väg av sig själva utan att någon märkte det.

Ert existentialistgäng, varför växte det fram i Hamburg?

— Det fanns inga amerikanska tidningar, ingen amerikansk musik på radion, så det närmsta land som vi hämtade intryck från var Frankrike. Vi kunde se svartvita filmer av Jean Cocteau, vi kunde skaffa Sartre översatt till tyska, vi kunde lyssna på chansonerna och vi kunde se fransk konst på museerna. Allt som kom från Frankrike slet vi tag i. Jag gillade Juliette Grecos sätt att klä sig och mystiken kring hela det gänget fascinerade mig. Så jag grabbade tag i det och gjorde min egen version av det.

— Jag hade också en längtan till knuttarna och deras motorcyklar och läderjackor, de såg annorlunda och aggressiva ut. Men jag vågade aldrig ta kontakt med dem. Därför var det enastående när jag första gången såg Beatles. De hade allt jag hade drömt om, allt jag hade uppfattat som rock’n’roll. De såg vilda och galna ut, och de var individualister.

Många tycker att filmen gör det alldeles uppenbart att John och Stu hade homosexuellt umgänge.

— Det där gör mig bara arg, för det är inte sant. Om man inte har en aning om att det kan finnas vänskap mellan två pojkar, två flickor, en pojke och en flicka, utan att det är sex inblandat — vad har vi kvar om vi förlorar kärleken? Ingenting. För mig är det så tramsigt att jag inte kan svara ordentligt på det. Det är jätteviktigt att berätta för människor att man tycker om dem. Jag älskade alla beatlarna, kärt och djupt, men jag var kär i Stuart.

— Folk som har sett filmen har också fått för sig att John och jag hade ihop det — samtidigt som jag var med Stuart. Det är lika löjligt. Bara för att John stod nära Brian Epstein — jag var också nära Brian Epstein, och jag gick inte i säng med honom. Liksom. Vi satt ofta och höll om varandra och höll varandra i hand, men varför måste det anspela på sex?

— John och Stu var väldigt nära. John hade tidigt förlorat sin mor, hans far hade försvunnit hastigt och lustigt ut i ingenstans, och den ende han kunde lita på och prata med var skolkompisen Stuart. Men John hade bara ett sätt att uttrycka sig på, han var arg och aggressiv. Är man ung och blir sårad och för första gången måste tänka igenom frågan »vad betyder det att förlora någon för evigt?«, då blir man störd. John var bara en ledsen och ensam pojke, liksom Stuart var det. Bägge såg upp till varandra. Och tillsammans var de fantastiska — hysteriskt roliga. Deras humor, sättet på vilket de inte ens behövde tala, de visste vad den andre tänkte. Det är bara korkat att försöka få det till att ha med homosexualitet att göra.

Det fanns inte plats för Allan Williams i filmen, men har du någon uppfattning om varför han aldrig lyckades tjäna några pengar på Beatles?

— Ja… Allan är en snäll man och jag känner honom, men han hade inte det som Brian Epstein hade. Det är det enda det handlar om. Han tänkte inte stort nog.

Var han deras första manager eller tar han i när han säger det?

— Han fixade lite spelningar till dem, det var allt. Brian var den förste som var intelligent och känslig nog att tänka stort.

Har du kvar Beatles plattor?

— Nej, men jag hade alla.

Vilka har du kvar?

— Inga. Jag köpte en CD-spelare och har inte råd att skaffa alla skivorna. Men det blir av snart, speciellt de som jag föredrar.

Vilka kommer du att börja med?

— Jag köper nog Johns plattor först. »Imagine« blir den första. Det är en underbar skiva och Klaus spelar på den.

Har du någon kontakt med beatlarna nu?

— När Paul spelade här förra året gick jag och såg konserten. George kom hit för att se Tom Petty förra året, och jag låg sjuk så han kom och kokade te och vi pratade länge och väl. Jag är ändlöst stolt över dem. När jag såg Paul på scenen tänkte jag »that’s my boy« och fick gåshud.

Vad säger du om utnämningen till världens första popstylist?

— Fånigt. Vi påverkade varandra. Jag hade alltid konstiga kläder, kraglösa jackor, tajt läder, långa scarfer och kåpor, och jag gillade deras tajta jeans och spetsiga skor. Det skedde på ett helt naturligt sätt. Stuart och jag var lika långa så vi använde varandras kläder och när han hade på sig mitt läder gillade de andra det och tog efter. Jag satte mig inte direkt ner och tänkte »nu skall jag komma på en beatlesdräkt«. Samma sak med frisyren. Den fanns redan. Klaus hade håret så, Stu gillade det och bad mig klippa honom likadant. Men Stus hår var mycket längre och då blev frisyren automatiskt mer långhårig. Sedan kom Paul och John och bad mig klippa dem, och därmed var Beatlesfrisyren född. Men den var inte min uppfinning.

Då och då måste du ha funderat över hur era liv hade tett sig om Stuart hade levt.

— Stuart hade blivit en känd målare, helt klart.

Och du?

— Jag vet inte.

Hade du varit fotograf?

— Omöjligt att säga.

Vad gör du nu för tiden?

— Jag slutade att arbeta med musikförlaget eftersom jag fick så mycket annat att syssla med. Just nu gör vi klart det sista på en bok som Genesis Publications skall ge ut, »Liverpool Days«. En fotograf som jag arbetade hos, Max Scheler, fick 1964 i uppdrag av tidningen Stern att göra ett bildjobb på Beatles när de spelade in »A Hard Day’s Night«. Han bad mig att ringa och då sa George att »bara du får bra betalt är det okej«, så vi åkte över och hängde med på filminspelningen under några dagar, plus att jag släpade med Max till Liverpool. Boken består av våra bilder från London och Liverpool. Jag betraktade alltid Liverpool som rockens urmoder, där allt startade.

Är du med i »A Hard Day’s Night«?

— Nej. Vi bara hängde på med våra kameror. Här är en bild på en liten pojke som jag ville fotografera. »Köp mig ett paket cigg« sade han. Han var bara nio år gammal!

Och du köpte cigg!

— Visst.

Elaka kvinna!

— Nja… små pojkar ska inte röka. Här är en bild på min Brian. Där är Johnny Guitar. Och det där är jag på mitt hotell när jag får besök av mina kompisar i Undertakers. Ja, så den boken kommer ut nu och det har inneburit en del jobb. Jag arbetar också på en annan bok, »Hamburg Days«, som skall innehålla Jürgens och mina bilder, plus att Klaus tecknar allt som vi inte har foton på. Det kommer att bli en fantastisk bok.

Vilka fotografer tycker du om?

— Det finns hur många som helst som jag gillar. Annie Liebovitz. Hennes bilder innehåller en sådan humor. Och så avgudar jag Corbijn.

Hur kändes det när du såg den färdiga filmen, gillade du den eller hade du sett den för många gånger under tillkomsten?

— Jag älskade den. Jag såg aldrig något på förhand. Det var litet skrämmande först men efter tio minuter kände jag mig hemma och njöt av den. Sheryl Lee, Stephen Dorff och Ian Hart blev som en liten familj för mig. Jag älskade musiken och kameraarbetet, och man kände verkligen hur mycket energi och kärlek som hade lagts ner på filmen. Det är ju en lågbudgetfilm.

Har du träffat Yoko Ono?

— Ja. Hon är en underbar och väldigt känslig människa. Jag gillar henne. Hon var helt rätt för John. Och vad folk än säger, det enda som är viktigt för mig är att John älskade den kvinnan — allt annat är ointressant. Hon skulle kanske inte ha varit med på skivorna, men John ville ju göra det så, han ville experimentera. Jag gillar henne som kvinna, hon är vänlig och varmhjärtad.

Är hon någon du träffar nu?

— Nej, hur skulle det gå till? Jag har aldrig varit i USA. Hon kom hit för några år sedan när hon åkte runt med lille Sean för att visa honom var hans pappa hade varit i sitt liv. Vi pratade i timmar. Det gjorde mig verkligen upprymd, för jag hade alltid betraktat deras förhållande på avstånd och när jag träffade henne blev jag så lättad över att jag hade haft rätt. Att hon, vid den tidpunkten, var rätt kvinna för honom. Jag håller mycket av Cynthia, hon är en väldigt nära vän till mig, men vid den tidpunkten var Yoko rätt för honom.

Vad tänkte du när John blev mördad?

— Jag har aldrig känt så mycket hat i hela mitt liv. Jag blev chockerad av att det kunde finnas så mycket hat inom mig. För även om jag visste att den här… pojken, var mentalt störd… Hade jag vid det tillfället stått bredvid honom, så hade jag dödat honom. Det skrämde mig, den känslan. Johns död var så totalt meningslös. Stuarts död var åtminstone begriplig för mig, det var en sjukdom och det gick inte att hjälpa honom. Men Johns död var bara meningslös. Det tog väldigt lång tid för mig att komma över de känslor jag hade mot den pojken som mördade honom… och fortfarande när jag tänker på det, eller när jag ser en bild på honom, blir jag… konstig. Denna märkliga känsla, att det existerar en människa, fortfarande, som mördade honom. Jag kan inte tänka för länge på det… då blir jag tokig… (lång tystnad)

Tror du att John hade varit lika intresserad av Yoko och de konstnärliga, mer utflippade sidorna av livet, om han inte hade träffat dig först?

— Ja… Han var ju själv konstnär. Men plötsligt, när han var 21 år, blev han »John Lennon i The Beatles« och sedan var det bara arbete, arbete, arbete, dag och natt, ut på turné och inte en sekund över för att utvecklas. Så träffade han denna märkliga kvinna som visade honom en helt annan värld, som inte brydde sig ett piss om huruvida han var John Lennon eller inte. Det fascinerade honom, och jag förstår honom precis, för han var inte lycklig med att åka jorden runt och stå på scen och hamra på en gitarr när ändå ingen hörde vad han höll på med. Alla skrek ju bara, och det var oerhört deprimerande för dem. De var bara siffror och statyer som forslades runt av hundratals olika människor som pekade och sa »ställ er där och sjung«. De visste att ingen hörde dem.


Tack till Katrin Jakobsen utan vars hjälp denna intervju inte hade blivit av.


Martin Theander

About these ads

Postat i:Martin Theander, POP #11, , ,

One Response

  1. [...] Lennon Astrid Kirchherr John Lennons filmer, skivor & böcker Vad betjänten såg Låt oss utgå från att Mark Chapman [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 28 andra följare

%d bloggers like this: