Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #17] Wu-Tang Clan

EN GÅNG FÖR länge sedan, långt borta i Asien fanns ett munkkloster som hette Shao Lin. Där studerades buddism och kampsporter. Målet var att uppnå den högsta formen av fysisk och psykisk disciplin. Man ville bemästra Wu-Tang, en teknik som bara ett fåtal lyckats lära sig. I utbildningen fanns 35 steg, 35 kammare, att bemästra. Wu-Tang Clan startades av en av de lärjungar som erövrat den trettiofemte kammaren. Enligt den här legenden skulle Wu-Tang Clan en dag återfödas för att fullborda sin mission: att bli universums härskare. 1996 är Wu-Tang Clan det största som har hänt hip hopen sedan Public Enemy. Klanens viktigaste medlemmar heter Methodman, RZA, Ol’Dirty Bastard, Raekwon, Ghost Face Killa, Genius/GZA och Killah Priest och de är obegripligt mäktiga, som klan och som soloartister. Den 36:e kammaren har i dag en adress: Victory Boulevard, Shaolin, N.Y. Vi skickade in Pelle Kronestedt med en kamera i kammaren. Andres Lokko var också där. Och han pratade länge med Genius och Methodman om soul, smärta, crack, vapen och om hur allting började.

DET ÄR NÄSTAN OMÖJLIGT att beskriva en inflygning över New York en stjärnklar natt dagarna före jul för någon som inte själv suttit vid en fönsterplats de här kilometrarna ovanför Manhattan. Det är lätt hänt att man bara låter löjlig. Men jag har vänner som kan sitta hemma i Sverige och i timmar bara stirra på något vykort med ett motiv från New York som någon skickat till dem när de inte var där själva. Och de vet precis vad jag menar. När man sitter där uppe är allt därnere vitt, grönt och rött. Miljoner kulörta lampor täcker varenda millimeter av stan. Det är kolsvart här uppe men man kan ändå urskilja varenda byggnad.

De där skyskraporna man sett på bio och TV i hela sitt liv, alla byggnader som börjar på trottoaren och sedan bara fortsätter rakt genom molnen, de där husen som bokstavligen fick en att ramla bakåt när man första gången försökte följa dem ända till toppen med blicken. Och så de där små, små glödlamporna som virats runt stammar och grenar på alla träd som kantar Manhattans avenyer, gator och torg. Ungefär som popcornen i Musse Piggs julgran.

När man har dem rakt under sig är det något av det vackraste man över huvud taget kan få se. Det är lätt hänt att man bara låter löjlig.

Men det är i alla fall som en julsaga från Disney och »Sömnlös i Seattle« på en och samma gång.

Det är kallt i New York, svinkallt. Det väntar man sig liksom aldrig. I alla fall inte att det ska vara lika kallt som hemma i Stockholm.

Men det är det. Varje gång man svänger runt ett kvarter försöker man dra kragen lite högre upp och övertala mössan att täcka bara lite mer av ansiktet. Men vinden i New Yorks gathörn tar sig igenom allt.

När man klivit av tunnelbanan på Manhattans södra udde, vid South Ferry, för att ta båten över till Staten Island är det bara några japanska turister som envisas med att stå ute på däck i kylan. De ska fotografera Frihetsgudinnan.

I slutet av åttiotalet jobbade Clifford Smith ute vid Frihetsgudinnan varje helg. Han tjänade sextio dollar i veckan. Men pengarna han tjänade räckte inte så långt. Det var i alla fall inte tillräckligt för att täcka utgifterna till det kokain han kryddade sina spliffar med. Så under veckans övriga dagar sålde han droger hemma på Staten Island.

Fast det här var långt innan Clifford bytte namn till Method Man. Så det är knappast därför japanerna känner sig tvungna att fotografera statyn ute i kylan.

När färjan kommer fram till Staten Island stannar japanerna kvar på båten och åker direkt tillbaka till Manhattan. Det gör alla som vill behålla en romantisk bild av en juli New York. Den som går av hamnar plötsligt mitt i en annan verklighet, en verklighet som turister instruerats av alla resebyråer att göra sitt yttersta för att undvika.

Det är definitivt inte på den del av Staten Island som ligger närmast hamnen där öns golfbanor ligger. De lär tillhöra New Yorks bästa banor. Här ligger inte heller några av de restauranger som den irländska författaren Brendan Behan så varmt rekommenderar i »Brendan Behan’s New York« från 1964.

När man kommer av färjan och promenerar upp längs Victory Boulevard, som slingrar sig över hela ön, kantas vägen av nedgångna trähus, lagerbyggnader och några oansenliga fik.

Lite längre upp på ön ser man höga hyreshus, gigantiska komplex som mest påminner om gråbruna betongklumpar.

Och någonstans mitt i allt det här, bakom ett sprillans svarttonat fönster med en batman-liknande logotyp i mitten, ligger Wu Wear. Och precis runt knuten ligger 36 Chambers, The Wu-Tang Clans mytomspunna studio. Butiken är en oerhörd kontrast mot de affärer den trängts ihop mellan. På 63 Victory Boulevard ligger en liten reggaebutik. I fönstret har de placerat ut en och annan skiva, de flesta från början av åttiotalet. Och från taket hänger en Dennis Brown-tröja, men man får anstränga sig för att kunna urskilja Dennis dreads och hans namn som tryckts över bröstet. Bokstäverna på både skivorna och tröjan är solblekt gulaktiga, nästan vita.

Reggaeaffären är stängd och vem grannen på nummer 59 är kommer jag inte ihåg, minns bara att vad det nu var de hade i skyltfönstret så var det precis lika solkigt solblekt som reggaeskivorna.

Inne i Wu-butiken säljer de grejer som det står Wu-Tang på. Från täckjackor, luvor och T-shirts till sådana där shoppingväskor i tyg som mamma och mormor brukar ha med sig till ICA. Och vita strumpor i barnstorlekar som det står Wu Wear på. Ganska gulligt.

Just i dag får alla kunder julklappar när de handlat. I några kassar lägger expediten ner Wu-klistermärken, andra får Wu-kassetter med Sunz Of Man och själv får jag en Wu-CD med Genius, The GZA:s, nya singel »Cold World«.

Jag ber om ett klistermärke också och känner mig som en åttaåring när jag frågar. Men expediten reagerar inte, hon stoppar bara ner det i Wu-påsen, ler vänligt och tar hand om nästa kund.

»Straight from the soil of the Wu-Tang«, står det på påsen, följt av adressen, »61 Victory Boulevard, Shaolin, N. Y. 10304«.

Det borde stå Staten Island, i stället har de skrivit Shaolin. Posten kommer visst fram ändå.

I The Wu-Tang Clans värld är inte allt som det verkar vara. Att de döpt om sitt Staten Island till Shaolin är alldeles självklart för den som följt Klanens första tre år.

Shao Lin var en gång i tiden ett kloster där asiatiska munkar studerade buddism och kampsporter. Deras mål med studierna i Shao Lin var att uppnå den högsta formen av fysisk och psykisk disciplin. Shao Lin-munkarna imiterade reptilers och andra djurs maner och rörelsescheman och utvecklade därigenom oslagbara färdigheter i Kung Fu. De ville alla bemästra Wu-Tang, en teknik som bara ett fåtal lyckats lära sig. I Shao Lins utbildning fanns det 35 steg, 35 kammare, att erövra. För varje steg man lärde sig fick man en guldtand av klostrets abbot. När en lärjunge nått den trettiofemte kammaren var han fullärd och hans tänder bländade motståndaren.

En av de få lärjungar som uppnått den trettiofemte kammaren ville starta en ny, trettiosjätte kammare. Men han var först tvungen att utmana sin abbot inför de andra munkarna. Han förlorade och abboten förvisade honom från templet. Den här lärjungen startade Wu-Tang Clan. Han ville hämnas Shao Lin, att störta munkarnas herravälde blev hans mission. Munkarna hade förbjudit lärjungarna att lära ut Shao Lins hemliga teknik utanför templet, men den nybildade klanen ansåg den vara alldeles för viktig för det. Den behövdes även utanför templets murar. Lärjungen som lämnade templet som fullärd Wu-krigare spred budskapet och lärde ut Wu-Tang till omvärlden. Till slut återvände han till Shao Lin med sin klan och besegrade munkarna med deras egna teknik. Det här lär ha hänt för mycket, mycket länge sedan. Men enligt legenden skulle Wu-Tang en dag återfödas för att fullborda sin mission: Wu-Tang ska bli universums härskare.

Till den dag de lyckats ska klanens medlemmar förbli oskiljaktiga.

Det finns många legender och myter om det uråldriga Wu-Tang. Några av dem har bevarats i sitt ursprungliga skick från asiatiska skrifter, genom vandringssägner och forskning. Men de flesta av dem lever i dag alldeles egna liv i asiatisk film, framför allt i Hong Kongs kung fu-filmer och den våldsamma värld som John Woo regisserar.

De historier medlemmarna i vår tids Wu-Tang Clan berättar om sina filosofiska förfäder är oftast hämtade från deras favoritfilmer. Det är inte alltid de överensstämmer med historien.

Men det behöver de ju knappast heller. The Wu-Tang Clan är rock’n’roll. Och likt rock’n’rollens mest seglivade myter — den om Stagger Lee är ett bra exempel — är det egentligen inte så viktigt vad som egentligen hände i Asien för tusentalet år sedan. Wu-Tang har uppdaterat myten om svärdet. Men i dag symboliserar Wu-Tangs svärd ett annat vapen. Rapparnas vassa tungor. »Liquid Swords«.

Myten om Wu-Tang har färgats av alla de kvällar de trängts på första bänk i New Yorks biografer när det visats kung fu-filmer, de har färgats av Hollywood, av alldeles för många samlade årgångar Marvel Comics och den har präglats av medlemmarnas uppväxter i en stad där verkligheten är väldigt långt från den de sett i serietidningar och på bio. Och väldigt långt från det färgglada Manhattan man ser från ett flygplansfönster dagarna före jul.

Method Man, Raekwon, Ol’Dirty Bastard, Genius och de övriga bröderna i Klanen rimmar över producenten The RZA:s ljudbild om en alldeles egen värld, i gränslandet mellan serietidningarna, biograferna kring Times Square och 42:a gatan, och deras egna drogdimmiga bakgrund i olika delar av New York.

Det är The RZA som håller ihop The Wu-Tang Clan, det är han som är den självskrivne ledaren.

1993 var Wu-Tangs första år. På omslaget till klanens debutalbum, »Enter The Wu-Tang (36 Chambers)«, bar de alla masker för ansiktet. En efter en har The RZA sedan låtit dem demaskeras.

Han lyckades få ett skivkontrakt för gruppen och separata kontrakt med andra bolag för medlemmarnas soloutflykter.

Resultatet blev fyra Wu-Tang-album på bara ett år. Alla producerade av RZA, för lika många etiketter. Alla tävlar de om att sälja mer skivor än de andra. Alla vill vara med. Alla vill ha sin del av Wu-Tang.

RZA:s näsa för affärer har ändrat hip hopens regelbok. 1996 finns det inte längre någon möjlighet att skriva kontrakt med en rapgrupp och automatiskt förutsätta att medlemmarna tänker släppa sina eventuella soloskivor för samma etikett.

Det finns de som kallar RZA nittiotalets Malcolm McLaren. Och varför inte? Men den som både hört McLaren sjunga och The RZA rappa vet att jämförelsen slutar vid skrivbordet.

* * * * *

The Wu-Tang Clan är det största som har hänt hip hopen sedan Public Enemy. Coolios »Fantastic Voyage« må vara den första rapsingel som samtidigt legat på alla världens försäljningslistors förstaplatser. Och under 1994 tog tillbakalutade västkustgangsters som Snoop, Dre och Warren G helt och hållet över omvärldens syn på hip hopen. Åtminstone såg det så ut.

Dr Dre och hans vänner förde hip hopen närmare sjuttiotalets mest melodiösa soul. Med konventionella instrument i stället för samplingar, scratching och breakbeats. Med lika mycket sång som rap.

The RZA:s produktioner för Wu-Tang är — åtminstone vid en första anblick — Dr Dres raka motsats.

De är skitiga, skrikiga och skrämmande. Smutsen tränger rakt igenom högtalarna.

Där västkustens g-funk handlar om en enkel groove och effektiva refränger verkar The Wu-Tang Clans fantasi inte ha några begränsningar över huvud taget.

Phil Spector pratade ofta om hur han ville att skivorna han producerade skulle vara treminuters Wagner-operor för kidsen. The RZA skulle nog kunna säga något liknande. Han bygger upp ljudväggar bakom sina rappare som innehåller alla element av det The Wu står för.

Han väver samman dialoger och effekter från bortglömda kung fu-filmer med rapparnas egna röster. Han lägger Ennio Morricones symfoniska stämningar och karakteristiska panflöjter från spagettivästerns i bakgrunden och låter sjuttiotalsfunk, begravningsmarscher från den amerikanska södern, stråkar från The Love Unlimited Orchestra och blås från Willie Mitchells Hi-inspelningar accentuera melodierna.

Oftast nöjer han sig inte med det utan fortsätter bara bygga upp sin egen motsvarighet till Phil Spectors Wall Of Sound och det tidiga sjuttiotalets symfoniska soul. Men det finns inget bakåtsträvande i RZA:s version av funken. Han må ta det bästa från musikhistorien, men han sätter ihop det på ett sätt jag aldrig hört.

När resten av rapvärlden strävar efter att vara »på riktigt«, »for real«, ger The Wu-Tang sina medlemmar nya namn, alla får hela tiden nya roller att spela. Method Man kallar sig Johnny Blaze, Raekwons alias är Lou Diamonds. Det finns en historia bakom varje namnval, bakom varje roll de porträtterar.

Master Killa, en av de Klan-medlemmar som kommer att släppa sitt debutalbum under 1996, kallar sig på Raekwons album för Noodles. Och med största säkerhet har han fått namnet från Robert De Niros rollfigur i Sergio Leones gangsterepos »Once Upon a Time in America«.

Och av samma skäl kallar sig The Wu-Tang Clan för Wu-Gambinos när de får lust. The RZA är den i klanen som bytt namn flest gånger och han var den första som gjorde det, från Prince Rakeem till The RZA och sedan blev han Bobby Steels. Och han lärde sig allt av sin kusin, Genius, som också går under namnet GZA.

Genius sitter i ett urbota trist sammanträdesrum på sitt skivbolagskontor, sex våningar ovanför Broadway mitt på Manhattan.

Han har bakåtslickade dreadlocks, ett litet bockskägg och är klädd i Karl Kani och Tommy Hilfiger från topp till tå.

— Jag växte upp i Shaolin, vilket är vad vi kallar Staten Island. Vi kallar det för Shaolin eftersom det var där vi började rimma och för att det är Wu-Tangs hem. Shaolin är egentligen inget speciellt ställe. Jag menar, var du än bor i världen så har du ghetton och helt vanliga förorter. Du har en brottsstatistik som bara ökar. Precis som i alla städer. Men det är ett ganska cool ställe. Det ligger avsides och har man ingen bil, vilket jag aldrig har haft, måste man ta färjan för att komma dit. Ändå ligger det väldigt nära New York och samtidigt nästan i New Jersey. Man kan ta ett pendeltåg därifrån men då hamnar man inte i stan, utan långt borta i helvete någonstans. Jag vet faktiskt inte riktigt var man hamnar med tåget.

Bor ni alla fortfarande kvar på Staten Island?

— Nej, jag har ganska nyligen flyttat till Brooklyn. Men vi har ju fortfarande bröder som bor ute i Shaolin. Wu-Tang flyttar omkring en hel del. Man kan ju inte bara kräva ensamrätt på ett enda ställe.

Staten Island är inget ställe man tidigare förknippat med hip hop?

— Det var verkligen dags för Staten Island. Hip hopen startade här i öst och varje del av stan kommer att få sin tid i solen. Alla vet att hip hopen föddes i Bronx och sedan rörde den sig sakta ner över resten av Manhattan, över till Brooklyn, till Run-DMC:s delar av Queens och nu har ljuset riktats på Shaolin.

När kom du första gången i kontakt med hip hop-världen?

— Jag skulle kunna ge väldigt många olika svar. För det är svårt att minnas ett exakt ögonblick eftersom hip hop alltid har varit en så stor del av mitt liv. Men det var definitivt långt innan Sugarhill Gang, i alla fall något år innan det. Men vi kan gå ännu längre bakåt, till sjätte klass när jag var elva år gammal. Det var då jag och en polare första gången börja rimma. Och jag pratade med honom häromdagen och han påminde mig om det, för jag hade faktiskt glömt det. Han kallade sig för Body Rock och det här var någon gång kring 1976 eller 1977. Body Rocks två äldre bröder var DJ:s. De hade två skivspelare och en mixer och där jag växte upp var det väldigt ovanligt att någon faktiskt ägde en egen mixer. Och de tog alltid loss nålarna och gömde dem så jag och deras lillebror inte kunde scratcha. Men han hittade dem alltid, han hade lärt sig var de brukade gömma dem. Och så fort vi hade lägenheten för oss själva scratchade han och jag rappade.

Fick hans bröder någonsin reda på det?

— Nej. Men de blev väldigt förvirrade när de några år senare upptäckte att deras lillebror var mycket bättre än dem bakom skivspelarna. Och de hajade aldrig hur det hade gått till.

Vad fick dig att börja skriva texter?

— Jag älskade ord, hur de kunde flyta ihop, hur innebörden kunde ändras genom olika betoningar. Till och med i alla barnramsor jag hörde när jag var riktigt liten fanns det rader som jag tagit med mig genom åren, rim som fortfarande låter så otroligt bra om man rycker dem ur sitt sammanhang.

Läste du någonsin någon poesi?

— Nej. Jag har aldrig förstått det som kallas poesi. Den mesta poesi jag läst rimmar inte, den saknar ett naturligt flyt. Och när jag skriver mina texter vill jag att de ska sjunga. Det är därför jag alltid föredrog barnramsorna, även när jag blev äldre. De hade det här flytet, de fastnade alltid i huvudet. Du kunde inte skaka av dig ramsorna. Dessutom var man nog tvungen att ha nått en viss insikt om saker och ting för att ta till sig det som kallades poesi, för att förstå metaforerna. Det är först senare jag börjat uppskatta en del av det.

— Det finns inga kända poeter jag verkligen gillar, men när Maya Angelou var med på Arsenio Hall Show och visade hur man rappade på sextonhundratalet så var jag med.

Genius släppte sitt första album, »Words From the Genius«, redan 1989. Hur ser du på den perioden i dag?

— Just då hade jag sålt min själ till djävulen för att få spela in en platta. Wu-Tang fanns redan, men det var inte dags för oss att gå in i kammaren tillsammans. Inte än. Ol’Dirty och RZA hade inte tid att vara med på plattan. Eller så var det så att jag bara ville göra den utan familjens inblandning, jag visste inte bättre och ville göra min egen pryl. Så jag gjorde den med Easy Mo Bee som producent. Men när Cold Chillin’ gav ut min första singel kom den exakt samma dag som sex eller sju nya album på samma etikett. Och de hade inte råd att marknadsföra allihop. Så »Words From the Genius« hamnade förstås i skuggan av Masta Ace, Biz Markie, Kool G Rap och de andra. Men jag lärde mig mycket av den tiden.

Det måste ha varit en oerhörd skillnad mellan hip hop-scenen på Staten Island och resten av New York?

— Javisst. När vi gick på fester ute i Shaolin hade vi aldrig mer än två små högtalare och en DJ. Uppe i Bronx hade de femton högtalare och DJ:s som köade för att hinna spela. Och jag brukade åka dit, bara för att få höra andra MC:s och sno deras bästa rim och ändra om dem till nästa fest vi hade i vår del av stan. Det var ju så enkelt att känna sig som en del av hip hopen, för man behövde inte gå med i något, inte betala någon medlemsavgift. Så RZA, Ol’Dirty och jag turades om vid mikrofonen. Och både Ol’Dirty och RZA var redan då fantastiska bakom skivspelarna.

År du överraskad över Wu-Tangs framgångar?

— Egentligen inte. Att folk kommer hit från resten av världen för att prata om Wu-Tang visar ju bara hur hip hopen har fortsatt att växa sig allt större och mäktigare och i vilken otrolig takt den växer. Jag kom just tillbaka från Italien och för de flesta av intervjuerna jag gav där nere var journalisterna tvungna att ha med sig en tolk. Och det om något visar väl hur stor hip hopen är i dag och att den betyder mycket även i länder där de inte ens förstår språket vi rappar på. Jag älskar det.

Kan man kalla hip hopen för vår tids soul?

— Soulmusiken var något som rörde vid din insida, som nådde hela vägen in. Och det är precis vad hip hopen har blivit i dag. Fast kanske är den till och med större än soulen var för tjugo eller trettio år sedan. Med Wu-Tang gör vi musik som attackerar dina känslor. Precis som Stevie Wonder gjorde. Han är ett lysande exempel på en kompositör som skriver musik och texter långt över det vanliga. Han kan skriva texter där han ser sig själv i spegeln, även om han är blind. Han befinner sig på en annan nivå. För han har insikter som gör att han kan se saker som vi andra inte ens tänkt på.

Hör du det någon annanstans i dag?

— Nästan all rap, majoriteten av all rap är värdelös. Det är bara en massa skitsnack. Men en liten procent av det är verkligen djupt, en liten del av all soul, rhythm’n’blues och rap säger oss något. Och så har det alltid varit. Men när Wu-Tang är som bäst så kan vi med bara ordens hjälp ge dig en bild av dina känslor.

Går det att ta Wu-Tang längre än ni redan har gjort?

— Vi har fortfarande långt kvar. Och jag har väldigt svårt att se ett slut för Wu-Tang. Våra barn och barnbarn kommer att finnas kvar och de kommer att fortsätta i Wu-Tangs namn. Vi är redan många i Wu-Tang, The RZA jobbar hela tiden, alla är i rörelse hela tiden. Wu-Tang står aldrig stilla. Det är ju inte en omöjlighet att samla hela klanen, men just nu har ju flera av oss fullt upp med sina soloskivor. Men vi jobbade ihop nere hos RZA i förrgår kväll. Meth, Rae, Dirty, Ghost… alla var där. Om vi vill göra något tillsammans, och det vill vi, så behöver vi bara göra det. Svårare än så är det inte. Vi vet vad vi kan. Och vi uppträdde tillsammans för första gången på ganska länge i Baltimore häromkvällen och redan under första låten var trycket så stort att publiken rev ner kravallstängslet och några hundra av dem tog sig upp på scenen. Det var kaos.

Vad var första låten?

— »Wu-Tang Clan Ain’t Nothing to Fuck With«.

Förstås. Det har påståtts att The RZA jobbar så hårt att han har flyttat in i 36 Chambers?

— Det är ju där vi jobbar, det är vår arbetsplats, så vi försöker ju göra det så bekvämt som möjligt för oss. Och studions övervåning börjar alltmer se ut som en lägenhet. Vi behöver någonstans att sova och vila, någonstans vi kan spela dataspel eller schack. Men vi äger ju stället och du måste ju ta väl hand om det som är ditt. Så det är inte bara RZA som sover där, vi hänger där allihop.

Kan du berätta hur RZA arbetar i studion?

— Jag har ingen aning varifrån RZA samplar allt han använder. Det enda jag vet är att hans samling med filmer och soundtracks är helt makalös. Och han sitter på sådant som ingen någonsin kommer att kunna ta reda på var det egentligen kommer från. Hans kammare är en skattgruva för oss.

Musiken som kommer ut ur 36 Chambers låter inte som något annat just nu.

— Det är för att vi bara gör musiken för oss själva. Man kan inte gå in i studion och inbilla sig att man ska sälja skivor till skateboard-åkare, till vita kids eller bara till svarta. Vi gör det vi gör och det kommer alltid inifrån. Det är väldigt enkelt att göra gimmick-låtar och sälja miljoner skivor på några dagar för att sedan vara bortglömd veckan därpå. Men när orden betyder något för den som skrivit dem, när de innehåller någon form av visdom så har de ett värde, en tyngd, som gör att de kommer att överleva. Du behöver inte säga mycket, men du måste lämna något kvar hos den som lyssnar. Det måste finnas något man kan fånga upp och tolka in i sitt eget liv, i sina egna erfarenheter.

* * * * *

Genius har en väldigt ödmjuk röst. Han talar ganska långsamt, nästan pedagogiskt. Ibland stannar han upp tvärt och väntar på nästa fråga. Men när han pratar om Wu-Tangs värld saknar han aldrig ord.

— När Method Man säger något kan du alltid tolka det på tre eller fyra olika sätt. Det finns flera dimensioner i texterna, rap ska vara en resa till delar av hjärnan du inte visste fanns där. Det ska vara som att hamna i vägen för Halleys kornet eller en jordbävning som når upp till sju på Richter-skalan. För mig, och för hela Wu, är rap något heligt. Det handlar om vishet och kunskap och förståelse. Men i väldigt mycket hip hop beskriver man bara vad man ser omkring sig.

Och vad skiljer er från andra rappare?

— Vi vill hitta orsakerna till varför det är så, varför det ser ut som det gör i den här stan. Vad är det som utlöser allt som händer? Allt skitsnack, allt tjat, i hip hopen om vapen och någon bruds stora häck är sådant som attraherar svaga människor. Det handlar om något så simpelt som magnetism. Den makt som kvinnorna som de rappar om har över en del män handlar bara om sex, om kurvor och om deras kroppar. Men den magnetismen sitter bara i ytan. Och där tar den slut. Jag vill inte skriva texter om utsidan. Det är för ointressant. Och det är definitivt inget som jag inte har hört förr. Jag vill lära mig något nytt när jag lyssnar på någons texter, jag vill förstå hur andra människor tänker, vad de har att säga.

Hur skriver du dina texter?

— Jag skriver texter hela tiden. Men jag sparar aldrig det jag skriver när jag väl bestämt mig för att använda något. När jag lärt mig en text river jag alltid sönder pappret jag skrivit den på och kastar det. Men medan jag skriver har jag utkast till texter överallt omkring mig.

Hur blev du så intresserad av kung fu?

— När hip hopen startade i Bronx handlade det om att skryta, att vara bäst och vassast. Det handlade om att festa så mycket som möjligt. Det var sådant som vi alla — jag, RZA, Dirty — brukade göra. Vi ville också vara störst, bäst och vackrast. Därför åkte vi runt från stadsdel till stadsdel och vässade tungorna. Och det var redan där som Wu-Tang föddes. Vi visste det inte riktigt då, men det var vår lärotid för att kunna förstå Wu. Våra motståndare var alla andra MC:s och vi var tvungna att vara vassast och samtidigt vara väldigt försiktiga med rimmen, för det är lätt att skära av sig sin egen hals med egna ord. Om du tittar på kung fu-filmer, speciellt de om Wu-Tang, handlar de alltid om krigare från någon skola som utmanar andra skolor. Och vi upplevde allt det här samtidigt. Ena kvällen utmanade vi andra rappare, nästa kväll såg vi kung fu-filmer. För i början av åttiotalet var kung fu-filmer det enda man kunde se på bio och ibland såg vi tre—fyra filmer om dagen.

Har du någonsin utövat några kampsporter själv?

— Nej. Det som lockade mig till filmerna var moralen i historierna som berättades och disciplinen som höll ihop familjens medlemmar. Och våra tungor var våra svärd, vi behövde aldrig sparka ner motståndarna. Det räckte med en vindpust av de vassaste rimmen för att fälla dem. Det handlade inte om »punches« utan om »punchlines«. John Woo har förstått likheterna. Han skickade ett brev och skrev att han älskade våra skivor.

Vad tycker du att The Wu-Tang Clan har uppnått hittills?

— Vi har ju ändrat universums riktning med Wu-Tang. Så vi har väl uppnått en hel del. Vi planterade egna träd och väntade på att de skulle växa upp. I stället för att göra som alla andra och bara stjäla från någon annans trädgård. Vi har öppnat dörren för andra rappare som varit i liknande situationer. Och vi försöker dra vårt strå till stacken.

Har du några förebilder?

— Bara mig själv och ingen annan. Inget är viktigare än du själv. När jag var liten gick det en reklamfilm på TV på någon av kanalerna som alltid visade tecknade filmer på helgmorgnarna och där sjöng någon »the most important person in the world is you/And you hardly even know you«. Och det är verkligen sant. Du är din egen gud, det är den första regeln i alla böcker.

Vad är nästa steg för Wu-Tang?

— Alla har ju olika mål i livet. Men jag tror inte man ska tala för mycket om dem. Säger man att man vill uppnå det ena eller det andra och nöjer sig med det så sätter man upp onödiga gränser. Jag vill förstås att Wu-Tang ska fortsätta växa, RZA expanderar hela tiden, jag producerar själv och jag vill regissera videor. Jag vill lära mig mer. Och jag tror att det är ett viktigt steg för hip hopen att producera lika visuellt tilltalande och starka videor som de bästa som görs för rockpubliken. Men Wu-Tangs viktigaste mål är att fortsätta arbeta tillsammans, att inte låta något komma mellan oss och bibehålla de starka familjebanden. Och någon gång i år ska vi göra klart nästa album med hela klanen. Men vi har så många bröder bland oss som kanske vill sola sig i glansen först. Det kanske blir Rebel INS, Master Killa, U God, Ghost Face, Killa Priest eller kanske RZA själv. Om RZA verkligen får tid att avsluta sitt eget album så snackar vi om en riktig bomb, den kommer att slå allt annat.

Raekwons album, »Only Built 4 Cuban Linx«, var egentligen tänkt att bli The Wu-Tang Clans andra album. Men, precis som Genius sade, så vill de enskilda medlemmarna göra sin pryl också. I Raekwons fall var det enkelt. De bytte bara namn på den nästan färdiginspelade skivan, från Wu-Tang Clan till Chef Raekwon. Referenserna i texterna handlar till större del än på något annat Wu-Tang-projekt om kokain. Han rappar om is, han kallar sig för kock och han behöver bakpulver. När den kvinnliga sångerskan, Blue Raspberry, backar upp Raekwon med mantrat »ice cream man is coming, ice cream man is coming« börjar man ungefär begripa vad det handlar om.

* * * * *

När Method Man kommer in på scenen på en klubb i Amsterdam är det närmare midnatt. Publiken har väntat i två timmar, men Method Man var trött efter flygresan från USA och gick i stället och lade sig för att sova i några timmar. Så hans DJ, den legendariske Lovebug Starski, har försökt hålla publiken på fötter lite längre än planerat. Meth klättrar upp på balkongen och hälsar på några flickor, han slänger sig handlöst ut i publiken, kastar ut kassetter med Sunz Of Man till folk och frågar om det är okej om de spelar något från Raekwons album. Det är okej. Och sedan fortsätter han beta av stora delar av sitt eget album, »Tical«, modifierade versioner av Ol’Dirty Bastards »Shimmy Smimy Ya« och »Brooklyn Zoo«, en och annan vers från Genius »Liquid Swords« och så vidare. Och allt som oftast faller han in i »Wu-Tang Clan Ain’t Nothing to Fuck With«.

Nästa dag är Method Man pömsig. Först framåt fyratiden på eftermiddagen börjar han vakna till liv. När hissdörren till hans våningsplan på American Hotel slås upp är hela korridoren dimmig av vit rök. Det luktar tical. Meth ligger i sängen med täcket uppdraget över huvudet. Det enda man ser är hans imponerande kalufs, ett mellanting mellan en taskig afro med taskig ventilation och det där röda som brukar sitta på trollet Plupps huvud. Bredvid honom ligger en orörd brunch och på nattduksbordet har han snyggt och prydligt radat upp sina spliffar.

Russell Simmons, hans skivbolagsboss på Def Jam, står bredvid och försöker försiktigt få Meth att vakna på rätt sida. Han ber honom vara trevlig och tillmötesgående. Meth grymtar bara till svar.

Men när han ska beskriva sina texter sätter han sig upp.

— Jag vill att folk ska klia sig i huvudet när de hör vad jag har att säga. Oavsett om den som lyssnar är smart eller korkad så ska de bara kunna gissa. Och om de lyckas lista ut vad det handlar om ska de få känna sig intelligenta. De ska känna att de faktiskt uppnått något.

Håller du med om att hip hopen är vår tids soulmusik?

— Javisst. Vi skriver ju sånger på samma sätt som man gjorde då. Jag menar, artister som The O’Jays skrev ju en låt om en hund som rymde hemifrån. Kommer du ihåg den? »Brandy« hette den. Och det är ju den musiken jag växte upp med. Mina föräldrar spelade alltid soul hemma. Det är därför jag vet att jag måste hålla mig till sanningen när jag skriver, jag måste lyssna på det jag hör i mitt hjärta.

Men många försöker ändå hålla isär soulmusiken och rappen i dag.

— Det är bara trams. Det finns ingen klyfta mellan R&B och hip hop. De lyssnar på oss och vi lyssnar på dem. Det handlar ju ändå om exakt samma sak: musik från själen. Mary J Blige kallade sitt andra album för »My Life« för att hon hade något att berätta om sitt liv. Och det vi gör är ju bara att fästa våra själar på vinyl.

Till skillnad från Genius lågmält eftertänksamma framtoning är Method Mans svada knepigare att ta till sig. Han pratar som han rappar, betonar ord på samma sätt och hans ord vaggar nästan i takt med hans oregerliga frisyr.

Hur kom du först i kontakt med RZA och Genius?

— På helgerna brukade jag och några andra gå hem till RZA för att spela in demos. RZA hade redan byggt upp en gigantisk samling med gamla textade kung fu-filmer. Han har dem alla. »Five Deadly Venoms« och så vidare. Han har en hel garderob full. Och så plötsligt fick han och Genius skivkontrakt. När de märkte att det inte skulle fungera så vände de sig till familjen. Och familjen, det var vi, vi som spelat in demos tillsammans när vi var lediga. Men då var det ingen som var intresserad av vad vi gjorde så vi lade alla pengar för att pressa upp en egen platta.

Resultatet blev Wu-Tang Clans debutsingel »Protect Ya Neck« med låten »Method Man« på baksidan.

— Och RZA förklarade för mig att jag hade ett val. Antingen kunde jag fortsätta sälja droger eller så kunde jag sälja skivor, mina egna skivor, i stället. Jag gick i fyra olika high schools, jag blev utslängd från allihop. Första året gick jag i samma skola som Chef Raekwon. Men saker som hände hemma i kvarteret där jag bodde gjorde det svårt att gå kvar. Flera av oss har ju suttit i fängelse, men vi har lyckats vända det till något positivt. Vi har lärt oss av det. Och mer vill jag inte säga om det, för när ungdomar hör historier om sådant tror de att man predikar. Och det går inte att predika för dem, de måste lära sig av sina misstag själva.

Vad var det svåraste när ni startade Wu-Tang?

— Att få någon annan att lyssna. För att inte tala om hur svårt det var att få bli spelad på radio. Att uppträda på scen var aldrig svårt. Ingen hade ju representerat Staten Island förut, utöver The Force MD:s. Men de spelade R&B och vi spelade hip hop. Och hip hopen föddes ju i New York och den kommer att dö i New York. Om man inte representerar New York så finns man inte ens på kartan. Och vi som bodde på Staten Island stod helt och hållet utanför den världen.

Varför kallar ni Staten Island för Shaolin?

— Wu-Tang slogs alltid med Shao Lin. Och vi behövde också ett slagfält. Eftersom Staten Island var hela vår värld så var det självklart att Staten Island skulle bli vårt Shao Lin, vårt slagfält.

Och du kallar dig för Johnny Blaze på Raekwons album.

— Jag byter namn så ofta jag bara kan. Nästa år kanske jag skaffar mig ett nytt namn igen, bara för att ingen riktigt ska veta vad dom ska vänta sig. Jag menar, vi döpte om The Wu-Tang Clan till The Wu-Gambinos. Det där kommer aldrig att ta slut.

Vad är det som gör RZA så eftertraktad som producent?

— Hip hop handlar ju lika mycket om ljud som om ord och RZA vill ta det vidare. Han vägrar göra något som vi redan har hört. Jag menar, det hade ju varit enkelt för honom att bara lägga beats och en melodislinga bakom våra texter, men vi vill att du ska fortsätta gissa vad eller vem det är som slagit dig. Att lägga in ljudet av ett karateslag som viner genom luften kan ju till exempel aldrig vara fel. Och allt RZA gör låter smutsigt och som om någon hällt grus i din stereo. Det är det viktigaste. Han är ett geni.

Hur länge tror du att ni kan fortsätta samarbeta som ni gjort hittills?

— Att vi alla gör soloskivor är det enda som kan hålla ihop klanen. Det gör att alla måste hålla sig på tå hela tiden och det är det som vässar våra personligheter. Jag menar, lyssnar du på oss när vi rappar så hör du ju genast vem som är vem. Ingen av oss låter lik någon annan. Min platta låter inte ett dugg som Ol’Dirtys platta, Raekwons låter inte som Genius och den här bredden kommer du att märka när Klanen släpper sitt nästa album. Och innan det kommer Inspecta Decks soloalbum, Sunz Of Man och Cappachinos. Vi skulle kunna gå samma väg som Funkadelic och släppa ett album var sjätte vecka. Det vore fantastiskt.

Hur skiljer du mellan rap och hip hop?

— Det är rap när bröder hamnar på TV-nyheterna, när de skjuter varandra eller spöar någon. Rap är också usla konserter och något som försöker tilltala en speciell publik. Men hip hop är universellt. Hip hop handlar om att hänga med en flaska 40 i ena handen och en blunt i den andra på trappan utanför huset man bor i. Hip hop är att gå på fest eller en klubb där DJ:n pluggar in skivspelarna.

Det finns fortfarande starka krafter i USA som gör sitt yttersta för att förbjuda rap.

— Om någon försöker plocka bort min platta från skivhyllorna för att de är så jävla rädda för något de inte förstår så kommer jag att blåsa i visselpipan. Tro mig, det kommer att höras långt. De som försöker förbjuda hip hop har aldrig gjort ett skit för dem som växer upp i ett ghetto, de var säkert de första som flyttade därifrån. Om de ens har varit där.

— Hur ska du kunna säga till en unge som växt upp bland droger, vapen och annan skit att man inte får prata om det? Vi vill inte prata om sand och soliga stränder för sådan skit ser vi bara på TV, det finns inget sådant där jag kommer ifrån.

Kan du ändra något från din position?

— Det går inte att förändra samhället. Så det enda man kan göra är att få systemet att fungera för en själv. Det är därför vi försöker skapa en egen industri med Wu-Tang, ett eget system som vi själva kan leva i. Samtidigt vet jag att jag har ett val och att varje ord som kommer från min mun måste betyda något. Censuren får säga vad den vill för jag förespråkar inte våld, men jag ger exempel på vad jag sett eller upplevt. Jag pratar om mitt liv för det är det enda jag vet något om. Allt annat vore oärligt. Och att några inte accepterar verkligheten kan jag inte göra något åt. På sextiotalet var det förbjudet att visa en navel på TV och titta bara hur reklamen för underkläder ser ut i dag? Det tar bara så jävla lång tid för vissa att förstå hur världen faktiskt ser ut.

Så helvetet finns här på jorden?

— Absolut. Jag menar, folk går upp varje morgon för att ta sig till ett jobb de inte gillar. Folk går upp varje dag och det enda de gör under dagen är att hämta sitt socialbidrag. När man insett att det är det man kommer att göra varenda dag under resten av ditt liv så förstår man att helvetet inte är någon annanstans än just här. När man växer upp och aldrig, aldrig får ha en födelsedagsfest eller aldrig kommer att kunna få de där kläderna man ser i skyltfönsret när man går till skolan så hajar man att vi redan lever i helvetet.

— När jag var tolv—tretton år och bodde i ett område där det fanns crack precis överallt så insåg jag att det var någon som ville tjäna pengar på mig och som också ville att jag skulle hamna i fängelse när de väl snott pengarna av mig. När några av oss kom ut var vi tvungna att hitta en bättre väg upp ur helvetet. Och skulle någon där uppe verkligen vilja förbättra situationen i ghettot skulle de förbjuda folk att bära vapen. Jag menar, vapen finns tillgängliga för vem som helst, alla vet det, och folk kommer att fortsätta ha ihjäl varandra, men är det någon som försöker göra något åt det? Nej. Och det är mest för att det finns så mycket smutsiga pengar i omlopp. Ingen kommer att göra något så länge de ansiktslösa som styr samhället är en del av smutsen.

Och vad är Wu-Tangs plats i den här världen?

— Vi är mitt i den. Därför att Wu-Tang handlar om livet, vi vet att alla strävar och kämpar på samma sätt som vi har gjort. Och den där kampen finns överallt. Så skillnaden mellan oss och de som lyssnar på oss är inte så stor.

Vad handlar »Bring the Pain« om?

— Om att smärta är verkligt. Alldeles för många bröder kräver att allt ska vara på riktigt, »for real«, och de har inte en jävla aning om vad de pratar om. Vad är verkligt? Vad är riktig smärta? När jag tänker på ghettot så tänker jag på smärta. När jag tänker på mitt liv har det mesta varit smärtsamt, det har alltid funnits mer smärta än någonting annat. Så smärta är det enda som verkligen är på riktigt.

Och så blir han tyst. Från hans hals börjar det komma ett långt utdraget gurglande ljud. Det håller bara på, alldeles för länge. Tills han bara vrålar rakt in i bandspelaren. Mycket udda.

— När jag växte upp fick jag göra vad jag ville. Mina föräldrar lät mig göra precis vad som helst. Och då kanske man blir galen. Det är möjligt att det är därför jag verkar vara lite galen. Jag vet inte. Men vad innebär det egentligen att vara galen?

Galenskapen kanske är en försvarsmekanism?

— I USA tycker dom att svarta galningar som jag är läskiga. Så om man ger ett galet intryck låter dom en vara ifred.

Och så skrattar Method Man bara för sig själv, mumlar något som jag inte riktigt hör och sedan tror jag att han somnar om.

I vilken form The Wu-Tang Clan kommer att visa sig nästa gång är det ingen som riktigt vet. Knappt ens de själva. Möjligen sitter The RZA inne med svaren i sin kammare borta i Shaolin. Men vad de än tänker kallar sig, om det handlar om soloskivor från Inspecta Deck eller Cappachino eller ett nytt album med hela klanen, så kommer världen att lyssna. Inte bara hip hop-världen, inte bara bröderna i Shaolin.

Deras nästa steg kommer inte att flytta neonljusen man ser över Manhattan ut till ghettot, till projekten på Staten Island. Inte än i alla fall. Det kommer att ta tid. Men om Wu-Tang fortsätter hålla oss i ett så hårt grepp som de gjort hittills framstår uppfyllandet av den tusenåriga profetian om Wu-Tangs världsherravälde som en formalitet.


WU-TANG CLAN är i skrivande stund aktuella med Ghost Face Killas »Winter Warz« från »Don’t Be a Menace to South Central…«, Royal Fams RZA-producerade »Black Castle«, Ghost Face Killas »Motherless Child« från »Sunset Park — The Soundtrack«, Shabazz The Disciples album »Bear Witness… The Book of Shabazz«, Shyheims samarbete med Smoothe och Trigga på »What Makes the World Go Round«, Ol’Dirty Bastards insats på Busta Rhymes »Woo-Haa!! (Got You All In Check)« samt Sunz Of Mans och Killah Priests kommande debutalbum.


Andres Lokko

About these ads

Postat i:Andres Lokko, POP #17, ,

3 Responses

  1. TheGrim skriver:

    Riktigt, riktigt bra skrivet och sjukt intressant läsning. Tack!

  2. [...] The Source och Vibe, eller genom Mats Nileskärs radioprogram på P3. Men en artikel jag minns är den här som publicerades i Pop #17 (april [...]

  3. [...] Clan. Bland annat den intervju med Method Man och GZA som Andres Lokko gjorde för tidningen Pop och som Fredrik länkade upp häromdagen. I intervjun förklarar Method Man varför han började [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 25 andra följare

%d bloggers like this: