Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #15] Robert Wyatt

En regnig sommardag 1981 träffade Gunnar Bolin den rullstolsbundne experimentmusikern Robert Wyatt över en kopp örtte för att prata om soluppgångsmusik, perfekta kärlekssånger och marxism. Nu, 14 år senare, har så Gunnar skrivit färdigt sin historia om den skäggige pop- och ambientpionjär som förändrade hans liv.

KÄRLEKEN LÄR VARA BLIND. Första gången jag träffade Robert Wyatt var 1981, i rockvideoboomens år. Där satt jag med denne smygfete, rullstolsbundne och skäggige marxist som fnissande konstaterade: »Jag är inte så sugen på det där med video. Jag menar, det är ganska uppenbart varför det är roligare att se Sade på TV än mig, eller hur?«. Jag fattade ingenting. I mina ögon var Wyatt Gud, och att Gud skulle konkurrera med vackra kvinnor om vem jag helst ville se på TV var en absurd tanke. Hellre Wyatt på en kilometers avstånd än en kamera i duschen med Sade. Tyckte jag då.

Vid samma tillfälle sa Wyatt att han inte var en popstjärna eftersom popstjärnor aldrig har skägg. Han må ha varit Gud, men han var en usel siare. A andra sidan, vem hade trott att hår i ansiktet skulle bli modernt igen? Inte många, i alla fall inte den regniga sommaren 1981.

Det är inte särskilt långt från järnvägsstationen i Twickenham till Lebanon Park Road. Robert Wyatt har på telefon hävdat att vi kommer att hitta utan problem. Och mycket riktigt, det är så nära att vi är ute i alldeles för god tid. Vi vandrar genom Twickenham, en typisk London-förstad som gjord för att passeras med tåget söderut, mot sydkustens badorter och pirer. Klockan är lite över tio på förmiddagen, om en halvtimme skall jag och min flickvän få träffa Robert Wyatt.

Några månader tidigare hade jag på vinst och förlust skrivit till Rough Trade och bett att få en intervju. I brevet ansträngde jag mig för att framstå som en sann afficionado, en kalenderbitare som minsann hade koll på allt vad mästaren hade gjort från skolorkestrarna och framåt. Att jag aldrig tidigare hade skrivit en enda artikel gömde jag bakom ett allmänt pladder om utsikterna att få publicera min essä om denne, i Sverige, alltför okände hjälte.

Det kanske låter som om jag var 17 år när detta hände, men jag var 22, läste litteraturvetenskap på universitetet och drömde om en framtid som radiojournalist. Det där med litteratur var en relativt viktig del av mitt liv. Men denna tågluffarsommar 1981, hade jag inte bytt en eftermiddag med någon då levande författare mot en nippel till ett av hjulen på Robert Wyatts rullstol. För en stund med Werner Aspenström hade jag kanske krävt däcket också.

Jag hade fått ett personligt kort av Robert Wyatt hem till Stockholm (skrivet på en bit av ett cornflakespaket, Wyatts sätt att spara papper) där han skrev att jag gärna fick komma hem till honom, att han tyckte om att prata, särskilt om politik, men att han var rädd att jag skulle tycka att han var vanlig och tråkig. Han hade bara ett krav: »No Wilde Flowers!« . Detta betydde: inget om den gamla tiden, ingen hippienostalgi, inget om hur det egentligen gick till på UFO-klubben på det sena sextiotalet, hur galen Syd Barrett egentligen var, eller hur det var att vara förband åt Jimi Hendrix under ett helt år i Staterna.

* * * * *

Wyatts band före de första skivinspelningarna med Soft Machine hette Wilde Flowers, med just den stavningen för att associera inte bara till vild utan även till Oscar Wilde — stilenligt för ett gäng intellektuella medelklasspojkar i tonåren. När de sedan bytte gruppnamn fick det bli efter en roman av William Burroughs — Soft Machine. Att jag hade skrivit om Wilde Flowers till Wyatt var förstås för att visa att jag inte var vilken nybliven beundrare som helst. Men efter 1973 och en ödesdiger fest hos Londons hippiedrottning Lady June, där Wyatt klev ut från ett fönster på tredje våningen; efter det, säger han själv, är det som om tiden före olyckan blivit en förlängning av puberteten.

Det var spriten som räddade Robert Wyatts liv. Läkarna konstaterade att endast en asfull människa klarar ett sådant fall. Wyatt blev förlamad från midjan och nedåt och karriären som trummis var slut.

Wyatt har svårt att tala om, och svårt att förstå, den unge trumslagare och sångare som under tio års tid turnerade världen över, som alltid befann sig bland popens mest hyllade innovatörer, bland namn som Pink Floyd, Caravan och Jimi Hendrix. Den unge man som var stående gäst hos John Peel med alla sina olika band, som ständigt fick lysande recensioner i alla rätta poptidningar och som var precis lagom stor för att tillfredsställa dem som gärna vill ha en exklusiv favorit, men samtidigt sålde skivor så att det blev pengar över till en toast med vita bönor och till och med en flaska Jack Daniels då och då.

Wilde Flowers blev mest omskrivna när en pubägare 1964 vägrade låta de långhåriga ungdomarna spela. 1966 bytte gruppen namn till Soft Machine och den första singeln spelades in. Detta är också Canterbury-musikens födelse. Från Soft Machine ringlar en rockhistorisk bäck som än i dag sipprar vidare — med ett band som Ultramarine, till exempel.

Typiskt för Canterbury-grupperna — med käcka namn som Soft Machine, Caravan, Hatfield and the North, Gong, och musiker som Kevin Ayers — var en oemotståndlig, enligt vissa tröttsam charm. Även om musiken ofta klassades som nyskapande var musikerna ytterst ovilliga att framstå som pretentiösa. På nästan alla tidiga skivor förekommer småprat om att det ändå inte är på allvar, att man bara gör sitt bästa för att ha kul eller att kvinnan man älskar nog inte bryr sig om att man sitter här och sjunger sina tramsiga popsånger. Canterburyscenen var kommersiellt omöjlig eftersom grupperna aldrig kunde låta bli att sätta nittiotalets mest uttjatade tecken runt ordet popstjärna, citationstecknet.

Wyatt säger själv att Soft Machines forum var konserten, »skivorna kan på sin höjd ge ett hum om vad det hela handlade om«. För vad det handlade om var att leka och experimentera, att ena stunden sjunga naiva popmelodier som en trio och nästa uppträda med en blåssektion på sju man bara för att höra hur det skulle låta.

På den första Soft Machine plattan från 1968 sjunger Wyatt i en ljuvlig blandning av självupptagenhet och ironi:

I’ve got a drum kit and some sticks
and when I’m drunk or in a fix
I find it easy to express myself
and then I end the day in one of my beds
I’m nearly five foot seven tall
I like to smoke and drink and ball
I’ve got a yellow suit that’s made by Pam
and every day I like some tea and some ham
but most of all I like to talk about me

Och det var det Wyatt gjorde under de tidiga åren — talade om sig själv. Ofta på ett pratsjungande vis om hur det skulle kännas att vara »svart och bo här«, eller att vara med i CIA, eller att vara full och olyckligt kär.

Robert Wyatt har världens sorgsnaste röst. Med en antydan till läspning sjunger han i en något sprucken, men aldrig falsk, whiskystungen falsett. Eller sjunger — se på texten här ovanför. Wyatt gillade att skriva texter som liknade sättet att tala. Som på Soft Machines »Moon in June« från John Peels Top Gear 1969 där Wyatt sjunger till ett ödsligt komp:

Playing can be easy here in the BBC
allow me to recommend Top Gear for the extra facilities such as the teamachine further down the corridor
…we are allowed to play almost as long and as loud as the foreign language classes and that John Cage interview or an orchestra on radio three

När Wyatt lämnade Soft Machine 1971 bildade han gruppen Matching Mole. 1972 kom den första namnlösa plattan, som bland annat innehåller pophistoriens vackraste kärlekssång, »O Caroline«. Det är en skäligen enkel liten sång som börjar med att Wyatt på ett mycket karakteristiskt vis sjunger om vem som spelar vad:

Dave is on piano and I may play on a drum
We try to make the music work
We try to have some fun
But I just can’t help thinking
that if you were here with me
I get all my thoughts in focus
and play more excitingly
I love you still Caroline

Robert Wyatt gnällylar och när han efter ett tag ackompanjeras av mellotronens allra mest smäktande stråkar förklarar han sig:

If you call this sentimental crap
you really make me mad
Cause you know that I would not
sing about some passing fact

Samtidigt har han tidigare i sången konstaterat att det kanske är hopplöst att sjunga om kvinnan man är olyckligt kär i, och att sången bara påminner honom om att han inte kan skriva en riktigt bra sång utan sin älskade Caroline.

»O Caroline« är i mina öron den perfekta basen för den som skall skriva en kärlekssång, precis som streckgubben är för den som skall teckna en människa. Musiken är omsorgsfullt avskalad tills endast det allra nödvändigaste är kvar.

Robert Wyatt år 1972 var annars mer intresserad av att experimentera. Men den mer experimentella musiken — tiominuterskompositioner med improvisation som viktig ingrediens, med mycket orgel, slamriga trummor och plinkanden på gitarr — är i dag frånsprungen av tiden. Det som Matching Mole och även Soft Machine var mest radikala med, det vildsinta experimenterandet, är det som i dag är minst intressant. Då behövdes det — för att komma vidare, men i dag har det inte alls kvar samma fräschör som de naiva och sant originella popsångerna.

Under de här åren var Wyatt en hängiven vänsterman, en som uppenbarligen framstod som mer vänster än vissa andra, eftersom han i intervjuer påpekade att han trots sin något metodistiska framtoning likt alla andra rockstjärnor också var intresserad av »sex, att bli full och lyssna på hög musik«. Med svenska mått mätt skulle Wyatt inte ha överlevt en dag ens som springpojke på Tommy Randers kontor.

Popstars drink each others wine
plough each others earth
Hoping for companionship
Hoping for rebirth
Wait for things to change
They never do
They stay the same

skaldade Wyatt i Soft Machine mot slutet av sextiotalet. Men allt blev inte detsamma.

Efter olyckan gjorde Wyatt 1974 albumet »Rock Bottom«. Det blev starten på en ny karriär och för den musik som Wyatt var villig att tala med mig om sommaren 1981, tre dagar före bröllopet mellan Lady Di och Prins Charles.

— Ursäkta jag har just pissat på mig. Jag skall bara byta. Ni kan väl sätta er där inne så länge.

Det var kanske inte den repliken jag hade väntat mig att Robert Wyatt skulle fälla när jag träffade honom första gången. Men där stod vi, jag och min flickvän, Wyatt satt i sin rullstol med en handduk över ben och skrev. Håret räckte till axlarna och skägget nästan ner på bröstet — han var gudomligt vacker… Okej, kanske inte precis vacker, men han såg precis ut som jag tyckte att han skulle. Han märkte att vi blev lite generade och skämtade glatt om att vissa saker var det svårt att vänja sig vid när man blivit rullstolsbunden. Vi visades in i vardagsrummet, stirrade andlöst på originalen till skivomslagen, medan hjälten befann sig på toaletten, småsjungande.

* * * * *

Robert Wyatt är en utpräglad medelklasspojke. Mamman var journalist, pappan psykolog. På den första Soft Machine-plattan sjunger han om och om igen, ängsligt:

You may laugh at me
say I don’t deserve
all the things I have

Och det han hade var bland annat en lycklig barndom med föräldrarna Honor Wyatt och George Ellidge (Wyatt själv bytte namn från Ellidge i tjugoårsåldern). Föräldrarna var inbitna labouranhängare och bodde i ett gigantiskt hus i Canterbury. Fyra—fem rum hyrdes ut till studenter och andra som ville bo där en längre tid. Mamma Honor lagade mat åt sådär 10—15 personer dagligen. Till detta hus drogs den sortens ungdomar som föredrar att diskutera den hippaste litteraturen och dricka vin framför att vara duktiga i skolan. Såna som i början av sextiotalet diggade Thelonious Monk eller Miles Davis.

Här fanns blivande Soft Machine-medlemmar som Kevin Ayers, Mike Ratledge och inte minst en utflippad blivande hippie från Australien, Daevid Allen. En man utan vilken vare sig Aphex Twin eller The Orb skulle låta som de gör. Men det här var tio år innan Allen bildade Gong och uppsöktes av den unge hippien Steve Hillage. Allen, en beatnik från Melbourne, hade åkt till Europa för att spela musik och teater, han hamnade hos Wyatts i december 1960 och den femtonårige sonen i familjen fick omedelbart en ny idol.

I Robert Wyatts tidiga sextiotal var det definitivt mer cool att digga Coltrane och Davis än Elvis eller Tommy Steele. Och coola var de, Robert Wyatt med vänner i Canterbury, i skarven mellan femtio- och sextiotal. Jämför man med mer utpräglade popstjärnor som Jagger eller Lennon är det ungefär som att jämföra Dogge i Latin Kings med Olle Ljungström. Wyatt växte upp i ett hem där man spelade avancerad klassisk musik på grammofonen, och mamman och pappan var nära vänner med en av Englands främsta poeter, Robert Graves. I intervjuer framstår Robert Wyatts mor som ett under av förståelse och kärlek: »Tja, visst var jag lite orolig när Daevid Allen flyttade in med sin marijuana och sitt vin, men det var ju en trevlig pojk trots allt.«

Sitt stora jazzintresse till trots har Robert Wyatt aldrig varit någon vän av fusion. När Soft Machine gick över till att spela mer renodlad jazzrock från fjärde plattan och framåt, lämnade Wyatt gruppen och bildade Matching Mole där hans egen dragning åt det mer genrelösa experimenterandet kunde utvecklas. Redan 1966 vägrade Soft Machine att spela bara treminuterslåtar. Visst hade de sådana, men Wyatt säger att ingen av dem var intresserade av att spela samma låt på samma sätt två gånger: »Det var ganska konstigt, där stod vi och spelade ett slags pop, men det var en helt annan musik vi hörde i våra huvuden. Vi blev alltid nervösa av tystnaden mellan låtarna och vi var trötta på att bli utbuade, så på ett tidigt stadium slutade vi att göra uppehåll mellan låtarna. Vi gick upp på scenen och körde i två timmar.«

Tillbaka till det regniga Twickenham 1981. Wyatt hade just återkommit som en något bredare artist med ett antal singlar som Rough Trade fått honom att spela in. Han plågades av att det tog honom så lång tid att skriva egna låtar. Efter olyckan kände han en enorm press att skapa själv. Tidigare var han trygg som trumslagare och sångare i ett band, nu var han tvungen att förlita sig helt på sin egen kreativitet. Men, som han konstaterade när det blev klart att han skulle bli rullstolsbunden för resten av livet: »Det är inte hela världen, jag är ändå så lat, jag har aldrig gillat att springa omkring«.

Wyatt spelade live några gånger i rullstolen men efter en turné med Henry Cow, 1975, bestämde han sig för att turnélivet var slut för hans del. Därefter tystnade han nästan helt.

»Tidigare var han plågad av att han sa ja till alla men plötsligt sa han nej till en och sen roade det honom att säga nej till alla andra« säger Wyatts hustru, konstnären Alfreda Benge. Men efter envisa påtryckningar från Geoff Travis, Rough Trades chef, och jazzkompositören Carla Bley började han jobba igen. Carla Bley ringde och skällde ut honom en dag: »Du är varken snygg nog eller tillräckligt framgångsrik för att leka popstjärna och gömma dig utan att jobba, du är bara en vanlig musiker som vi andra, så var nu så vänlig och masa dig till studion«.

Wyatt började långsamt arbeta igen. Resultatet av Carla Bleys utskällning blev Nick Masons (trummis i Pink Floyd) märkliga album »Fictitios Sports«, med alla låtar skrivna av Carla Bley och med Wyatt som sångare. Och eftersom Rough Trade generöst lovade Robert Wyatt helt fria händer fick han sin vilja igenom. Han slapp ge ut en LP och spelade i stället in fyra singlar: »Guantanamera«, »At Last I am Free«, »Stallin Wasn’t Stallin« och »Grass«.

En hitlåt av Chic, en trubadurklassiker, en gammal stalinistisk hyllningslåt och ett absurt poem av Ivor Cutler (skotsk poet nära allierad med bland andra Wyatt och John Lennon).

Rough Trade var nöjda, Wyatt var glad att slippa skriva själv och publiken hittade honom igen. Även yngre musikerkollegor påmindes om Wyatts existens. Ben Watt, som ännu inte startat Everything But The Girl, använde honom som medsångare på sin första skiva, »Walter and John«, Elvis Costello specialskrev »Shipbuilding« för Wyatt och Green i Scritti Politti hade med Wyatt och hans mycket märkliga, väsande leksaksorgel på de första skivorna. Denna orgel, som blev nästan lika viktig som Wyatts oefterhärmeliga röst, köptes enligt legenden åt honom av skådespelerskan Julie Christie. Hon hade inviterat Wyatt med fru till Venedig, där Christie spelade in »Rösten från andra sidan« med Donald Sutherland. Under vistelsen i Venedig satt Wyatt bara och deppade i sin rullstol, tills Julie Christie gick in i en leksaksaffär, köpte den dyraste leksaksorgeln och gav den till honom.

— Orgeln gick sönder så jag slängde den, meddelar Wyatt glatt när han fått på sig byxor och bjuder oss på te i sitt vardagsrum.

— Men den var ju nästan lika mycket du som din röst, piper jag förskräckt.

— Ja, det tyckte jag med så vi får se hur det går, säger Wyatt och låtsasdör i sin rullstol. Nej, det är nog bra, jag tvingas att lära mig nyare synthezisers och det mår jag bra av.

— Jag har blivit god vän med en av flickorna i Raincoats som hjälper mig, så nu börjar jag lära mig att få fram ett Stevie Wonder-basljud på synten, skrattar Wyatt och öser loss på den lilla synt han har i knät.

Vi sitter andäktiga i vardagsrummet, på väggarna hänger hustrun Alfredas omslag till skivorna blandat med afrikanska tyger, politiska affischer och annan politisk konst. Hela hemmet skulle kunna K-märkas, för att sedan visas upp för kommande generationer som ett urtypiskt radikalintellektuellt sjuttiotalshem.

Robert Wyatt svarar artigt på alla frågor. Ofta vänder han perspektivet och börjar fråga oss om Sverige, om Olof Palme och om vår syn på England. Han undviker suveränt att tala om sin tid som rockstjärna.

— Hela den där tiden känns bara som en lång skoldag, suckar han. Det är från »Rock Bottom« min tid som musiker börjar.

Av Robert Wyatts alla skivor är det just den som alla återkommer till. »Rock Bottom« fick Green att vilja ha med honom på Scritti Polittis »The Sweetest Girl«, den fick de trevliga pojkarna i Ultramarine att söka upp honom och den fick Lasse Hollmer i Samla Mammas Manna att stå ut lite bättre i fängelset under sin totalvägran. I gamla klipp från 1974 (samma år som Melody Makers läsare röstade fram Wyatt som bäste engelske sångare) är de flesta närmast chockade över skivans plågsamma tonläge, över den märkliga tidlösa musiken och Wyatts paradoxala kreativa kick som olyckan uppenbarligen innebar. Det mesta av »Rock Bottom« skrev han under sin sjukhusvistelse efter fallet från Lady Junes fönster, tre våningar upp i våningen i Kensington.

»Rock Bottom« är den slutgiltiga soluppgångsmusiken. Perfekt efter en misslyckad kväll på krogen, eller kanske ännu hellre — om man skall imponera på en nybliven vän eller väninna som följt med hem på småtimmarna. »Rock Bottom« träffar definitivt inte som ett knytnävsslag i magen, den kryper sig på och intar lyssnarens kropp från fotsulorna och uppåt, den uttrycker sorg och vemod på ett sätt som man tidigare inte visste var möjligt. Den är svår att stampa takten till, men det går faktiskt, med lite träning, att sjunga några av låtarna tillsammans med fränder.

På »Rock Bottom« har Wyatt skapat ett eget språk, som han blandar med en popprosa av det märkligare slaget:

You will be different in the spring
I know you are a seasonal beast…
when you are drunk you are terrific
I like you mostly late at night

Vi sitter och dricker ett ganska surt örtte, samtalsämnena tryter, Wyatt fingrar på synten och gnyr lite till musiken.

— Du kan göra ett schyst bootleg av det här, säger han och nickar mot min bandspelare för 80 kronor som står på bordet.

— Jag har vänner som inte orkar höra på »Rock Bottom« för att den är för sorglig, säger jag.

— Den är sorgsen — jag var ledsen, säger han. Men vad fan, det är bara musik, jag håller med Linton Kwesi Johnson: att sjunga om saker förändrar ingenting, att förändra saker ändrar på något.

För mig börjar och slutar all musik med »Rock Bottom«. Visst beror det på att musiken inte betyder lika mycket för mig i dag som den gjorde i det sena sjuttio- eller tidiga åttiotalet. Men »Rock Bottom«’s attraktionskraft är bortom tidsbegreppen. »Rock Bottom« är skapad i ett ögonblick utan tid. Soft Machines låtar från sextiotalet är obönhörligen delar av sin tid, att höra dem är att höra sextiotalet, att le åt dem, att få rysningar av dem är att uppleva en bit av tiden, det är att ana sammanhang, sätt att tänka och sätt att tala från en tid då jag var för ung för att vara en i gänget. En del av poängen med pop är att tiden gnager på den, den lägger till och drar ifrån. Popkulturen är ett med sin tid och därför är den så viktig och intressant och emellanåt genial eller kort och gott — bra. »Rock Bottom«, däremot, är en bild inifrån en oerhört ledsen man; det är en musik som har väldigt lite av tiden i sig. Wyatt gnyr och småpratar till texter som ofta handlar om hans fru Alfie (två av låtarna heter Alifie och Alifib), emellanåt hittar han på egna ord, hans leksaksorgel väser och allt svävar fram i en långsam, gungande antydan till melodi.

So until your blood runs
to meet the next full moon
am I yours are you mine to play with

Visst är vi dina, Robert, min flickvän och jag, där vi sitter saliga på tåget mot London. Det regnar på ett sätt som det bara kan göra i England, det går nätt och jämnt att se ut genom fönstret. Vi är saliga men lite sorgsna. Robert Wyatt lever i ett land där ordet färdtjänst inte ingår ens i den mest fantasifulla vokabulär.

— Det finns inte särskilt mycket kul inom rullavstånd, har han suckat en stund tidigare.

I dag bor han 20 mil norr om London. Pojkarna i Ultramarine och flera andra har fått honom uppmärksammad igen. Det kommer ut samlingsplattor och nyutgåvor av hans skivor. Och Robert Wyatt kommer att återupptäckas igen, så länge det finns människor som vill höra sånger om kärlek och om hur det är att vara ung och ena dagen äga världen och den andra inte veta vad man skall göra av livet när man kliver ur sängen på morgonen.


GUNNAR BOLIN arbetar till vardags på Kulturredaktionen på Sveriges radios P1.

About these ads

Postat i:Gunnar Bolin, POP #15, , , , ,

One Response

  1. Simon skriver:

    Hej okände välgörare.

    Nu vet jag att jag inte ska komma här med krav med allt arbete du redan lägger ned, men kommer krönikor och opinion också? Låt inte de jävlarna ta dig heter en Lokko-krönika (pop #10 tror jag) jag velat läsa länge. Men inte fått tag på.

    MVH
    Simon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 28 andra följare

%d bloggers like this: